lördag 12 december 2020

Om att känna kylan

Jag tycker om den här tiden på året. Ni vet, när det nyss blivit kallt. Marken är hård och frusen och det doftar is och brasa i luften. Världen blir stilla när det är kallt. Solen tvekar och det enda tecknet på att vi är här är vår andedräkt som syns i gatlyktornas sken.

I bilen framför mig gasar föraren och lämnar ett moln av avgaser efter sig. Molnet lägger sig som en tjock matta över marken, för tung för att stiga i kylan. Jag kör efter och lämnar en likadan matta av avgaser på den svarta isen. Det är inte ens två veckor kvar till jul nu. Oliver sitter i baksätet och reflekterar över julpynt. Vi har inte tillräckligt av det. Jag tar av mig vantarna och låter rattens kyla bränna handflatorna. 

Det blir en annorlunda jul i år. Hela världen håller andan, väntar. Coronavåren övergick i coronahösten och coronahösten i coronavintern. Jag lever med en konstant oro i kroppen som jag försöker bota med promenader och socker. Ingendera hjälper, men med lite tur tar de åtminstone ut varandra. 

Jag hoppas vi får en vit jul. För barnens skull. För min del räcker det om det är kallt.



lördag 20 juni 2020

Om att ha årets ljusaste nätter

Svetten lackar i min panna. Oskars kind smakar salt. Midsommarsolen kysser deras hy och bleker deras hår tills hy och hår möts i samma ton. På kvällen lägger jag två gyllene pojkar. Guld från topp till tå. Knäna är skrapade, armbågarna täckta med plåster, men ögonen skimrar. Det ryms så mycket liv i en så liten kropp. 





På kvällen fyller vi våra glas och ser på solen som envist hänger kvar. Kvällen är vacker och varm. I glasen dansar tusentals bubblor. Glatt föds de och under sekunden det tar för dem att nå ytan hinner de leva ett helt liv. Jag skivar jordgubbar till glassen och letar efter en ny serie på Netflix. Det har varit en tung vår och försommar, men visst har vi det oförskämt bra ändå. 




Glad midsommar från oss här på Medvinden!


torsdag 21 maj 2020

Två år

Det är maj 2020 och du har fyllt två år redan för en och halv månad sedan. Du fick inget blogginlägg då - jag hade ingen info om din vikt eller hur lång du är, för världen är inte som den brukar vara just nu. Du har inte varit hemifrån på två månader, men du trivs bra här. Nu har vi trots allt äntligen fått besöka rådgivningen, och du är 84 cm lång och väger 10,5 kg.




Du är en envis och viljestark tvååring. Du har ett outtömligt förråd av energi och kärlek. Vart du än är på väg så springer du, och du klättrar upp på alla bord, stolar och hyllor. Vi har aldrig klippt ditt hår, och du är själv lite sur över det här och visar ofta att du gärna skulle vilja bli av med de störande lockarna. Men vem skulle ha hjärta att klippa dem?





Din favoritperson i hela världen just nu är mamma, med Oliver som en nära tvåa. Det går inte att lämna dig oövervakad i en minut ens, för på den tiden har du antingen hunnit slå dig eller söndrat något. Du sover bra, men vaknar gärna tidigt, såsom din bror. 

Du pratar inte. Du säger några enstaka ord men de är inte många, och du sätter inte ihop dem till meningar. Istället visar du med gester vad du vill. Om du försöker prata så pratar Oliver över dig. Ändå är Oliver den person du ser mest upp till. Ni busar så vilt tillsammans att det är ett under att ingen slagit sig värre ännu.







Och du är älskad, min vackra rufsiga baby. Om du bara visste hur älskad du är. Jag försöker berätta det för dig, men det finns saker som bara inte går att förklara med ord.



tisdag 11 februari 2020

Fem år

Idag fyller Oliver fem år. Min kloka, nyfikna, vilda virvelvind. Denna vackra lilla varelse som har ärvt sin pappas mattehuvud och sin mammas kärlek för historier. Han med de gråa ögonen som ibland ser långt ut i ingenstans när han funderar på något riktigt svårt. Han som fortfarande klättrar upp i min famn och kramar mig riktigt hårt när han behöver lite trygghet, och som älskar när dynan och täcket är svala mot huden. 



Han pratar nonstop. Han kan räkna enkel addition i huvudet. Han skriver sitt namn och "mamma" utan modell och har koll på de flesta bokstäverna i alfabetet. Hans absoluta favoritfärg är blå - möjligen för att det är hans momis favoritfärg, möjligen för att det är "coolt".



Oliver har hittat egna hobbyer, går på musiklekis, tränar fotboll och dansar. Han älskar sina vänner med en intensitet och självklarhet som värmer mitt hjärta. Han har lätt för att skratta och lätt för att gråta, och han pratar med ett språk som känns så vuxet att jag ibland har svårt att komma ihåg att han bara är ett litet barn, 106,5 cm lång och 17 kg tung. Men oj, vad han kan vara envis, för att inte tala om högljudd, när han inte får som han vill. 



När Oliver föddes för fem år sedan hade jag ingen aning om hur mycket han skulle ge mig. Hur mycket han skulle lära mig och hur mycket jag skulle kunna älska en annan person. Han har själv sagt att nu medan han är liten är han en funderare, men när han blir stor blir han en vetare. Och så är det nog, för han funderar väldigt mycket. Oftast kommer de svåra frågorna på kvällen när jag kysser honom på pannan och berättar för honom att jag älskar honom.

