I en säng som snart är för kort, i ett rum där leksakerna sakta byts ut mot böcker och tekniklego, vaknade i fredags en sjuåring. En sjuåring som läser och räknar och som är omtänksam och smart och som hatar när hans rum är råddigt. En sjuåring som älskar när man läser mysterieböcker för honom, som har hår som helst vill stå rakt upp, och som vet alldeles för mycket om Roblox och Minecraft. Han som somnar på två minuter varje kväll, med sin kanin tätt intill.
I augusti kommer Oliver att börja skolan och jag ser med fasa framför mig hur åren går. Skola, moped, kärlek... Hur kommer världen att behandla honom? Ännu vet han ingenting om dieseldoft och hjärtesorg och hur han kommer att kämpa med det där håret som står rakt upp. Han vet inget om hur världen kan vara så otroligt orättvis, men också hur fantastiskt mycket skönhet och glädje det finns. Han vet ingenting om hur ett leende från rätt person kan få magen att pirra till, eller hur ett ont ord kan såra ända in i själen. Hur ska jag kunna stå vid sidan och se honom växa när allt jag vill är att få hålla hans hand medan han somnar och se honom ligga där med sin kanin i famnen?
Men ännu får han som tur vara Oliver, 7 år, med hår som står på ända och Roblox på hjärnan. Oliver som spelar fotboll och tillbringar timmar med sina vänner. Och tänk vilken tur jag har, som får vara mamma till en så fantastik sjuåring och se honom upptäcka livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar