tisdag 11 februari 2020

Fem år

Idag fyller Oliver fem år. Min kloka, nyfikna, vilda virvelvind. Denna vackra lilla varelse som har ärvt sin pappas mattehuvud och sin mammas kärlek för historier. Han med de gråa ögonen som ibland ser långt ut i ingenstans när han funderar på något riktigt svårt. Han som fortfarande klättrar upp i min famn och kramar mig riktigt hårt när han behöver lite trygghet, och som älskar när dynan och täcket är svala mot huden. 



Han pratar nonstop. Han kan räkna enkel addition i huvudet. Han skriver sitt namn och "mamma" utan modell och har koll på de flesta bokstäverna i alfabetet. Hans absoluta favoritfärg är blå - möjligen för att det är hans momis favoritfärg, möjligen för att det är "coolt".



Oliver har hittat egna hobbyer, går på musiklekis, tränar fotboll och dansar. Han älskar sina vänner med en intensitet och självklarhet som värmer mitt hjärta. Han har lätt för att skratta och lätt för att gråta, och han pratar med ett språk som känns så vuxet att jag ibland har svårt att komma ihåg att han bara är ett litet barn, 106,5 cm lång och 17 kg tung. Men oj, vad han kan vara envis, för att inte tala om högljudd, när han inte får som han vill. 



När Oliver föddes för fem år sedan hade jag ingen aning om hur mycket han skulle ge mig. Hur mycket han skulle lära mig och hur mycket jag skulle kunna älska en annan person. Han har själv sagt att nu medan han är liten är han en funderare, men när han blir stor blir han en vetare. Och så är det nog, för han funderar väldigt mycket. Oftast kommer de svåra frågorna på kvällen när jag kysser honom på pannan och berättar för honom att jag älskar honom.

"Mamma," kan han säga då, "vad händer när man dör?"

Eller, "Mamma, hur långt är det till månen?"



Älskade barn, så länge jag andas kommer jag att (försöka) svara på alla dina frågor och krama dig när du behöver trygghet. 

söndag 10 november 2019

"Gå och lägg dig, mamma!"

Vi firar farsdag utan pappan i huset. Utomhus regnar det, och Oskar släcker alla lampor han når till. Jag tänder dem och Oskar släcker. Oliver är uttråkad och jag försöker pyssla någon sorts figur av kartong med honom. Oskar äter kattmat. Jag försöker dammsuga och Oliver är uttråkad igen. Oskar försöker dyka från soffan och Oliver klättar på väggarna.

Imorgon kommer Martin hem. Jag har för få armar för att valla dessa barn genom alla rutiner. Oliver frågar igen när pappa kommer hem, mest för att det är han som har lösenordet till App Store och kan ladda ner nya spel till iPaden.

Imorgon. 

Jag stiger ut ur Oskars rum efter en krånglig nattning och går in till Oliver. Han sover och jag smeker honom på håret. Hans ljudbok spelar på sista versen och jag inser att det innebär att jag suttit med Oskar i 45 minuter. På skivspelaren sjunger Mamma Mu, "Mamma är trött och sur."

Jotack. "Mamma är trött och sur. Gå och lägg dig, mamma! Gå och lägg dig, mamma!" 

Jag överväger att göra just det, men i köket står disken, tvätten ligger blöt i maskinen och i sängen finns det inga sängkläder. Arbetspass nummer två börjar nu.









torsdag 10 oktober 2019

1,5 år

Någon gång under småtimmarna lade sig frosten och stal färgerna ur världen. Mina sommarblommor ser förnärmade ut i sin kruka. Klockan är 7.48 och vi är sena igen. Oskars lilla hand är kall i min, men han vill ändå inte ha sina vantar. Han envisas med att själv gå nerför trappan, men snavar och jag får fånga honom. Alltid.



På dagis är det morgonmål som gäller. Han sitter stilla i sin stol. Han som aldrig sitter stilla. Runt halsen hänger en haklapp. Han som hatar haklappar. Han leker snällt, sover på befallning och går på potta enligt ett schema. Min bångstyriga lilla busunge har blivit ett dagisbarn, stöpt i samma dagisbarnsform som alla andra. 

