tisdag 7 augusti 2018

Om att se en skymt av höst




Jag ser dig nog. Du försöker gömma dig och lovar varmare väder, men jag ser dig. 

Jag ser dig i regnet utan åska, i vinden som river i mitt hår. Jag ser dig i löven som ligger på marken, och i Olivers kalla tår. Jag ser dig i mörkret om kvällen och jag känner doften av dig i luften. Jag känner hur du glider in på dimman och sätter dig som ett olustigt ok av förväntningar på mina axlar. 

Överallt ligger lösa trådar som jag borde ta tag i. Mail som borde skrivas, fighter som borde tas. Hösten är alltid en nystart, och ofta får jag en liten boost av den. Jag får lägga undan alla slitna shorts och trötta linnen. Håret brukar få sig en omgång med saxen och ögonfransarna får se mascara igen för första gången på tre månader. Jag brukar älska doften av höst, den där jordiga fylliga doften av en flyende sommar.

Men inte i år. Jag vill inte lägga sommaren bakom mig. Jag vill inte känna doften av höst och ta tag i alla trådar. Allt jag vill är att glömma alla måsten och bara lära Oskar vad kärlek är.


söndag 5 augusti 2018

Fyra månader

5400 gram och 59 cm och så galet söt. Risken finns att jag är partisk, men nog är ju Oskar supergullig. 



Han växer och mår bra. Som fyra månader gammal löser han ju inte direkt andragradsekvationer och dansar salsa, men han vänder sig från rygg till sida, jollrar och skrattar. Han är kittlig och tycker att Sommaren är kort är världens bästa sång. Han kan bli riktigt arg om mjölken inte serveras tillräckligt fort, men är oftast ganska glad och harmonisk.



Han sover bra om natten, vaknar bara en gång för att äta, och har så småningom börjat inse att man också kan sova på dagen när man är trött. Helst i famnen då, men ibland duger också vagnen. Han trivs bäst på axeln där han kan se sig omkring, men trivs också på golvet där han ligger och försöker äta sina händer. 



I mitt sinne sitter svårigheterna med att bli gravid fortfarande stadigt kvar, för varje dag när jag kramar Oskar slår det mig igen hur otroligt lyckligt lottade vi är att ha honom hos oss nu. Han är rund och go och alldeles perfekt. 


Jag tittar på honom när han sover och njuter av varje ögonblick. Min vackra lilla pojke som nästan inte kom. Var liten en stund till, älskade barn, tiden går alltför fort. 





onsdag 1 augusti 2018

Om att börja dagis igen

Den sista maj hämtade jag en blek långhårig pojke från dagis. Imorgon får han fara tillbaka igen, den här gången brun som en pepparkaka med kort hår och omplåstrade sommarknän. 

Det har varit en sommar som ingen annan. Oliver har fått dela hela sommaren med Oskar, och det har varit underbart att se honom växa som storebror. Nu tycker han inte längre att vi skall lämna tillbaka Oskar till sjukhuset, han vill pussas och kramas och när han är ledsen lägger han sig på golvet bredvid Oskar och söker tröst. Ingenting tröstar så bra som knubbiga små babyarmar och det där fantastiska babyleendet som syns i hela kroppen.



Samtidigt har det varit en tung sommar för Oliver, just för att han har tvingats dela hela sommaren med Oskar. Det har varit så varmt att det har varit snudd på omöjligt att tillbringa tid utomhus med en baby på 3 månader. Oliver har gråtit, tjatat, gnällt och skrikit medan jag matat/gungat/diskat tuttflaskor/bytt blöjor. Han, som förtjänar och vill ha så mycket uppmärksamhet, har fått tillbringa alltför mycket tid med bara Netflix som sällskap. "Kan inte Oskar bli här hemma ensam medan vi far och cykla?" 



Igår låg han på golvet och grät för att han ville ha en kompis att leka med, och det är orsaken till varför jag med gott samvete för honom till dagis imorgon, trots att jag är hemma med Oskar. Det blir dagis tre dagar i veckan och så fyradagars veckoslut däremellan. Och jag hoppas innerligt att jag får  hem en glad och nöjd pojke som äntligen får träffa kompisar och röra på sig på dagarna.