torsdag 6 september 2018

Fem månader

Så har det gått en månad igen. För tre år sedan hade jag dessa blogginlägg skrivna flera dagar före det var dags att publicera inläggen. Nu är det den 6.9 och det är redan två dagar sedan Oskar blev fem månader gammal.



Hos rådgivningen fick vi veta att han är 62,5 cm lång (0,5 cm kortare än Oliver samma tid), och 6070 gram (Oliver var 6,5 kg). En liten kille, men han växer enligt sin egen kurva. I klädväg använder han storlek 62, ibland 68.



Det mest intressanta i hela världen är hans egna händer, och ända sedan juli har han haft som långvarigt projekt att äta upp dem. Det knakar i knogarna när han tuggar, men ännu sitter fingrarna kvar, och ännu syns inga tänder i munnen.



Busungen svänger sig nästan runt från rygg till mage, men ångrar sig oftast före han kommit hela vägen runt och ligger hellre på rygg och följer med storebrors hyss med stora ögon. Han tar tag i leksaker och smakar på dem.



När Oliver var i samma ålder åt han två mål mat om dagen. Oskar spottar ut allt jag ger honom, så än så länge lever han nog bara på mjölk. Han vägrar sova längre än en halvtimme om han inte ligger i famnen, vilket är mysigt de dagarna när det bara är vi två, men väldigt krångligt de dagarna Oliver är hemma. 


Överlag är Oskar en glad baby, men väldigt bestämd, och eftersom han lär sig av sin storebror är han också väldigt högljudd när han vill att något skall hända. Han får ungefär tusen kramar och pussar varje dag, och skrattar glatt när man kittlar honom på magen eller leker tittut. Min älskade lilla baby, så vacker och så kär. 

tisdag 7 augusti 2018

Om att se en skymt av höst




Jag ser dig nog. Du försöker gömma dig och lovar varmare väder, men jag ser dig. 

Jag ser dig i regnet utan åska, i vinden som river i mitt hår. Jag ser dig i löven som ligger på marken, och i Olivers kalla tår. Jag ser dig i mörkret om kvällen och jag känner doften av dig i luften. Jag känner hur du glider in på dimman och sätter dig som ett olustigt ok av förväntningar på mina axlar. 

Överallt ligger lösa trådar som jag borde ta tag i. Mail som borde skrivas, fighter som borde tas. Hösten är alltid en nystart, och ofta får jag en liten boost av den. Jag får lägga undan alla slitna shorts och trötta linnen. Håret brukar få sig en omgång med saxen och ögonfransarna får se mascara igen för första gången på tre månader. Jag brukar älska doften av höst, den där jordiga fylliga doften av en flyende sommar.

Men inte i år. Jag vill inte lägga sommaren bakom mig. Jag vill inte känna doften av höst och ta tag i alla trådar. Allt jag vill är att glömma alla måsten och bara lära Oskar vad kärlek är.


söndag 5 augusti 2018

Fyra månader

5400 gram och 59 cm och så galet söt. Risken finns att jag är partisk, men nog är ju Oskar supergullig. 



Han växer och mår bra. Som fyra månader gammal löser han ju inte direkt andragradsekvationer och dansar salsa, men han vänder sig från rygg till sida, jollrar och skrattar. Han är kittlig och tycker att Sommaren är kort är världens bästa sång. Han kan bli riktigt arg om mjölken inte serveras tillräckligt fort, men är oftast ganska glad och harmonisk.



Han sover bra om natten, vaknar bara en gång för att äta, och har så småningom börjat inse att man också kan sova på dagen när man är trött. Helst i famnen då, men ibland duger också vagnen. Han trivs bäst på axeln där han kan se sig omkring, men trivs också på golvet där han ligger och försöker äta sina händer. 



I mitt sinne sitter svårigheterna med att bli gravid fortfarande stadigt kvar, för varje dag när jag kramar Oskar slår det mig igen hur otroligt lyckligt lottade vi är att ha honom hos oss nu. Han är rund och go och alldeles perfekt. 


Jag tittar på honom när han sover och njuter av varje ögonblick. Min vackra lilla pojke som nästan inte kom. Var liten en stund till, älskade barn, tiden går alltför fort. 





onsdag 1 augusti 2018

Om att börja dagis igen

Den sista maj hämtade jag en blek långhårig pojke från dagis. Imorgon får han fara tillbaka igen, den här gången brun som en pepparkaka med kort hår och omplåstrade sommarknän. 

Det har varit en sommar som ingen annan. Oliver har fått dela hela sommaren med Oskar, och det har varit underbart att se honom växa som storebror. Nu tycker han inte längre att vi skall lämna tillbaka Oskar till sjukhuset, han vill pussas och kramas och när han är ledsen lägger han sig på golvet bredvid Oskar och söker tröst. Ingenting tröstar så bra som knubbiga små babyarmar och det där fantastiska babyleendet som syns i hela kroppen.