"Mamma," kan han säga då, "vad händer när man dör?"

Eller, "Mamma, hur långt är det till månen?"



Älskade barn, så länge jag andas kommer jag att (försöka) svara på alla dina frågor och krama dig när du behöver trygghet. 

söndag 10 november 2019

"Gå och lägg dig, mamma!"

Vi firar farsdag utan pappan i huset. Utomhus regnar det, och Oskar släcker alla lampor han når till. Jag tänder dem och Oskar släcker. Oliver är uttråkad och jag försöker pyssla någon sorts figur av kartong med honom. Oskar äter kattmat. Jag försöker dammsuga och Oliver är uttråkad igen. Oskar försöker dyka från soffan och Oliver klättar på väggarna.

Imorgon kommer Martin hem. Jag har för få armar för att valla dessa barn genom alla rutiner. Oliver frågar igen när pappa kommer hem, mest för att det är han som har lösenordet till App Store och kan ladda ner nya spel till iPaden.

Imorgon. 

Jag stiger ut ur Oskars rum efter en krånglig nattning och går in till Oliver. Han sover och jag smeker honom på håret. Hans ljudbok spelar på sista versen och jag inser att det innebär att jag suttit med Oskar i 45 minuter. På skivspelaren sjunger Mamma Mu, "Mamma är trött och sur."

Jotack. "Mamma är trött och sur. Gå och lägg dig, mamma! Gå och lägg dig, mamma!" 

Jag överväger att göra just det, men i köket står disken, tvätten ligger blöt i maskinen och i sängen finns det inga sängkläder. Arbetspass nummer två börjar nu.









torsdag 10 oktober 2019

1,5 år

Någon gång under småtimmarna lade sig frosten och stal färgerna ur världen. Mina sommarblommor ser förnärmade ut i sin kruka. Klockan är 7.48 och vi är sena igen. Oskars lilla hand är kall i min, men han vill ändå inte ha sina vantar. Han envisas med att själv gå nerför trappan, men snavar och jag får fånga honom. Alltid.



På dagis är det morgonmål som gäller. Han sitter stilla i sin stol. Han som aldrig sitter stilla. Runt halsen hänger en haklapp. Han som hatar haklappar. Han leker snällt, sover på befallning och går på potta enligt ett schema. Min bångstyriga lilla busunge har blivit ett dagisbarn, stöpt i samma dagisbarnsform som alla andra. 

Pappasommaren tog slut. Martin är nu tillbaka på jobb och Oskar är 1,5 år gammal. Han är 79 cm lång och väger 9,6 kg. (Oliver vid samma ålder var 81 cm lång och vägde 10,3 kg). Oskar älskar sin storebror och ser upp till honom och vill göra allt som Oliver gör. Speciellt sådant som är lite för farligt och alltför svårt. 



Förutom att hitta på hyss med Oliver så älskar Oskar att sitta och bläddra i sina pekböcker och han har också börjat intressera sig för bilar. Ännu pratar han inte, endast några få ord, men han förstår allt man säger. Det finns mycket färre foton på Oskar i den här åldern än det finns på Oliver, och jag har ingen aning om hur många tänder han har i munnen. Livet med två vildungar är minst sagt hektiskt.



Älskade lilla barn, du med det långa håret och mitt hjärta i ditt grepp, vad skulle jag göra utan dig?

söndag 19 maj 2019

Om att ha sista sidan




Inatt när jag går och lägger mig stänger jag boken som heter mammaledig. Oskar är ett år gammal och jag börjar jobba imorgon. Trots att jag känner mig helt redo att börja jobba igen så känns det ändå vemodigt att lämna pojkarna hemma med Martin och själv fara iväg. 

Jag är så lyckligt lottad som har fått vara hemma över ett år med Oskar, och fast jag skulle ha kunnat stanna hemma ännu längre ledigförklarades en befattning vid hälsocentralen som helt enkelt var för bra för att låta bli att söka. En tillsvidare befattning. I Pargas. Nära barnens dagvårdsplatser. Nära vårt hem. Ett arbete som jag trivs med och arbetskamrater som jag tycker om. Jag var minst sagt glad när jag fick höra att jag fått jobbet. 

Men nu sitter jag då här, med boken som heter mammaledig i handen och tummar på sista sidan. Det är en välläst bok med sliten pärm och gulnade sidor med hundöron vid de kapitlen vi tyckt extra mycket om.

Under det här året som gått har jag älskat mer än jag någonsin älskat förr. Jag har tröstat och skrattat och gråtit och lekt. Jag har burit på små barnkroppar, både i mina armar och i mitt hjärta. Jag har kramat och pussat och blåst på små sår och borstat bångstyriga lockar. 

Och jag har slagits av hur man kan älska två varelser precis lika mycket, men på helt olika sätt. 

Oliver, min förstfödde, han som kom och gjorde mig odödlig. Jag älskar honom med en intensitet som tar andan ur mig. En kärlek lika vild som en tsunami, en orkan, en urkraft som ödelägger allt. 

Oskar, min baby, han som kom och förankrade mig. Jag älskar honom med en självklarhet och trygghet som ger mig lugn ända in i själen. En kärlek lika orubblig som bergen, som himlen, som havet. 

Klockan går. Det är natt nu.