onsdag 4 juli 2018

Tre månader



Hans långa mjuka lockar kittlar min kind och han suckar djupt i sömnen. Jag kysser hans huvud och smeker hans rygg, försöker hålla honom så nära som möjligt. Klockan är 21 och båda pojkarna sover, Oliver i sin säng, och Oskar i min famn. Jag borde lägga ner honom i sin egen säng, ta itu med kvällssysslorna, men istället sitter jag kvar och bara håller honom. Ännu ryms han i min famn, ännu somnar han i mina armar och andas i takt med mina hjärtslag. Jag håller honom så nära jag kan, för snart är han tre år gammal och har inte tid att sitta i min famn mera. 




Men idag är han tre månader. Han ler och jollrar, och viftar vilt med armar och ben när han blir upphetsad över någonting. Han ligger gärna och tittar på Oliver hur länge som helst, och blir glad så fort någon hinner prata med honom. Han har ögon i samma gråa färg som Oliver, och har hår som växer som ogräs. 



Vågen visar för tillfället 4700 gram och han är 56 cm lång. Han växer i jämn takt och allt är bra. Han sover om natten och vaknar en eller två gånger för att äta. På dagarna sover han varierande, och verkar inte gilla vagnen speciellt mycket. Kläder i storlek 56 börjar bli små nu, men 62 är ännu stort. 



Han är för det mesta en lugn och trygg baby, som trivs allra bäst i famnen. Men tiden är emot oss. Tre månader har redan gått, och jag har fått lägga bort en hel garderob med pyttesmå kläder. Älskade lilla unge, låt tiden stå stilla nu så att jag hinner dofta på ditt hår medan du ännu doftar bebis. 


torsdag 7 juni 2018

Två månader

På måndag blev min lilla busunge två månader gammal och igår släpade jag hela cirkusen till rådgivningen och fick nya siffror. 3995 gram väger Oskar nu, och är 53 cm lång. Vi hade dop för ett par veckor sedan, en vacker lördag där Oskar hade turen och lyckan att få ett par underbara faddrar. 



Han sover mindre på dagarna nu, och när huset tystnar på kvällarna börjar han jollra och berätta historier. Han är ganska svårflirtad ännu och ler inte så ofta, men när han väl gör det så är han det vackraste under solen.




I klädväg använder han storlek 50/56, och växer i otrolig fart. Han charmar sin storebror, som delar ut kramar och pussar och skrattar åt alla roliga ljud som Oskar gör. Han sover allra bäst i famnen, med örat mot mitt hjärta. 




Älskade barn, du är mitt lilla mirakel. I två månader har jag redan fått vara din mamma. Tack för att du kom och gjorde vår familj komplett.

söndag 3 juni 2018

En annan tid, en annan plats, en annan födelsedag

Aten sommaren 2011 är varmt och oroligt. Värmen stiger från asfalten i synliga vågor och förvränger det som ligger bakom. Människomassorna rör sig genom smala gränder och på breda gator och protestsångerna ekar mellan stenväggarna. Vi är turister bland starka åsikter och heta känslor. På torget tältar envisa demonstranter under det vakande ögat av poliser och metron står stilla på grund av strejkerna.

Vi är turister. Det är inte vår ekonomiska kris. Vi har pengar i plånboken och en biljett hem. Vi äter och dricker, går på vackra gator och besöker antika monument under stormiga himlar. Vi köper sandaler av en poet och firar min 26:e födelsedag på en liten medelhavsö som doftar sol och salt. På väg tillbaka till hotellet står metron stilla, nya strejker. 

Nästa dag sitter vi på en sighseeingbuss. Högst uppe, där det inte finns något tak och vi får njuta av vinddraget i hettan. Bussen står stilla, vi har inte ännu startat. På den nedre våningen gör sig guiden redo, och några sista passagerare skyndar sig ännu att betala. Fyra filer bort över vägen händer plötsligt någonting. Jag vänder mig om och ser en man. Han ligger på den heta asfalten bredvid sin motorcykel. En bil står stilla mitt i körfilen framför honom och en man stiger ur. Han tvekar. Andra bilar stannar och människor samlas. Mannen på marken ligger i en onaturlig ställning. Han rör sig inte. Han bär ingen hjälm och under hans huvud växer sakta en mörkröd pöl.