Pappasommaren tog slut. Martin är nu tillbaka på jobb och Oskar är 1,5 år gammal. Han är 79 cm lång och väger 9,6 kg. (Oliver vid samma ålder var 81 cm lång och vägde 10,3 kg). Oskar älskar sin storebror och ser upp till honom och vill göra allt som Oliver gör. Speciellt sådant som är lite för farligt och alltför svårt. 



Förutom att hitta på hyss med Oliver så älskar Oskar att sitta och bläddra i sina pekböcker och han har också börjat intressera sig för bilar. Ännu pratar han inte, endast några få ord, men han förstår allt man säger. Det finns mycket färre foton på Oskar i den här åldern än det finns på Oliver, och jag har ingen aning om hur många tänder han har i munnen. Livet med två vildungar är minst sagt hektiskt.



Älskade lilla barn, du med det långa håret och mitt hjärta i ditt grepp, vad skulle jag göra utan dig?

söndag 19 maj 2019

Om att ha sista sidan




Inatt när jag går och lägger mig stänger jag boken som heter mammaledig. Oskar är ett år gammal och jag börjar jobba imorgon. Trots att jag känner mig helt redo att börja jobba igen så känns det ändå vemodigt att lämna pojkarna hemma med Martin och själv fara iväg. 

Jag är så lyckligt lottad som har fått vara hemma över ett år med Oskar, och fast jag skulle ha kunnat stanna hemma ännu längre ledigförklarades en befattning vid hälsocentralen som helt enkelt var för bra för att låta bli att söka. En tillsvidare befattning. I Pargas. Nära barnens dagvårdsplatser. Nära vårt hem. Ett arbete som jag trivs med och arbetskamrater som jag tycker om. Jag var minst sagt glad när jag fick höra att jag fått jobbet. 

Men nu sitter jag då här, med boken som heter mammaledig i handen och tummar på sista sidan. Det är en välläst bok med sliten pärm och gulnade sidor med hundöron vid de kapitlen vi tyckt extra mycket om.

Under det här året som gått har jag älskat mer än jag någonsin älskat förr. Jag har tröstat och skrattat och gråtit och lekt. Jag har burit på små barnkroppar, både i mina armar och i mitt hjärta. Jag har kramat och pussat och blåst på små sår och borstat bångstyriga lockar. 

Och jag har slagits av hur man kan älska två varelser precis lika mycket, men på helt olika sätt. 

Oliver, min förstfödde, han som kom och gjorde mig odödlig. Jag älskar honom med en intensitet som tar andan ur mig. En kärlek lika vild som en tsunami, en orkan, en urkraft som ödelägger allt. 

Oskar, min baby, han som kom och förankrade mig. Jag älskar honom med en självklarhet och trygghet som ger mig lugn ända in i själen. En kärlek lika orubblig som bergen, som himlen, som havet. 

Klockan går. Det är natt nu.


torsdag 18 april 2019

Tolv månader

För ett år sedan stod tiden stilla. Det var påsk och vi väntade på stormen. I vårt lilla blåa hus kände jag laddningen i luften, havet låg spegelblankt och förväntansfullt i våra sinnen.

Snart.

Vi hade ett datum, vi hade ett slut i siktet, och vi njöt av de sista timmarna tillsammans före stormen skulle komma. Och som den kom. Med blixt och dunder och värkar som sköljde över mig som regn. Och när stormen bedarrat och regnet torkat låg han där på mitt bröst. Min son. Pusselbiten som fattades. 



Men så kom vi hem från TYKS, och vår blev sommar, och sommar blev höst och höst blev vinter, och nu... nu har vintern givit vika för en ny vår. Både kalendern och rynkorna i min panna säger att det har gått ett år, men i mitt hjärta känns det som om det var igår jag kom hem från TYKS med min lilla buse. Jag har inte hunnit med.



Hur jag än räknar så har det faktiskt gått ett år. Oskars babytid är förbi. Han står stadigt med stöd, går längs med möbler och väggar och släpper taget för att kolla hur det känns. Än pratar han inte, men säger nog "mamma" i en väldigt uppmanade ton när han är missnöjd med något. Han har fyra små tänder i munnen, och flera på kommande.

