Hörni, det har gått en månad igen. Jag vet, jag är lika chockad som ni. Det känns som om jag skriver de här inläggen ungefär varannan vecka. Men ja, Oskar är nu elva månader gammal och en riktig liten mini-Oliver. Han har så mycket kärlek och glädje i sin lilla kropp. Han far runt på äventyr i huset alldeles ensam och jag får gå runt och leta reda på honom med jämna mellanrum. När jag hittar honom och möter hans blick skrattar han så han tjuter.
Oskar hoppade helt över krypstadiet och tar sig istället framåt genom att i sittande ställning dra sig fram med bestämda tag. Favoritplatsen är under matbordet där han sitter som en liten hund och letar efter matrester som han kan stoppa i munnen.
Oskar förstår en del av vad man säger, men ännu har jag inte hört honom säga några tydliga ord annat än "mamma" och "pappa", och då mer som allmänt babbel än som regelrätta ord. Ordet "nej" tycker han inte alls om, speciellt om han just är i färd med att peta på något riktigt intressant som spisen eller eluttaget, och då man ber honom sluta så är undergången nära.
I munnen skymtar de övre framtänderna nu och han gnisslar med tänderna så jag ryser. Håret är långt, men inte alls lika tjockt och vilt som Olivers var i samma ålder. Energinivån är på topp och Oskar tycker att det tråkigaste som finns är att sitta stilla.
Om en liten månad är han ett år gammal och babyåret är förbi. Hur ska jag få den här månaden att räcka ett år till? Kära lilla buse, du är ljuset i mitt liv, den som behöver mig allra mest men kräver allra minst trots att jag skulle plocka ner stjärnorna för dig om jag kunde.