Jag stiger upp från mitt säte utan att märka det, och plötsligt knycker bussen till. Vi är på väg. Obönhörligt rör vi oss bort från tragedin, jag kan inte göra någonting. Jag sätter mig ner. Guiden skämtar om politik och pekar ut någon sevärdhet. Jag vet utan tvekan att ett liv just tog slut.

Bussen tar oss vidare genom staden som är i uppror. I bakgrunden hör jag sirener. Jorden snurrar mot regn och vi står på Akropolis, 2500 år och 150 meter ovanför liv och död. Marmorn har sett gudar och gudinnor, vi vanliga dödliga är ingenting.


söndag 13 maj 2018

Om vitsippor, morsdag och tacksamhet

Han sitter uppe på backen omgiven av vitsippor. Solljuset letar sig ner genom trädtopparna och trollungen plockar blommor. "På den här fanns det bara blad, ingen blomma," ropar han åt mig och visar upp en stjälk med bara blad, "du ska få en annan istället." Han plockar vidare och mumlar för sig själv. 



Jag sitter på terassen med babyn i famnen. Jag har solen i ögonen och ro i själen. Tänk vilken ofantlig tur jag har som efter alla långa år av försök faktiskt sitter här, en vacker dag i maj, med mina söner. En som plockar blommor åt just mig, och en som sover i mina armar, trygg i vetskapen om att jag skyddar honom vad som än händer. Uppe på backen stiger trollungen upp med en bukett i handen. Han tar några steg mot trappan, sedan ändrar han sig och går tillbaka. "En till," säger han bestämt, och plockar en blomma till. När han är nöjd överräcker han den vackraste bukett jag någonsin fått.



Det är morsdag, min fjärde. Jag har fått frukost gjord med mer kärlek än finess, oändligt mycket godare än någonting jag själv skulle göra. Gåvor, kramar och pussar och ett snapsglas som vas för mina vitsippor. Det finns inga gränser för min tacksamhet, och mitt hjärta värker för dem som önskar och hoppas, men ännu inte fått sina egna barn att hålla och älska. Må er tid komma snart.








fredag 4 maj 2018

En månad

Det var kärlek vid första ögonkastet. Han ser precis ut som sin storebror. Han har tjockt svart hår, stora mörka ögon, och små små händer som har mitt hjärta i ett järngrepp. Han föddes den 4.4 kl. 14.44. Under operationssalens starka lampor fick jag upp honom på mitt bröst, och medan jag blinkade bort tårarna växte hjärtat i mitt bröst. Tänk att en så liten redan kan vara så älskad. 



Där i operationssalen kändes en timme som en månad. Nu har en månad gått, och det känns som en timme. Han som bara vägde 2475 gram när han föddes väger nu 2860 gram och känns som en helt annan baby. 




Vid en månads ålder använder han ännu kläder i storlek 44, men snart får vi nog byta till 50. Han tillbringar sina dagar med att äta och sova, men har också börjat vara vaken ett par timmar i taget. Överlag är han en lugn och trygg baby, som bara visar missnöje när han är riktigt hungrig eller när det kniper i magen.



Under den här månaden som gått har jag slagits av hur mycket lättare det är med barn nummer två. Jag är mycket mer självsäker i min roll som mamma, och jag njuter så mycket jag bara kan av all små detaljer. Hans pyttesmå fingrar som sluter sig om mina, hans mörka ögon som söker mina, hans hud som är som sammet mot min kind. 



Älskade lilla unge, du är bara en månad gammal, men redan nu är du en självklar del av vår familj. Tack för att jag får vara din mamma. 

torsdag 3 maj 2018

3 år

Det har varit tyst här på bloggen, men desto mer har hänt i blåa huset på Medvinden. En liten älskad har blivit stor, och en till liten älskad har flyttat in med oss, men mer om babyn senare, för den 11.2 fyllde faktiskt Oliver 3 år. 