Och jag hann inte med. När hände det här? Jag tittade bort bara för en sekund, och nu är han ingen baby mera. Han är 74 cm lång och väger 8315 gram och han kommer aldrig mera att vara den där lilla hjälplösa varelsen som kunde ligga i min famn i timmar och bara titta på mig. Nu hinner han inte sitta stilla mer än två sekunder i taget, sedan bär det av på nya äventyr igen. 



Älskade unge, ha inte så bråttom.

tisdag 5 mars 2019

Elva månader

Hörni, det har gått en månad igen. Jag vet, jag är lika chockad som ni. Det känns som om jag skriver de här inläggen ungefär varannan vecka. Men ja, Oskar är nu elva månader gammal och en riktig liten mini-Oliver. Han har så mycket kärlek och glädje i sin lilla kropp. Han far runt på äventyr i huset alldeles ensam och jag får gå runt och leta reda på honom med jämna mellanrum. När jag hittar honom och möter hans blick skrattar han så han tjuter. 


Oskar hoppade helt över krypstadiet och tar sig istället framåt genom att i sittande ställning dra sig fram med bestämda tag. Favoritplatsen är under matbordet där han sitter som en liten hund och letar efter matrester som han kan stoppa i munnen. 




Oskar förstår en del av vad man säger, men ännu har jag inte hört honom säga några tydliga ord annat än "mamma" och "pappa", och då mer som allmänt babbel än som regelrätta ord. Ordet "nej" tycker han inte alls om, speciellt om han just är i färd med att peta på något riktigt intressant som spisen eller eluttaget, och då man ber honom sluta så är undergången nära. 



I munnen skymtar de övre framtänderna nu och han gnisslar med tänderna så jag ryser. Håret är långt, men inte alls lika tjockt och vilt som Olivers var i samma ålder. Energinivån är på topp och Oskar tycker att det tråkigaste som finns är att sitta stilla. 


Om en liten månad är han ett år gammal och babyåret är förbi. Hur ska jag få den här månaden att räcka ett år till? Kära lilla buse, du är ljuset i mitt liv, den som behöver mig allra mest men kräver allra minst trots att jag skulle plocka ner stjärnorna för dig om jag kunde. 

tisdag 26 februari 2019

Fyra år

Jag står i köket och lagar mat. Utifrån hör jag ett svagt "pling". Jag lyfter blicken och genom fönstret ser jag min nyblivna fyraåring som cyklar fram och tillbaka på den lilla randen av torrt grus framför garaget. Det är nu två veckor sedan Oliver fyllde fyra år, han som föddes när vintern var som vackrast. Vi firade honom i dagarna tre med tårta och gåvor och familj och vänner. Min älskade pojke, min förstfödde, jag kan inte förstå att han redan är fyra år.



När man har levt i fyra år så har man sett både sommar- och vinter-OS. Man har upplevt ett skottår, fått 20 tänder, och lärt sig prata ett språk så bra att man helt enkelt inte kan vara tyst mer än tolv sekunder i taget. På fyra år har man vuxit från en hjälplös liten krake på 2690 gram och 47 cm till en självständig ung man på 15,5 kg och 99 cm som kan vara ute och cykla fram och tillbaka helt ensam och "jag kommer in sedan när jag är hungrig, mamma."



På TYKS den där natten när alarmen tjöt och rummet fylldes av sjukhuspersonal hade jag nog ingen aning om att den där lilla varelsen som skulle ut NU, skulle förändra mitt liv så totalt. Kärleken med stort K drog krokben på mig och jag faller fortfarande.



Det är som om den där natten för fyra år sedan när de sprang iväg med mig till operationssalen och använde korta ord och långa nålar, och den där intensiva känslan av att nu är det riktigt riktigt bråttom, formade Oliver för all framtid. Han går inte - han rusar. Han pratar inte - han babblar så snabbt att orden fastnar i varandra och han måste höja rösten för att alla stavelser ska få plats. Till och med hans hår växer som om det gällde liv och död. Min älskade intensiva trollunge.



Och med intensivitet som går ut över allt i ens närhet kommer också skällor och meningsskiljaktigheter. Och med självständighet kommer de tokigaste grälen om de tokigaste sakerna. Men till sist kommer ändå kramarna och de vackraste orden som finns, "jag älskar dig, mamma."

Jag älskar dig med, trollungen min, och jag ser fram emot de kommande åren på den här bergochdalbanan som heter föräldraskap.