söndag 9 december 2018

Åtta månader

Hoppsan! Det har gått en månad igen. Eller ja... En månad och fem dagar, men vem hinner räkna? Julen närmar sig och min lilla skatt har blivit åtta månader gammal. Busungen väger nu 7385 g och är 68 cm lång, (Oliver: 8115 g och 70 cm). Jag har ännu inte hunnit plocka fram lådan med kläder i storlek 74, så än så länge använder han för korta kläder i storlek 68.




Oskar är en bekväm typ som inte har det minsta bråttom att börja krypa. Om han ligger på golvet så anser han att det lättaste sättet att ta sig någonstans är att helt enkelt snurra runt tills han kommer dit han vill. Han sitter inte utan stöd ännu, men att sitta i matstolen går bra.



I munnen har han nu två små tänder, och händerna är oftast fulla av mitt hår. Han tar ett ordentligt tag och drar så hårt han kan. Hans favoritplats är famnen, och han är expert på att ge de kladdigaste, mest hjärtliga pussarna som finns. 



Oskars favoritperson i hela världen är Oliver, och han skiner ikapp med solen när Oliver kommer hem från dagis. Oliver i sin tur har anammat rollen som mamma, och har en egen docka som heter Oskar, och som han skuffar runt i vagnen, bär i famnen, nattar och matar och tar hand om. De här två kommer att ha så mycket glädje av varandra, det är alldeles underbart att se.





Älskade ungar, vad skulle livet vara utan er?

måndag 5 november 2018

Sju månader

Oskar, sju månader och världens goaste. Det är den första månaden utan rådgivningsbesök, så jag har inga nya siffror att komma med. Han använder fortfarande kläder i storlek 68, ser lagom stor ut och passar perfekt i en famn.



Vi har haft några väldigt gnälliga dagar med dålig matlust, men igår skymtade en liten vit tand fram i tandköttet, så det förklarar väl saken. Han svänger sig från rygg till mage, inser att han fortfarande inte tycker om att ligga på mage, och svänger illa kvickt tillbaka till rygg från mage. Han verkar inte ha bråttom att ta sig framåt. 



Överlag är Oskar en glad baby som tycker om alla. Ännu har han inte visat några tecken på blyghet, men blir nog ändå gladast då han ser ett bekant ansikte. Han skrattar högt och hjärtligt åt Oliver, vilket oftast resulterar i att Oliver ställer till med en riktig show för Oskar. 




Oskar sover tre gånger om dagen, och vaknar ett par gånger på natten. Liksom sin bror kan han tydligen inte ligga stilla i sömnen, utan snurrar runt tills man inte vet vilken ända som ligger i huvudändan. 



Oberoende av hur trött jag är, hur jobbigt allt känns eller hurudant kaos hemmet befinner sig i, blir jag alltid glad när jag tar upp Oskar och kramar honom. Han piper av förtjusning och trasslar in sina små fingrar i mitt hår. Ofta tar han tag om mitt ansikte med sina knubbiga små armar och ger min haka en riktigt blöt bebispuss, så ärlig och kladdig att man inte kan annat än älska honom. 



Älskade unge, det var du som fattades mig förut. 

måndag 8 oktober 2018

Sex månader

Ett halvår. Så länge har Oskar funnits hos oss nu. Det känns som en milstolpe. Sex månader, ett halvt år. Både för oss och för Oliver känns det som om han alltid funnits här. Vad gjorde vi innan Oskar, liksom? Oliver njuter av att kunna spela pajas och få Oskar att skratta av förtjusning, och han har redan meddelat att sedan när Oskar blir stor så kan de leka tillsammans på morgonen så får mamma och pappa sova. Nu jobbar vi alltså hårt på att få Oskar att äta och bli stor.





Oskar har äntligen förstått sig på mat, och äter två eller tre mål mat om dagen. Ännu handlar det om mycket små mängder mat, men det är en god start. Han har vuxit som han ska, och väger nu 6505 gram (Oliver vägde 7225 gram) och är 65,5 cm lång (Oliver var 66,2 cm). 




