tisdag 9 december 2014

Saknad

Idag minns jag min mofi som gick bort för sex år sedan.

Jag sörjer ofta det faktum att Martin aldrig hann träffa honom, han gick bort bara någon vecka före jag och Martin blev ett par. Jag sörjer också att mofi inte fick vara med på mitt bröllop, och att han inte fick se sitt barnbarnsbarn. Mycket har hänt på sex år, mycket som mofi aldrig fick se och uppleva med oss. Men han har ändå alltid varit med. När jag gifte mig bar jag guldarmbandet som mofi gav åt momi, och som momi sedan gett åt min mamma. Han finns på ett foto bredvid vårt bröllopsfoto, och när vår baby föds kommer jag att berätta historier om honom.

Mofi lever kvar i oss alla som kände honom. Han lever kvar i Loskarnäs, i strandvattnet och i stugan och i skogen där vi plockade svamp. Nu och alltid.




söndag 30 november 2014

Tack för hjälpen, mamma och pappa!

Få saker är så tillfredställande som att se tydliga resultat när man jobbar. Mamma och pappa har varit och hjälpt oss och vi har haft ett otroligt produktivt veckoslut. På två dagar tömde vi hela gården på gammalt skräp och byggnadsmaterial som blivit kvar efter dom förra ägarna. Varenda plankstump och rostig spik har dom sparat, men nu är allt sorterat och det som är skräp skall föras till soptippen och det som vi möjligen kan använda ligger på terassen eller i mamma och pappas garage. Vi hoppas att firman som skall komma och fixa vår gård skulle hinna få det gjort före vintern kommer, så att vi på våren kan vakna till en färdig gård med gräs som växer istället för en byggnadsplats. 

Tyvärr glömde jag helt bort att ta före- och efterbilder, men jag skall se till att ta en bild på hur gården ser ut nu som vi kan jämföra med sedan när allt är klart. 

fredag 28 november 2014

Veckoslut

Äntligen veckoslut. För någon som inte har jobbat alls på tre månader har den här veckan varit ganska tröttsam, men väldigt trevlig. Man saknar nog det sociala umgänget när man inte jobbar, men man märker det först när man är på jobb igen och får prata med andra. På jobbet var det fredagskänsla med glögg och pepparkakor och skvallerhungriga kollegor, men nu skall det nog bli skönt med veckoslut och en ledig vecka.

Och imorgon är det ju faktiskt lillajul och då ska jag hämta ner ljusslingor och ljusstakar från övre våningen. Adventsljusstaken som min djupt saknade mofi gjorde med sina egna händer skall också få komma fram. Någon liten gran har vi inte, men det blir nog bra ändå. Mamma och pappa kommer också och hjälper oss att tömma gården på skräp (läs gammalt byggnadsmaterial som dom förra ägarna har lämnat kvar) inför nästa vecka då det förhoppningsvis kommer några stora starka män och fixar till vår gård.

Men nu tar vi först fredag kväll med fyllda batonger och eld i spisen och chips och vitlöksdipp.

måndag 24 november 2014

Vackra drömmar

Jag sover aldrig speciellt bra natten före jobb efter en lång ledighet. Jag vaknade således i morse efter en mycket kort natt med huvudet fullt av kafeterior som hade slut på mat och mystiska dueller till häst där det inte var lansar som fungerade som vapen, utan istället information om Beirut, neongula viskösa vätskor och korthåriga peruker.

Katten som är van att få sova hela morgonen bet mig surt i tån när jag steg upp alltför tidigt och satt sedan i badrummet medan jag sminkade mig och blinkade demonstrativt mot ljuset. Fyra tidiga morgnar till, sedan får katten och jag vila en vecka före nästa jobbpass.

fredag 21 november 2014

21.11

Hon fattas mig, min syster. Idag fyller hon 28 år och jag sitter här i Pargas och hon är långt där borta i Helsingfors och syr vackra klänningar till TV och bowlar med kompisar och cyklar på gråa storstadsgator. Hon äger en del av mig, den där flickan. Ingen förstår mig så bra som hon, och ingen annan skulle jag ge lika mycket för bara för att få se henne skratta.



Grattis på födelsedagen, vackra systramin. Du är den finaste som finns.

söndag 9 november 2014

1-årsdag

För exakt ett år sedan tog jag ett sista foto från vår lägenhet i Åbo och sedan tog vi vårt pick och pack och flyttade till Medvinden.



Det har varit ett fint år. Medvinden har tagit emot oss med öppna armar. Alla vi har träffat är vänliga och trevliga, och ju mer jag pratar med grannarna desto mer inser jag att Ljusudda är Pargas motsvarighet till Solsidan. I stora flotta villor bor Fredde och Mickan. Här finns hårt arbetande föräldrar med för mycket pengar och för lite tid.

Här bor också Ove och Anette. Hemmamammor och går förbi vårt hus 16 gånger per dag. Långt in i natten skuffas barnvagnen fram och tillbaka på gatan, medan någon lite försynt kikar in i allas fönster.

De svenskspråkiga kvinnorna i kvarteret klär sig i matchande joggingkläder och går ut och gå med stavarna, och tycker att det är så roligt att det flyttat in flera som pratar svenska.

Och själv sitter vi här, Alex och Anna, i vår lilla stuga, utan gångstavar, med noll koll.

Men vi har åtminstone en riktigt stor grill.


fredag 7 november 2014

Den är här!




Mammalådan, alltså. Igår redan kom den till posten, men eftersom Martin var i Sverige lät jag bli att hämta den så den inte skulle sitta här hemma och skrika "öppna mig!" tills jag blev galen. Men idag fick jag äntligen hämta den som belöning för att jag stod ut med tre blodprov på två timmar efter en 12-timmars fasta.



Vi öppnade den ikväll och tittade på alla små plagg och grejer. Och vilka fina saker där finns. Pyttesmå bodyn och fluffiga halare och underbara små sockor. Tänk hur liten en baby är.





Katterna skulle ju såklart också vara med och utforska lådor och smaka på sovpåsar.

Nu ska vi ta veckoslut och vänta på underbara syster Malin som kommer till Pargas ikväll. Som jag har saknat den flickan.

söndag 2 november 2014

Ljus i mörkret

Min fina väninna skall gifta sig, och det måste ju såklart firas. Det blev en hemmafest med Halloweentema, god mat och många skratt. Bruden fick svara på kluriga frågor om sin fästman, dela med sig av minnen utgående från roliga prylar vi tagit med oss, och imponera på oss alla med sina konstnärliga talanger.








Dagen efter var det allhelgona, och vi tände ljus för alla nära och kära som fattas oss. Gravgården var otroligt vacker i skenet av tusentals levande ljus, och istället för att sakna och vara ledsen, gladdes jag åt den tid vi hade tillsammans. 




måndag 27 oktober 2014

Hoppsan

Det har visst varit lite bloggtorka här hos mig. Det var ingenting jag planerade. Det var inte så att jag satte mig ner en dag och bestämde mig för att nu skall jag minsann inte skriva någonting på flera månader. Det bara hände. Så där som saker och ting händer. Långsamt. Oundvikligt. Fliken i browsern stängdes i misstag, och istället för att öppna den igen tänkte jag, snart. Jag skriver imorgon. Och imorgon tänkte jag likadant. Snart. Jag skriver nästa vecka. Och nästa vecka blev imorgon igen och imorgon blev nästa vecka och nästa vecka blev sen någon gång.

Nu kanske det blir lite för mycket att försöka sammanfatta vad som hänt sedan jag skrev i februari, men lite kort kan vi väl säga att våren kom och gick och vi fick badrummet på övre våningen färdigt. Sedan kom sommaren och blixten slog ner hos grannen och gjorde mig till ett darrande nervknippe resten av sommaren. Min sommarsemester var het och kort. Den tog slut en vacker söndag och på måndag när jag steg ut genom dörren för att köra till jobbet började det regna och sommaren tog slut där och då. Jag tror att det har regnat sen dess. Men sommaren förde också med sig underbara och efterlängtade nyheter och nu väntar vi med spänning på februari då vårt liv aldrig blir sig likt igen.


Nu river höstvinden i knutarna och jag försöker fixa hit någon som kan få vårt bombnedslag till gård i skick före vintern. Vi har vitsvanshjortar och rådjur i trädgården och eldar i spisen för att elräkningen inte ska vara så stor, precis som alla sade att vi skulle göra när vi köpte huset. 











lördag 1 februari 2014

Mörbultad

Den första dagen på hela vintern när man måste skotta, och just det här veckoslutet råkar Martin vara i Bryssel. Typiskt. I två timmar har jag slitit, skuffat och svettats. Den 4-åriga grannflickan tyckte synd om mig där jag slet och hjälpte mig en stund med sin lilla röda snöskotta. Smala slingrande stigar i snön skuffade hon bredvid mina militäriskt raka rader.

Men nu är det gjort. Gården är snöfri, och den iskalla veden jag tog in skall snart få sprida värme i huset. Jag sitter och tycker synd om mina mörbultade muskler och myser med en katt bredvid mig i soffan och en film på TV. På bordet står blommorna Martin gav mig på torsdag, och jag funderar på var jag ska hänga mina underbara Iris Lights.








Soffan har äntligen kommit också. Stolen står redan på sin plats, och nu väntar soffan i Stemma på att någon men tillräckligt stor bil skall komma och hämta hem den. Snart ska den stå i vårt vardagsrum, täckas med varma fårskinnsfällar, mjuka filtar och sömniga katter. Steg för steg blir vårt hus ett hem.






söndag 12 januari 2014

Vi ses, julen

Bulla, mockarutor, kex och gott sällskap, det har hänt idag. Dani och Jonas kom och hälsade på med sina pojkar. Det är alltid lika roligt att få visa vårt nya hus åt nån som inte sett det tidigare. Vi låtsas inte om flyttlådorna som ännu står lite varstans och pekar och berättar med snabba ord och stora gester.

Det var riktigt trevligt att träffas igen. Veckor och månader av "vi borde träffas snart" slinker förbi medan man tittar åt ett annat håll, men den här gången får vi faktiskt ta och träffas snart igen.

För att avsluta kvällen for Martin iväg på karateträning och jag plockade bort julen. Jag släckte ljusen i granen och lindade in glasbollarna i silkespapper. Nästa jul kommer dom fram igen. Tomtarna fick också flytta tillbaka till lådan i övre våningen, men jag tror stjärnan i fönstret får hänga kvar en stund till. Nu ser hörnan i vardagsrummet tom ut igen, och jag väntar med spänning på att våra nya möbler skall komma. Snart…

Tills dess får jag väl bara spela sönder min nya favoritlåt:


torsdag 9 januari 2014

2014

Jag har fått höra att bloggen har legat orörd alltför länge nu. Och visst har den ju det. Det blev jul och nyår och plötsligt var det 2014. Nio dagar senare är det fortfarande 2014, och jag har bara skrivit ner fel årtal ett par gånger.

De första dagarna på det nya året grydde mörka som synden, men nånstans bland nattmörka dagar och regntunga steg finns det kanske ett hopp om ljusare tider och lättare andetag. Tills dess bänkar jag mig med Martin och fyrahundra främlingar i biosalongen och äter popcorn i en varm röra av dunrockar och halsdukar och hobbitar på äventyr. Jag tänder ljus hemma och drar brandfilten lite närmare när katterna prompt vill svepa med svansen över lågan. Vi sover alla fyra i sängen i en salig röra av armar och ben, fluffiga täcken, och varma och mjuka katter som i skydd av nattens tystnad vågar lägga sig nära, nära intill. 

Men imorgon blir det ljusare. Imorgon kommer snön och gömmer allt det där mörka våta.  Fast jag tror nog att Martin kanske skulle föredra det mörka våta, eftersom han i ett svagt ögonblick lovade att han skottar snön före jag skall iväg med bilen på morgonen…