söndag 25 oktober 2015

Om att ha före- och efterbilder

"Det är ju nästan färdigt," sa vi och tog huslån.

Det var ju nog nästan färdigt, för något värde på "färdigt". Ett badrum fattades. Och ett garage som gick att använda. Några lister i huset och några liter målfärg.

Och så var det gården. Vår nyinköpta gård blommade mer imponerande än någon annans gård den där första sommaren. Synd att allt var ogräs. Tätt och knähögt täckte det hela gården i någon sorts snårig törnrosaskog. Ingen kunde ta sig in på vår förtrollade gård utan antika svärd och en vilja av stål.

Eller en grävmaskin, visade det sig. Det tog inte ens hundra år att få bukt med kaoset. Och eftersom det inte finns någonting bättre än före- och efterbilder, så här har vi några bilder på hur gården såg ut i december förra året och hur den ser ut nu.



Vid hjälpkökstrappan har vi planterat ett körsbärsträd, och på garageväggen har Martin och hans pappa byggt ett vedförråd.



Vid den andra gaveln har törnrosaskogen fått ge vika för en gräsmatta.




På bakgården fanns det lite för kreativa blomsterodlingar omringade av lecablock. Alla odlingar fick gå, liksom den stora tallen som stod och tittade på vårt hustak med suktande blick.



I framtiden skall vi sätta in gårdsbelysning, och uppe på berget vid trätrappan finns det plats för ett litet grönsaksland. Ännu är gården inte färdig, men åtminstone behövs ingen riddare för att röra sig här mera.

torsdag 22 oktober 2015

Om att ha en kväll av njutning

Igår hade jag turen att få umgås med en ny vän. Vi träffades på föräldraförberedelseträffarna i rådgivningen medan vi båda ännu var gravida. Hon fick sin lilla pojke två dagar efter oss, och vi var samtidigt på BB. Igår hade vi bestämt att karlarna skulle få ta hand om barnen, och vi skulle ta en kväll med vin och ost.

Himlen var blygrå och så tung att den nuddade marken. I luften hängde renget och väntade på att få falla, men när molntäcket sprack upp var solen framme med gyllene strålar. Under armen hade jag en flaska rödvin och en ask med chokladcupcakes så chokladiga och kladdiga att det nästan var syndigt.



Timmarna gick medan vi satt i skenet av ett dussin levande ljus och pratade och åt gott. Utanför var hösten som mörkast, men inne var det varmt. När kvällen blev natt traskade jag hem i höstvinden,  blå om tungan och lätt i sinnet.



måndag 19 oktober 2015

När tre små ord blir svåra

Idag fyller min mofi år. Fast så kan jag ju inte säga, för han finns inte mera. Idag skulle min mofi ha fyllt år, om han hade fått vara kvar hos oss. Han har varit borta lika länge som jag och Martin har varit tillsammans. Jag har gift mig, fått barn, och ju fler milstolpar jag når i livet, desto längre sen är det som han lämnade oss.



Nu när jag blivit mamma till världens finaste trollunge har jag tänkt tillbaka till den där tiden när mofi var sjuk och vi visste att det inte fanns någonting mer att göra. Han var min morfar, min morfar som tröstade, bannade, lärde och älskade. Han tog mig på resor, gick med mig i skogen, vakade över mig som en hök när 7-åriga jag absolut skulle simma i det 15-gradiga vårhavet. Jag älskade honom med hela mitt hjärta.

Men de där tre små orden som jag ville ge honom nådde aldrig fram.

De är svåra.

Jag försökte många gånger när han fått sin diagnos. Jag älskar dig. Jag satt på soffan och sade, nu ska jag fara, och satt sedan och tvekade och väntade på att orden skulle komma. De kom aldrig. Liksom i så många andra familjer här i Finland var de inte ord som sades högt. Vi bor i en kultur där det inte alltid är lätt att uttrycka känslor i ord. Jag har alltid känt mig älskad. Vi älskade och älskar varandra djupt, men det kommer fram i gärningar, inte i de där tre små orden.

En vacker decembermorgon satt jag på golvet vid mofis säng. Ett ensamt vitt ljus brann på bordet och mofi hade funnit ro. Då sade jag orden.

Jag älskar dig.



Oliver blir överöst med kärlek från hela familjen. Vi kramar och pussar och kittlar och skrattar med honom. Men utöver det så berättar jag varje dag för honom att jag älskar honom. Jag tänker fortsätta med det också när han blir en trotsig 8-åring eller en likgiltig 16-åring. Jag vill att Oliver aldrig tvekar att säga jag älskar dig åt någon. För honom skall de vara tre små självklara ord.

fredag 16 oktober 2015

Om att ha en kväll bland vuxna

Det är fredag kväll för en vecka sedan och Martin och jag har lämnat en glad liten trollunge hos sin momi. Nu sitter vi i en restaurang tillsammans. Ljuset är dämpat och det finns bara vuxna i närheten. Bordet är fullt av små tallrikar med spännande rätter.  Koreanska revbensspjällstacos, apelsinmarinerade kycklingvingar, teriyakimarinerad lax och kyckling satay. Det finns två små munsbitar av varje rätt och vi delar kristligt på maten. Tallrikarna ligger nära kanten och jag flyttar dem automatiskt ur räckhåll för små händer som finns 25 kilometer bort.