Nu är Oliver ingen baby mera. Nu pratar han i ett, och pratar han inte så sjunger han, och sjunger han inte så skapar han ljud på något annat sätt, ofta väldigt högljutt. Om Oliver är vaken har vi inte en tyst minut här i vårt hus.


Oliver ser nu mer och mer ut som en stor pojke. Håret står alltid på ändå, och kläderna är ALDRIG rena. Han har ett temperament som heter duga, och har extremt bestämda åsikter om hur saker och ting skall göras. Gör man någonting på fel sätt är hela dagen förstörd, men tyvärr vet man sällan att det är fel sätt före det är för sent. Vi grälar ofta, men kramas också när vi grälat färdigt. 





Oliver tycker fortfarande om bilar i alla former och kan tillbringa långa stunder med att rada alla sina dussintals småbilar i långa rader. Han börjar också ha ro att se på tv-program, och har bland annat upptäckt Mumin. Han räknar och förstår grundkonceptet med plus och minus. Om kvällarna läser vi sagor, men ändå är favoritböckerna fortfarande pekböcker med bilar. 


Klok och lillgammal är han, och är nu så stor att han har helt egna vänner som han bjuder hem för att leka med. Han är artig och nyfiken, ibland blyg, men det går snabbt om. När han kramar mig och säger att han älskar mig så skulle jag ge honom himlens alla stjärnor om jag bara kunde.



Min trollunge, mitt hjärta, älskade lilla människa. 

tisdag 14 november 2017

Om det där med att skaffa barn

"När ska ni skaffa ett barn till, då? Nu borde nog Oliver få ett syskon."

Ja, visst borde han det. Och visst finns önskan och hoppet och viljan. Men vi "skaffar" helt enkelt inte barn i den här familjen. Det finns de som bestämmer sig för att de vill ha barn och nästa månad är de gravida. Det finns de som glömmer bort ett piller eller använder en kondom som är gammal, och plötsligt kommer aldrig mensen. Det finns de som tänker "kommer det barn så kommer det", och så kommer det faktiskt barn.

Och så finns det de som önskar och längtar och ber, och som redan älskar ett barn som kanske aldrig kommer att existera, och för varje månad som går så växer längtan, och för varje år som går så dör lite av hoppet.

Låt mig ta er med på en resa i statistik.

19 månader av försök
1 endometriosoperation
9393,21 euro i behandlingar
51 hormonsprutor och alltför många piller att räkna
3 inseminationer
4 IVF-behandlingar
23 äggceller plockade
2 embryon som överlevde ända till insättning
6  negativa graviditetstest

Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag fått svara på frågan om när vi skall skaffa flera barn, men det är många och det tar lika ont varje gång. För en tid sedan pratade jag med en annan förälder på musiklekis. Han tyckte det var underbart att se hurdant sällskap deras pojkar har av varandra. Jag sade någonting om att hos oss är det nog vi föräldrar som får agera leksällskap. Svaret kom ögonblickligen och tvärsäkert.

"Nå, det är bara att skaffa en till!"

Jag försöker tänka tillbaka och inser att jag antagligen själv också fällt samma klumpiga kommentar eller ställt samma smärtsamma fråga. Före jag visste. Nuförtiden ställer jag en annan fråga.

"Önskar ni (flera) barn?"

Ja, vi önskar ett barn till. En baby som doftar tillit och värme och som vuxit under mitt hjärta och som redan vid födseln är så högt älskad att min själ sjunger. En baby som redan nu är en så självklar del av vår familj och vårt hem eftersom det helt enkelt är så det ska vara. Vår familj är inte komplett ännu.

Men vi "skaffar" ju inte barn i den här familjen. Vi blir välsignade med dem, om vi har tur.

Och efter 19 månader av försök, en endometriosoperation, 9393,21 euro i behandlingar, 51 hormonsprutor och alltför många piller att räkna, tre inseminationer, fyra IVF-behandlingar, 23 äggceller plockade, två embryon som överlevde ända till insättning och sex negativa graviditetstest, fattas ännu en sista statistik.

Antalet positiva graviditetstest: Ett.