tisdag 7 mars 2017

Om att vara vilsen

Jag körde till Åbo idag för ett besök som jag kände mig tveksam inför. Vinden slet i bilen och halvvägs till Åbo började det snöa. Små små flingor som virvlade runt i luften. Vinden gjorde dem förvirrade och de tappade bort sig på väg ner till marken. Tusen och åter tusen vilsna snöflingor letade efter fast mark, och jag kände igen mig.

Två timmar senare var jag på väg hem igen, lite klokare, men fortfarande med en oro i kroppen som fick mig att skruva upp volymen to stereon tills musiken dränkte mina tankar. Några snöflingor hade äntligen hittat ända ner till marken och låg i vindpinade drivor längst med vägrenen. Min blick föll på en död räv intill vägen och jag sörjde det förlorade livet i de tre sekunderna det tog att köra förbi. 75 km/h föder likgiltighet.

Dagis, vinden biter i mina kinder och trollungen vill inte komma hem. När jag äntligen får hem honom till vår egen gård är han arg på mig och skriker och gråter. Han vill leka ute men jag måste få maten i ugnen. Jag förklarar och lockar, resonerar och talar vänligt men bestämt. Ingenting hjälper och gråten eskalerar tills jag får bära in honom.

Men sedan, ilskan rinner av honom och vi torkar tårarna. Tillsammans häller vi grädde och ost över kycklingen och Oliver stjäl en bit bacon innan den åker in i ugnen. Senare smeker han mig på kinden och säger att mamma har fint hår. Kärleken finns i de små gesterna. Det blir nog bra. Snart hittar vi också ner till fast mark.


tisdag 14 februari 2017

Två år

I lördags blev vår lilla trollunge 2 år gammal. Kan ni förstå det? Min förståndiga lilla trollunge med galet hår och stenhård egen vilja som har alltför bråttom med att hitta på hyss för att stanna och ge sin tråkiga mamma en kram.



Än idag, två år senare, växer kärleken för honom varje dag. Stunderna när han har ro att sitta i famnen och mysa blir allt färre, och det är bara om man har riktigt tur som man får krama honom utan att han trycker ifrån och säger "nää".



Igår var vi till rådgivningen och fick nya strategiska mått. 12 kg tung och 86 cm lång. En liten men perfekt gosse.

2 år gammal fokuserar Oliver på att utveckla sitt språk och sin förståelse av världen. Han pratar mycket och har ett stort ordförråd. Många ord tolkar han lite ditåt, men det går ändå att förstå det mesta av vad han säger. Soffan blir fossan, traktor blir kattol, telefonen blir fonen, saft blir fast, ballong blir bong, osv. Sitt eget namn har han lite svårt att uttala så han kallar sig själv Olen.



Det allra bästa han vet är fortfarande bilar. Gula bilar, röda bilar, svarta bilar, stora bilar, små bilar, paketbilar, racerbilar, sportbilar, traktorer, grävmaskiner, brandbilar, polisbilar, pii-paa-bilar, bussar, lastbilar, stockbilar, tankbilar, motorcyklar, mopon, taxibilar... ja, ni förstår. Ofta när man väcker honom från dagssömnen hör man ett sömndrucket "åka mammas bil" under täcket, och när han får åka bil sitter han och tittar ut genom fönstret och pekar ut alla bussar och paketbilar och traktorer. Därför blev det också en tårta med en traktor på kalaset.







Ett år har gått, fullt av nya upplevelser och nya färdigheter. Sakta blir han en alltmer självständig liten människa, full av komplicerade känslor och en önskan att få göra allt själv. Får han inte det eller lyckas han inte göra det han vill så är det kris, och då visar han minsann att han har ett hett temperament. Han kastar saker, skriker rakt ut och stampar i golvet.



Han är också otroligt modig och oförsiktig, vågar göra vad som helst och trivs bland andra barn och vuxna. Oliver är den största kärleken i mitt liv, och varje dag är jag tacksam över att han är vår och att vi får följa med honom på hans resa. Älskade trollunge, du äger mitt hjärta.

fredag 27 januari 2017

Om att ha lite vår i luften

"Det doftar vår i luften," sade jag åt Oliver idag när vi gick hand i hand till bilen efter dagis. Solen låg varm och vänlig i luften, gnistrade i isen på marken, log i frosten på träden. Oliver, min kloka snart-två-åring, lade huvudet på sned och tittade på mig med oändlig visdom i blicken.

"Mamma bil mutsig."

Och ja, visst var ju min bil grymt smutsig.

Det är snart februari och det betyder att i snart en månad har jag tänkt skriva ett blogginlägg om mål och året som gick och allt det där andra nyårsdravlet som hör till och som ordentligt folk gjorde redan för en månad sedan.

Jag gick in i 2016 med tre mål. Inte nyårslöften, direkt, men något att sträva till likväl. Nu står jag här i 2017 med samma tre mål. Vore det inte för Oliver och den ynnest det varit att se honom bli ett år äldre så hade jag nog gärna låtit 2016 falla i glömska.

