Om att känna kylan

Jag tycker om den här tiden på året. Ni vet, när det nyss blivit kallt. Marken är hård och frusen och det doftar is och brasa i luften. Världen blir stilla när det är kallt. Solen tvekar och det enda tecknet på att vi är här är vår andedräkt som syns i gatlyktornas sken.

I bilen framför mig gasar föraren och lämnar ett moln av avgaser efter sig. Molnet lägger sig som en tjock matta över marken, för tung för att stiga i kylan. Jag kör efter och lämnar en likadan matta av avgaser på den svarta isen. Det är inte ens två veckor kvar till jul nu. Oliver sitter i baksätet och reflekterar över julpynt. Vi har inte tillräckligt av det. Jag tar av mig vantarna och låter rattens kyla bränna handflatorna. 

Det blir en annorlunda jul i år. Hela världen håller andan, väntar. Coronavåren övergick i coronahösten och coronahösten i coronavintern. Jag lever med en konstant oro i kroppen som jag försöker bota med promenader och socker. Ingendera hjälper, men med lite tur tar de åtminstone ut varandra. 

Jag hoppas vi får en vit jul. För barnens skull. För min del räcker det om det är kallt.

Om att ha årets ljusaste nätter

Svetten lackar i min panna. Oskars kind smakar salt. Midsommarsolen kysser deras hy och bleker deras hår tills hy och hår möts i samma ton. På kvällen lägger jag två gyllene pojkar. Guld från topp till tå. Knäna är skrapade, armbågarna täckta med plåster, men ögonen skimrar. Det ryms så mycket liv i en så liten kropp. 

På kvällen fyller vi våra glas och ser på solen som envist hänger kvar. Kvällen är vacker och varm. I glasen dansar tusentals bubblor. Glatt föds de och under sekunden det tar för dem att nå ytan hinner de leva ett helt liv. Jag skivar jordgubbar till glassen och letar efter en ny serie på Netflix. Det har varit en tung vår och försommar, men visst har vi det oförskämt bra ändå. 

Glad midsommar från oss här på Medvinden!

Två år

Det är maj 2020 och du har fyllt två år redan för en och halv månad sedan. Du fick inget blogginlägg då - jag hade ingen info om din vikt eller hur lång du är, för världen är inte som den brukar vara just nu. Du har inte varit hemifrån på två månader, men du trivs bra här. Nu har vi trots allt äntligen fått besöka rådgivningen, och du är 84 cm lång och väger 10,5 kg.

Du är en envis och viljestark tvååring. Du har ett outtömligt förråd av energi och kärlek. Vart du än är på väg så springer du, och du klättrar upp på alla bord, stolar och hyllor. Vi har aldrig klippt ditt hår, och du är själv lite sur över det här och visar ofta att du gärna skulle vilja bli av med de störande lockarna. Men vem skulle ha hjärta att klippa dem?

Din favoritperson i hela världen just nu är mamma, med Oliver som en nära tvåa. Det går inte att lämna dig oövervakad i en minut ens, för på den tiden har du antingen hunnit slå dig eller söndrat något. Du sover bra, men vaknar gärna tidigt, såsom din bror. 

Du pratar inte. Du säger några enstaka ord men de är inte många, och du sätter inte ihop dem till meningar. Istället visar du med gester vad du vill. Om du försöker prata så pratar Oliver över dig. Ändå är Oliver den person du ser mest upp till. Ni busar så vilt tillsammans att det är ett under att ingen slagit sig värre ännu.

Och du är älskad, min vackra rufsiga baby. Om du bara visste hur älskad du är. Jag försöker berätta det för dig, men det finns saker som bara inte går att förklara med ord.

Fem år

Idag fyller Oliver fem år. Min kloka, nyfikna, vilda virvelvind. Denna vackra lilla varelse som har ärvt sin pappas mattehuvud och sin mammas kärlek för historier. Han med de gråa ögonen som ibland ser långt ut i ingenstans när han funderar på något riktigt svårt. Han som fortfarande klättrar upp i min famn och kramar mig riktigt hårt när han behöver lite trygghet, och som älskar när dynan och täcket är svala mot huden. 

Han pratar nonstop. Han kan räkna enkel addition i huvudet. Han skriver sitt namn och "mamma" utan modell och har koll på de flesta bokstäverna i alfabetet. Hans absoluta favoritfärg är blå - möjligen för att det är hans momis favoritfärg, möjligen för att det är "coolt".

Oliver har hittat egna hobbyer, går på musiklekis, tränar fotboll och dansar. Han älskar sina vänner med en intensitet och självklarhet som värmer mitt hjärta. Han har lätt för att skratta och lätt för att gråta, och han pratar med ett språk som känns så vuxet att jag ibland har svårt att komma ihåg att han bara är ett litet barn, 106,5 cm lång och 17 kg tung. Men oj, vad han kan vara envis, för att inte tala om högljudd, när han inte får som han vill. 

När Oliver föddes för fem år sedan hade jag ingen aning om hur mycket han skulle ge mig. Hur mycket han skulle lära mig och hur mycket jag skulle kunna älska en annan person. Han har själv sagt att nu medan han är liten är han en funderare, men när han blir stor blir han en vetare. Och så är det nog, för han funderar väldigt mycket. Oftast kommer de svåra frågorna på kvällen när jag kysser honom på pannan och berättar för honom att jag älskar honom.

"Mamma," kan han säga då, "vad händer när man dör?"

Eller, "Mamma, hur långt är det till månen?"

Älskade barn, så länge jag andas kommer jag att (försöka) svara på alla dina frågor och krama dig när du behöver trygghet.