Om att ha en operation på kommande

De första bleka solstrålarna kämpar sig upp över horisonten och jag ser att himlen är blå och nästan helt klar, så när som på ett rosa moln i formen av ett långfinger. Det kommer att bli kallt idag. Jag drar rocken tätare omkring mig och försöker se glad och tålmodig ut medan Oskar släpar fötterna efter sig och pratar om Pokémon. Eller Minecraft? Eller kanske korvsoppa.

Jag läser upp vad det blir för mat på dagis idag, hänger upp ytterkläder, tvättar händer, lämnar, kramar, pussar, vinkar och kör sedan äntligen iväg mot jobb. Jag har ännu en lång dag framför mig. Jag försöker jobba in timmar för att kunna vara hemma med Oliver. 

För många år sedan skrev jag om Olivers fot. Då visste vi inte hur lång vår resa skulle bli, men nu, åtta år senare, efter intensiv fysioterapi, fem år av ortoser och otaliga besök på ortopediska polikliniken, står vi inför en stor operation. Landets ledande ortoped kommer från Helsingfors för att operera Olivers fötter, och jag känner mig vilse.

Jag har oroat mig, funderat, ältat och grämt mig. Jag har ringt runt till olika sjukhusavdelningar, släpat pojken på labbprov, röntgen och nu senast, på ett möte i skolan med hans lärare, rektor, speciallärare och blivande personliga assistent. Och fast jag oroat mig, funderat, ältat och grämt mig, så kan jag inte annat än känna en stor tacksamhet för dessa fantastiska vuxna. Sjukskötaren jag pratade med på kirurgiska avdelningen, som hörde hur orolig jag var och svarade på alla mina frågor med ett lugn som smittade av sig. Labbskötaren som fyllde rör efter rör med snabba händer och berömmande ord. Röntgenskötaren som dammade av sin skolsvenska för pojken som inte förstår ett ord finska. Och framför allt personalen i skolan som presenterade en plan för oss som var så genomtänkt, uppoffrande och genuint hade Olivers allra bästa i fokus att jag blev alldeles varm i själen. Oliver ska sitta i rullstol i 6 veckor, och skolan kommer att klara det galant.

Nu kör vi, på onsdag gäller det. 

Fyra år

Svanarna har flyttat från Vapparn och höstvinden har klätt träden bara. På marken ligger den första snön kall och vit. Vi är i slutet av november, och jag som skulle skriva redan i april. 

"Kram och puss!"

Jag har bråttom men stannar i dörren och hukar mig ner. Oskar kommer rusande runt hörnet och slänger sina starka små armar om min hals. Jag ställer mig upp och låtsas gå ut genom dörren medan han hänger kvar som ett 14-kilos halsband. Det är vår lek, och han kiknar av skratt. "Orkar du nästan inte, mamma?" 

Nej, älskling, du bara växer och växer, och snart är du för tung - men inte ännu. Ännu får du hänga runt halsen på mig, jag bär dig vart du än vill. 

Han fyllde fyra år i april, min solstråle. Han med underbar humor, fantastisk fantasi och hår rakt ur romersk mytologi. Oskar sätter ord på alla sina känslor, och berättar mycket och gärna. Bäst är det när han får förklara något för oss som vi inte ännu vet, som t.ex. varför smöret smälter på det rostade brödet, eller att jordgubbar växer på träd.

Vi arbetar ännu på sanningshalten i hans påståenden. 

Helst vill han göra allt själv, förutom det såklart som jag skulle vilja att han gör själv. Han pratar tills orden fastar i ivern, och lyssnar man inte så blir han sårad. Alla ljuden finns inte ännu i talet, men det går bättre och bättre. I soffan sätter han sig så nära storebror han bara kan utan att sitta i famnen på honom, trots att hela stora soffan är ledig. 

