tisdag 11 februari 2020

Fem år

Idag fyller Oliver fem år. Min kloka, nyfikna, vilda virvelvind. Denna vackra lilla varelse som har ärvt sin pappas mattehuvud och sin mammas kärlek för historier. Han med de gråa ögonen som ibland ser långt ut i ingenstans när han funderar på något riktigt svårt. Han som fortfarande klättrar upp i min famn och kramar mig riktigt hårt när han behöver lite trygghet, och som älskar när dynan och täcket är svala mot huden. 



Han pratar nonstop. Han kan räkna enkel addition i huvudet. Han skriver sitt namn och "mamma" utan modell och har koll på de flesta bokstäverna i alfabetet. Hans absoluta favoritfärg är blå - möjligen för att det är hans momis favoritfärg, möjligen för att det är "coolt".



Oliver har hittat egna hobbyer, går på musiklekis, tränar fotboll och dansar. Han älskar sina vänner med en intensitet och självklarhet som värmer mitt hjärta. Han har lätt för att skratta och lätt för att gråta, och han pratar med ett språk som känns så vuxet att jag ibland har svårt att komma ihåg att han bara är ett litet barn, 106,5 cm lång och 17 kg tung. Men oj, vad han kan vara envis, för att inte tala om högljudd, när han inte får som han vill. 



När Oliver föddes för fem år sedan hade jag ingen aning om hur mycket han skulle ge mig. Hur mycket han skulle lära mig och hur mycket jag skulle kunna älska en annan person. Han har själv sagt att nu medan han är liten är han en funderare, men när han blir stor blir han en vetare. Och så är det nog, för han funderar väldigt mycket. Oftast kommer de svåra frågorna på kvällen när jag kysser honom på pannan och berättar för honom att jag älskar honom.

"Mamma," kan han säga då, "vad händer när man dör?"

Eller, "Mamma, hur långt är det till månen?"



Älskade barn, så länge jag andas kommer jag att (försöka) svara på alla dina frågor och krama dig när du behöver trygghet. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar