Fyra år

Svanarna har flyttat från Vapparn och höstvinden har klätt träden bara. På marken ligger den första snön kall och vit. Vi är i slutet av november, och jag som skulle skriva redan i april. 

"Kram och puss!"

Jag har bråttom men stannar i dörren och hukar mig ner. Oskar kommer rusande runt hörnet och slänger sina starka små armar om min hals. Jag ställer mig upp och låtsas gå ut genom dörren medan han hänger kvar som ett 14-kilos halsband. Det är vår lek, och han kiknar av skratt. "Orkar du nästan inte, mamma?" 

Nej, älskling, du bara växer och växer, och snart är du för tung - men inte ännu. Ännu får du hänga runt halsen på mig, jag bär dig vart du än vill. 

Han fyllde fyra år i april, min solstråle. Han med underbar humor, fantastisk fantasi och hår rakt ur romersk mytologi. Oskar sätter ord på alla sina känslor, och berättar mycket och gärna. Bäst är det när han får förklara något för oss som vi inte ännu vet, som t.ex. varför smöret smälter på det rostade brödet, eller att jordgubbar växer på träd.

Vi arbetar ännu på sanningshalten i hans påståenden. 

Helst vill han göra allt själv, förutom det såklart som jag skulle vilja att han gör själv. Han pratar tills orden fastar i ivern, och lyssnar man inte så blir han sårad. Alla ljuden finns inte ännu i talet, men det går bättre och bättre. I soffan sätter han sig så nära storebror han bara kan utan att sitta i famnen på honom, trots att hela stora soffan är ledig. 

Jag förundras dagligen av berättarförmågan han besitter, för enligt Oskar har han levt många liv före han kom till oss. Först var han en stjärna på himlen, sedan blev han uppäten av en drake. En gång var han ett lejon och bodde i en grotta, en gång i ett träd med dinosaurier, och en gång var han i min mage och då var han fast i mig med ett rep. Och tänk vilken tur att han efter så många äventyr nu finns hos oss. Hos oss där han hänger runt min hals så hans gyllne hår kittlar min kind. "Orkar du nästan inte, mamma?" 

Jodå, vännen, jag orkar nog. Och när jag inte längre orkar bära dig runt min hals, så håller jag din hand. Oroa dig inte, jag släpper aldrig taget.

Sju år

I en säng som snart är för kort, i ett rum där leksakerna sakta byts ut mot böcker och tekniklego, vaknade i fredags en sjuåring. En sjuåring som läser och räknar och som är omtänksam och smart och som hatar när hans rum är råddigt. En sjuåring som älskar när man läser mysterieböcker för honom, som har hår som helst vill stå rakt upp, och som vet alldeles för mycket om Roblox och Minecraft. Han som somnar på två minuter varje kväll, med sin kanin tätt intill.

I augusti kommer Oliver att börja skolan och jag ser med fasa framför mig hur åren går. Skola, moped, kärlek... Hur kommer världen att behandla honom? Ännu vet han ingenting om dieseldoft och hjärtesorg och hur han kommer att kämpa med det där håret som står rakt upp.  Han vet inget om hur världen kan vara så otroligt orättvis, men också hur fantastiskt mycket skönhet och glädje det finns. Han vet ingenting om hur ett leende från rätt person kan få magen att pirra till, eller hur ett ont ord kan såra ända in i själen. Hur ska jag kunna stå vid sidan och se honom växa när allt jag vill är att få hålla hans hand medan han somnar och se honom ligga där med sin kanin i famnen? 

Men ännu får han som tur vara Oliver, 7 år, med hår som står på ända och Roblox på hjärnan. Oliver som spelar fotboll och tillbringar timmar med sina vänner. Och tänk vilken tur jag har, som får vara mamma till en så fantastik sjuåring och se honom upptäcka livet.