Jag förundras dagligen av berättarförmågan han besitter, för enligt Oskar har han levt många liv före han kom till oss. Först var han en stjärna på himlen, sedan blev han uppäten av en drake. En gång var han ett lejon och bodde i en grotta, en gång i ett träd med dinosaurier, och en gång var han i min mage och då var han fast i mig med ett rep. Och tänk vilken tur att han efter så många äventyr nu finns hos oss. Hos oss där han hänger runt min hals så hans gyllne hår kittlar min kind. "Orkar du nästan inte, mamma?" 

Jodå, vännen, jag orkar nog. Och när jag inte längre orkar bära dig runt min hals, så håller jag din hand. Oroa dig inte, jag släpper aldrig taget.

Sju år

I en säng som snart är för kort, i ett rum där leksakerna sakta byts ut mot böcker och tekniklego, vaknade i fredags en sjuåring. En sjuåring som läser och räknar och som är omtänksam och smart och som hatar när hans rum är råddigt. En sjuåring som älskar när man läser mysterieböcker för honom, som har hår som helst vill stå rakt upp, och som vet alldeles för mycket om Roblox och Minecraft. Han som somnar på två minuter varje kväll, med sin kanin tätt intill.

I augusti kommer Oliver att börja skolan och jag ser med fasa framför mig hur åren går. Skola, moped, kärlek... Hur kommer världen att behandla honom? Ännu vet han ingenting om dieseldoft och hjärtesorg och hur han kommer att kämpa med det där håret som står rakt upp.  Han vet inget om hur världen kan vara så otroligt orättvis, men också hur fantastiskt mycket skönhet och glädje det finns. Han vet ingenting om hur ett leende från rätt person kan få magen att pirra till, eller hur ett ont ord kan såra ända in i själen. Hur ska jag kunna stå vid sidan och se honom växa när allt jag vill är att få hålla hans hand medan han somnar och se honom ligga där med sin kanin i famnen? 

Men ännu får han som tur vara Oliver, 7 år, med hår som står på ända och Roblox på hjärnan. Oliver som spelar fotboll och tillbringar timmar med sina vänner. Och tänk vilken tur jag har, som får vara mamma till en så fantastik sjuåring och se honom upptäcka livet. 

Om att känna kylan

Jag tycker om den här tiden på året. Ni vet, när det nyss blivit kallt. Marken är hård och frusen och det doftar is och brasa i luften. Världen blir stilla när det är kallt. Solen tvekar och det enda tecknet på att vi är här är vår andedräkt som syns i gatlyktornas sken.

I bilen framför mig gasar föraren och lämnar ett moln av avgaser efter sig. Molnet lägger sig som en tjock matta över marken, för tung för att stiga i kylan. Jag kör efter och lämnar en likadan matta av avgaser på den svarta isen. Det är inte ens två veckor kvar till jul nu. Oliver sitter i baksätet och reflekterar över julpynt. Vi har inte tillräckligt av det. Jag tar av mig vantarna och låter rattens kyla bränna handflatorna. 

Det blir en annorlunda jul i år. Hela världen håller andan, väntar. Coronavåren övergick i coronahösten och coronahösten i coronavintern. Jag lever med en konstant oro i kroppen som jag försöker bota med promenader och socker. Ingendera hjälper, men med lite tur tar de åtminstone ut varandra. 

Jag hoppas vi får en vit jul. För barnens skull. För min del räcker det om det är kallt.

Om att ha årets ljusaste nätter

Svetten lackar i min panna. Oskars kind smakar salt. Midsommarsolen kysser deras hy och bleker deras hår tills hy och hår möts i samma ton. På kvällen lägger jag två gyllene pojkar. Guld från topp till tå. Knäna är skrapade, armbågarna täckta med plåster, men ögonen skimrar. Det ryms så mycket liv i en så liten kropp. 

