Om att känna sig älskad

"Jag älskar dig, mamma."

Hans gråa ögon är fulla av kärlek, och han vilar sin kind mot min. Mitt mammahjärta värker av glädje. Det är det här som föräldraskap handlar om. Förbehållslös kärlek gör det värt alla tårar och skrik, alla slänga-sig-på-golvet-i-mataffären-utbrott, alla sömnlösa nätter och halvätna chokladstänger för "mamma, jag vill också ha!!!". Han älskar mig.

Sedan ser han Puppe på golvet. Puppe får en kram och en stor puss.

"Jag älskar Puppe."

Jaha. Nå men den där skitiga kaninen är ju faktiskt med honom överallt, det är väl helt okej att älska kaninen lika mycket som sin mamma.

"Jag älskar bilen. Och den där skalbaggen. Och den här snorkråkan."

Justså.

Om att bryta löften

Jag sitter och surfar på mol.fi. Kock på Fazer, månne jag kunde bli det?

Antagligen inte.

Men jag har inget jobb att fara tillbaka till heller. Nej, på hälsocentralen drogs mattan kallt bort från under fötterna på mig. Jobbet som lovades åt mig ända från början har nu givits åt någon annan. Det utlystes som ett vikariat på 6 månader medan jag är mammaledig, i årsskiftet skulle det göras till en ordinarie befattning och jag skulle komma tillbaka på jobb. Trodde alla i hela huset.

Men nej, hon som anställdes som vikarie för 6 månader har nu fått den ordinarie befattningen som inte ens existerar ännu. Som ingen annan fått söka. Och ingen har meddelat detta åt mig, utan det fick jag veta när jag hälsade på på jobb och skulle önska min VIKARIE lycka till.

200.

Det är antalet skilda arbetskontrakt jag skrivit på med Pargas stad de senaste 10 åren. Gångerna som jag tvingats tacka  nej när någon ringt och frågat om jag kan komma på jobb kan jag räkna på en hand. Jag har varit lojal, jag har ställt upp, jag har gjort allt för den här arbetsplatsen. Jag har i ett år gått i tron om att jag skall få en befattning. År efter år har jag ställt upp, jobbat, utvecklat arbetet och gjort allt och lite till.

Och detta är tacken.

Från lyckligt mammaledig med framtiden under kontroll till arbetslös tvåbarnsmamma på två kalla sekunder. 

Tre månader

Hans långa mjuka lockar kittlar min kind och han suckar djupt i sömnen. Jag kysser hans huvud och smeker hans rygg, försöker hålla honom så nära som möjligt. Klockan är 21 och båda pojkarna sover, Oliver i sin säng, och Oskar i min famn. Jag borde lägga ner honom i sin egen säng, ta itu med kvällssysslorna, men istället sitter jag kvar och bara håller honom. Ännu ryms han i min famn, ännu somnar han i mina armar och andas i takt med mina hjärtslag. Jag håller honom så nära jag kan, för snart är han tre år gammal och har inte tid att sitta i min famn mera. 

Men idag är han tre månader. Han ler och jollrar, och viftar vilt med armar och ben när han blir upphetsad över någonting. Han ligger gärna och tittar på Oliver hur länge som helst, och blir glad så fort någon hinner prata med honom. Han har ögon i samma gråa färg som Oliver, och har hår som växer som ogräs. 

Vågen visar för tillfället 4700 gram och han är 56 cm lång. Han växer i jämn takt och allt är bra. Han sover om natten och vaknar en eller två gånger för att äta. På dagarna sover han varierande, och verkar inte gilla vagnen speciellt mycket. Kläder i storlek 56 börjar bli små nu, men 62 är ännu stort. 

Han är för det mesta en lugn och trygg baby, som trivs allra bäst i famnen. Men tiden är emot oss. Tre månader har redan gått, och jag har fått lägga bort en hel garderob med pyttesmå kläder. Älskade lilla unge, låt tiden stå stilla nu så att jag hinner dofta på ditt hår medan du ännu doftar bebis.