För en stund är det bara vi två och vi pratar med mjuka röster och vuxna ord. När vi ätit färdigt shoppar vi lite och känner hur vi smälter samman med människoflocken på stan. Vi bär alla på gula plastkassar och flackande blickar. På godisavdelningen hittar vi lakritspipor och jag är tolv år igen och mofi har köpt lakritspipor från båten. Nostalgin sitter som en levande varelse på mina axlar och jag lovar mig själv att Oliver ska få smaka på lakritspipor när han är stor nog.



När Oliver går och lägger sig hemma i Pargas sätter vi oss i en mörk biosalong i Åbo. På duken är Matt Damon ensam på Mars, och i biosalongen är vi ensamma bland 500 andra. I mörkret tar jag Martins varma, nöjda hand.

söndag 11 oktober 2015

Åtta månader

Idag är min fina trollunge åtta månader gammal. 


Vi har firat med babysim i Folkhälsans terapibassäng. Varje söndag värms bassängen till 32 grader och så får Oliver och några andra bebisar leka i vattnet. Oliver plaskar glatt på i vattnet, men det här med att dyka har han inte riktigt fattat tycke för ännu. 





Åtta månader gammal har Oliver en stark personlighet. När han är glad skriker han av skratt, och när han är arg så får man minsann höra att någonting är fel. Han verkar ha oändligt med energi, men när tröttheten slår till så är det bråttom ut i vagnen. 



Oliver ser sig gärna omkring och utforskar världen med stora ögon. Han kommer gärna med och handlar och sitter i vagnen och tittar på alla färggranna paket och främmande människor. När han ser på andra får han allt som oftast ett leende till svar, och viftar förtjust med armar och ben. 



I munnen har han fortfarande bara två tänder, men fler är nog på kommande snart. Oliver snurrar runt från rygg till mage och mage till rygg om och om igen, och drar sig framåt på golvet några centimeter i taget. Han snurrar som en klocka på golvet och försöker allt oftare komma upp i krypställning. Han sitter fint utan stöd, men har en tendens att falla åt sidan eller bakåt så fort man tittar bort. 


I och med att trollungen har blivit lite rörligare och ser mera av världen har också nätterna blivit oroligare. Han bearbetar dagens intryck och sover ofta oroligt. Ibland vaknar han mitt i natten och kan inte somna om. Då får han komma i vår säng och ligga mellan oss och prata för sig själv. I mörket söker han sig riktigt riktigt nära och tankar trygghet. 



Åtta månader gammal ger han oss kramar och kärlek och kladdiga pussar. Han klamrar sig fast och spänner sina små armar hårt runt min hals. Älskade trollunge, guld och diamanter bleknar i din närhet, du är det vackraste smycke jag någonsin haft runt min hals.

onsdag 7 oktober 2015

Om att ha stjärnor i gräset

Det är något speciellt med den första kylan. Ni vet när man fortfarande är varm i kroppen efter sommaren, huden är tjock och sinnet varmt. Frosten som täcker marken om morgnarna rör en inte. Stjärnorna ligger på marken i en miljon gnistrande pärlor och gräset knastrar under skorna. Luften man andas blir till små vita moln, och morgonpromenaden blir en vandring bland molnen. Det är en vacker tid, när grönska möter rimfrost. 


Ikväll dansar norrskenet över himlen. Från Karlavagnen till Orion målar en ivrig konstnär grönt med yviga penseldrag. Stjärnorna förbereder sig på att regna frost på jorden och kylan har ännu inte trängt sig in på skinnet. Vackrare tid får man leta efter. 





fredag 2 oktober 2015

Om att ta in ljuset i stormen

Mörket ligger tätt mot husväggen ikväll och vinden river i knutarna. Här i blåa huset har vi det varmt och skönt, och jag har tagit tillvara lite av den där vackert gyllene höstsolen och tagit in den i mörkret. I Olivers rum lyser mina Iris Lights i lena sammetsgråa toner.



I hallen tänds mina elektriska ljus 17-tiden och slocknar av sig själv sex timmar senare. Dessa är Enjoy Candles, och en utmärkt julklapp ifall man känner någon med nyfikna katter eller småbarn med ivriga armar. Lågan fladdrar precis lika romantiskt som på vanliga ljus, själva ljuset är gjort av stearin och skenet är varmt.