Men nu är det snart februari, året är 2017, och det här ska bli mitt år. Jag har satt bollar i rullning, jag har gjort planer. Nu behövs bara en hel massa hårt arbete, och en rejäl dos god tur.





söndag 18 december 2016

Om att få en gåva

Hans hand är så liten och mjuk i min, huden nästan genomskinlig. Jag har glömt hur man håller ett spädbarn, han väger nästan ingenting och kroppen är mjuk som kärlek. Det här är ingen snart två-åring som spjärnar emot med händer och fötter när man försöker bära honom och ropar "kan själv!" för full hals.

Nej, Elias är en famnfull tillit, med den där doften som bara spädbarn har. Prästen välsignar honom och välkomnar honom in i församlingen. Han får ett alldeles eget namn, och två överlyckliga faddrar.

Vi sjunger psalmer och jag känner hur mitt hjärta växer i bröstet. Växer av tacksamhet inför äran och hedersuppdraget jag fått, växer för att göra en alldeles egen plats för Elias, och framför allt växer det inför den varma insikten om hur lycklig man kan vara för andras lycka.

Lilla Elias, du gör så många människor lyckliga, inte minst dina föräldrar. Och vilken tur du har som fått födas just här och just nu, till just dina föräldrar. Välkommen till världen, vackra barn. Du och jag ska bli bästa vänner.


tisdag 13 december 2016

Om att vara hemma igen

Så var det gjort. Sent igår fick jag komma hem från sjukhuset, mörbultad, vagt illamående och med två nya hål i magen. Den tredje operationen på under två år, och min mage börjar se ut därefter. Ett stort ärr har jag tvärs över där Oliver plockades ut, fyra mindre från då gallblåsan togs bort, och nu två till. 

Värkmedicinen jag fick med mig hem kunde ha varit bättre, men på det stora hela mår jag bra. Lite vila bara så blir jag bättre än innan, och förhoppningsvis smärtfri i fortsättningen.

Nu ska jag vila lite till, för snart kommer Oliver hem från dagis, och då blir det liv och rörelse här. Hur jag skall klara av att inte lyfta honom på två veckor vet jag inte, men det skall väl lösa sig på något sätt. 








söndag 11 december 2016

Om att inte vara redo

Låt oss göra en resa tillbaka i tiden. Det är fredag för två dagar sedan. Jag sitter i bilen på väg för att hämta trollungen från dagis och det är som om någon har stulit alla färger ur världen. Vägen är mörk trots att eftermiddagen ännu är ung, och stora regndroppar hänger i luften och bildar en dimma som gör hela världen suddig.

Mitt grepp om ratten är hårt och mina knogar vita. Jag tänker på måndagen och den kommande operationen. Nålar och skalpeller och andningstuber. Och konvalescenstiden. Jag har inte handlat julklappar ännu. Jag har inte blivit färdig med gradun. Jag har inte, jag har inte. Det är så mycket jag inte har gjort och så mycket jag borde ha gjort, för nu blir det en paus vare sig jag vill eller inte.

I bilen känner jag den bittra smaken av adrenalin bak på tungan när känslorna tar över. Nervositet kommer samman med dåligt samvete och jultidspanik i något sorts osunt äktenskap där parterna egentligen borde ha skiljt sig för länge sedan men stannat ihop för barnens skull. 

Min existentiella ångest när sin kulmen i en av stadens många rondeller. Jag signalerar plikttroget när jag kör ut, och försöker slå bort alla regntunga tankar med andra handen. 

Fast forward till idag, söndag. Vi stressar iväg till Skanssi för att få någon sorts start på julklapparna. Alltför många människor, hungrig trollunge, idélösa huvuden, och mitt i kaoset ringer en sjukskötare från TYKS och meddelar att min operation är först klockan 12 på måndag, och om jag inte vill svälta så kan jag köpa en näringsdryck från apoteket som jag får dricka klockan 6 på morgonen, men det är bara en viss sort som duger. Klockan är 17 på söndag. Inget apotek i närheten har just den drycken. 

Vi shoppar vidare, hittar ingenting, jag tappar bort telefonen och letar efter den på alla ställen förutom i rätt ficka. Mina kinder hettar och jag får finna mig i att leva på ett glas vatten imorgon. Pulsen ligger på 150 hela tiden. 

Imorgon är det dags.






fredag 2 december 2016

Om smärta

Det är fredag kväll och jag sitter och plockar punschknapparna ur påsen med lösgodis. Om jag äter tillräckligt många så kanske jag känner någon bedövande effekt utan att behöva korka en vinflaska.

Min vänstra stortå är röd och svullen och nageln har samma stålblåa färg som en ovädershimmel i augusti. Genast när jag tappade skivan visste jag att nu går det dåligt, och ibland hatar jag verkligen att ha rätt. Skivan landade rakt på min tå med kanten före. Nu får jag bara på mig gummistövlar och ligger allra helst med foten i vädret.

Samtidigt är det den där tiden på månaden när jag annars heller inte kan röra mig en centimeter utan att ha ont. Endometrios, sa läkaren, när hon kände på knölen i min mage, och nickade igenkännande när jag beskrev mina smärtor.

Men förhoppningsvis är det här den sista gången jag har så här ont, för om en dryg vecka ska jag lägga mig på operationsbordet och knölen skall bort. Tån lär jag få behålla, trots att det just nu känns tveksamt. Nageln överlever nog inte. 

Och nu är punschknapparna slut också.