På kvällen fyller vi våra glas och ser på solen som envist hänger kvar. Kvällen är vacker och varm. I glasen dansar tusentals bubblor. Glatt föds de och under sekunden det tar för dem att nå ytan hinner de leva ett helt liv. Jag skivar jordgubbar till glassen och letar efter en ny serie på Netflix. Det har varit en tung vår och försommar, men visst har vi det oförskämt bra ändå. 

Glad midsommar från oss här på Medvinden!

Två år

Det är maj 2020 och du har fyllt två år redan för en och halv månad sedan. Du fick inget blogginlägg då - jag hade ingen info om din vikt eller hur lång du är, för världen är inte som den brukar vara just nu. Du har inte varit hemifrån på två månader, men du trivs bra här. Nu har vi trots allt äntligen fått besöka rådgivningen, och du är 84 cm lång och väger 10,5 kg.

Du är en envis och viljestark tvååring. Du har ett outtömligt förråd av energi och kärlek. Vart du än är på väg så springer du, och du klättrar upp på alla bord, stolar och hyllor. Vi har aldrig klippt ditt hår, och du är själv lite sur över det här och visar ofta att du gärna skulle vilja bli av med de störande lockarna. Men vem skulle ha hjärta att klippa dem?

Din favoritperson i hela världen just nu är mamma, med Oliver som en nära tvåa. Det går inte att lämna dig oövervakad i en minut ens, för på den tiden har du antingen hunnit slå dig eller söndrat något. Du sover bra, men vaknar gärna tidigt, såsom din bror. 

Du pratar inte. Du säger några enstaka ord men de är inte många, och du sätter inte ihop dem till meningar. Istället visar du med gester vad du vill. Om du försöker prata så pratar Oliver över dig. Ändå är Oliver den person du ser mest upp till. Ni busar så vilt tillsammans att det är ett under att ingen slagit sig värre ännu.

Och du är älskad, min vackra rufsiga baby. Om du bara visste hur älskad du är. Jag försöker berätta det för dig, men det finns saker som bara inte går att förklara med ord.

Fem år

Idag fyller Oliver fem år. Min kloka, nyfikna, vilda virvelvind. Denna vackra lilla varelse som har ärvt sin pappas mattehuvud och sin mammas kärlek för historier. Han med de gråa ögonen som ibland ser långt ut i ingenstans när han funderar på något riktigt svårt. Han som fortfarande klättrar upp i min famn och kramar mig riktigt hårt när han behöver lite trygghet, och som älskar när dynan och täcket är svala mot huden. 

Han pratar nonstop. Han kan räkna enkel addition i huvudet. Han skriver sitt namn och "mamma" utan modell och har koll på de flesta bokstäverna i alfabetet. Hans absoluta favoritfärg är blå - möjligen för att det är hans momis favoritfärg, möjligen för att det är "coolt".

Oliver har hittat egna hobbyer, går på musiklekis, tränar fotboll och dansar. Han älskar sina vänner med en intensitet och självklarhet som värmer mitt hjärta. Han har lätt för att skratta och lätt för att gråta, och han pratar med ett språk som känns så vuxet att jag ibland har svårt att komma ihåg att han bara är ett litet barn, 106,5 cm lång och 17 kg tung. Men oj, vad han kan vara envis, för att inte tala om högljudd, när han inte får som han vill. 

När Oliver föddes för fem år sedan hade jag ingen aning om hur mycket han skulle ge mig. Hur mycket han skulle lära mig och hur mycket jag skulle kunna älska en annan person. Han har själv sagt att nu medan han är liten är han en funderare, men när han blir stor blir han en vetare. Och så är det nog, för han funderar väldigt mycket. Oftast kommer de svåra frågorna på kvällen när jag kysser honom på pannan och berättar för honom att jag älskar honom.

"Mamma," kan han säga då, "vad händer när man dör?"

Eller, "Mamma, hur långt är det till månen?"

Älskade barn, så länge jag andas kommer jag att (försöka) svara på alla dina frågor och krama dig när du behöver trygghet.