Samtidigt har det varit en tung sommar för Oliver, just för att han har tvingats dela hela sommaren med Oskar. Det har varit så varmt att det har varit snudd på omöjligt att tillbringa tid utomhus med en baby på 3 månader. Oliver har gråtit, tjatat, gnällt och skrikit medan jag matat/gungat/diskat tuttflaskor/bytt blöjor. Han, som förtjänar och vill ha så mycket uppmärksamhet, har fått tillbringa alltför mycket tid med bara Netflix som sällskap. "Kan inte Oskar bli här hemma ensam medan vi far och cykla?" 



Igår låg han på golvet och grät för att han ville ha en kompis att leka med, och det är orsaken till varför jag med gott samvete för honom till dagis imorgon, trots att jag är hemma med Oskar. Det blir dagis tre dagar i veckan och så fyradagars veckoslut däremellan. Och jag hoppas innerligt att jag får  hem en glad och nöjd pojke som äntligen får träffa kompisar och röra på sig på dagarna.



torsdag 26 juli 2018

Om att känna sig älskad

"Jag älskar dig, mamma."

Hans gråa ögon är fulla av kärlek, och han vilar sin kind mot min. Mitt mammahjärta värker av glädje. Det är det här som föräldraskap handlar om. Förbehållslös kärlek gör det värt alla tårar och skrik, alla slänga-sig-på-golvet-i-mataffären-utbrott, alla sömnlösa nätter och halvätna chokladstänger för "mamma, jag vill också ha!!!". Han älskar mig.

Sedan ser han Puppe på golvet. Puppe får en kram och en stor puss.

"Jag älskar Puppe."

Jaha. Nå men den där skitiga kaninen är ju faktiskt med honom överallt, det är väl helt okej att älska kaninen lika mycket som sin mamma.

"Jag älskar bilen. Och den där skalbaggen. Och den här snorkråkan."

Justså.



måndag 23 juli 2018

Om att bryta löften

Jag sitter och surfar på mol.fi. Kock på Fazer, månne jag kunde bli det?

Antagligen inte.

Men jag har inget jobb att fara tillbaka till heller. Nej, på hälsocentralen drogs mattan kallt bort från under fötterna på mig. Jobbet som lovades åt mig ända från början har nu givits åt någon annan. Det utlystes som ett vikariat på 6 månader medan jag är mammaledig, i årsskiftet skulle det göras till en ordinarie befattning och jag skulle komma tillbaka på jobb. Trodde alla i hela huset.

Men nej, hon som anställdes som vikarie för 6 månader har nu fått den ordinarie befattningen som inte ens existerar ännu. Som ingen annan fått söka. Och ingen har meddelat detta åt mig, utan det fick jag veta när jag hälsade på på jobb och skulle önska min VIKARIE lycka till.

200.

Det är antalet skilda arbetskontrakt jag skrivit på med Pargas stad de senaste 10 åren. Gångerna som jag tvingats tacka  nej när någon ringt och frågat om jag kan komma på jobb kan jag räkna på en hand. Jag har varit lojal, jag har ställt upp, jag har gjort allt för den här arbetsplatsen. Jag har i ett år gått i tron om att jag skall få en befattning. År efter år har jag ställt upp, jobbat, utvecklat arbetet och gjort allt och lite till.

Och detta är tacken.

Från lyckligt mammaledig med framtiden under kontroll till arbetslös tvåbarnsmamma på två kalla sekunder. 


onsdag 4 juli 2018

Tre månader



Hans långa mjuka lockar kittlar min kind och han suckar djupt i sömnen. Jag kysser hans huvud och smeker hans rygg, försöker hålla honom så nära som möjligt. Klockan är 21 och båda pojkarna sover, Oliver i sin säng, och Oskar i min famn. Jag borde lägga ner honom i sin egen säng, ta itu med kvällssysslorna, men istället sitter jag kvar och bara håller honom. Ännu ryms han i min famn, ännu somnar han i mina armar och andas i takt med mina hjärtslag. Jag håller honom så nära jag kan, för snart är han tre år gammal och har inte tid att sitta i min famn mera. 




Men idag är han tre månader. Han ler och jollrar, och viftar vilt med armar och ben när han blir upphetsad över någonting. Han ligger gärna och tittar på Oliver hur länge som helst, och blir glad så fort någon hinner prata med honom. Han har ögon i samma gråa färg som Oliver, och har hår som växer som ogräs. 



Vågen visar för tillfället 4700 gram och han är 56 cm lång. Han växer i jämn takt och allt är bra. Han sover om natten och vaknar en eller två gånger för att äta. På dagarna sover han varierande, och verkar inte gilla vagnen speciellt mycket. Kläder i storlek 56 börjar bli små nu, men 62 är ännu stort. 



Han är för det mesta en lugn och trygg baby, som trivs allra bäst i famnen. Men tiden är emot oss. Tre månader har redan gått, och jag har fått lägga bort en hel garderob med pyttesmå kläder. Älskade lilla unge, låt tiden stå stilla nu så att jag hinner dofta på ditt hår medan du ännu doftar bebis.