Oskar svänger sig från rygg till mage, tycker om musik och leende ansikten, och har ännu aldrig varit blyg för någon. Han plockar upp leksaker och för dem fram och tillbaka mellan händerna, känner och undersöker och smakar på dem. 




Det känns så rätt att Oskar finns här med oss, han är den del som fattades från vår familj. Varje kväll innan han somnar berättar jag för honom hur mycket jag älskar honom, och varje dag berättar Oliver för mig hur söt Oskar är. Älskade barn, vår lilla solstråle. 






torsdag 6 september 2018

Fem månader

Så har det gått en månad igen. För tre år sedan hade jag dessa blogginlägg skrivna flera dagar före det var dags att publicera inläggen. Nu är det den 6.9 och det är redan två dagar sedan Oskar blev fem månader gammal.



Hos rådgivningen fick vi veta att han är 62,5 cm lång (0,5 cm kortare än Oliver samma tid), och 6070 gram (Oliver var 6,5 kg). En liten kille, men han växer enligt sin egen kurva. I klädväg använder han storlek 62, ibland 68.



Det mest intressanta i hela världen är hans egna händer, och ända sedan juli har han haft som långvarigt projekt att äta upp dem. Det knakar i knogarna när han tuggar, men ännu sitter fingrarna kvar, och ännu syns inga tänder i munnen.



Busungen svänger sig nästan runt från rygg till mage, men ångrar sig oftast före han kommit hela vägen runt och ligger hellre på rygg och följer med storebrors hyss med stora ögon. Han tar tag i leksaker och smakar på dem.



När Oliver var i samma ålder åt han två mål mat om dagen. Oskar spottar ut allt jag ger honom, så än så länge lever han nog bara på mjölk. Han vägrar sova längre än en halvtimme om han inte ligger i famnen, vilket är mysigt de dagarna när det bara är vi två, men väldigt krångligt de dagarna Oliver är hemma. 


Överlag är Oskar en glad baby, men väldigt bestämd, och eftersom han lär sig av sin storebror är han också väldigt högljudd när han vill att något skall hända. Han får ungefär tusen kramar och pussar varje dag, och skrattar glatt när man kittlar honom på magen eller leker tittut. Min älskade lilla baby, så vacker och så kär. 

tisdag 7 augusti 2018

Om att se en skymt av höst




Jag ser dig nog. Du försöker gömma dig och lovar varmare väder, men jag ser dig. 

Jag ser dig i regnet utan åska, i vinden som river i mitt hår. Jag ser dig i löven som ligger på marken, och i Olivers kalla tår. Jag ser dig i mörkret om kvällen och jag känner doften av dig i luften. Jag känner hur du glider in på dimman och sätter dig som ett olustigt ok av förväntningar på mina axlar. 

Överallt ligger lösa trådar som jag borde ta tag i. Mail som borde skrivas, fighter som borde tas. Hösten är alltid en nystart, och ofta får jag en liten boost av den. Jag får lägga undan alla slitna shorts och trötta linnen. Håret brukar få sig en omgång med saxen och ögonfransarna får se mascara igen för första gången på tre månader. Jag brukar älska doften av höst, den där jordiga fylliga doften av en flyende sommar.

Men inte i år. Jag vill inte lägga sommaren bakom mig. Jag vill inte känna doften av höst och ta tag i alla trådar. Allt jag vill är att glömma alla måsten och bara lära Oskar vad kärlek är.


söndag 5 augusti 2018

Fyra månader

5400 gram och 59 cm och så galet söt. Risken finns att jag är partisk, men nog är ju Oskar supergullig. 



Han växer och mår bra. Som fyra månader gammal löser han ju inte direkt andragradsekvationer och dansar salsa, men han vänder sig från rygg till sida, jollrar och skrattar. Han är kittlig och tycker att Sommaren är kort är världens bästa sång. Han kan bli riktigt arg om mjölken inte serveras tillräckligt fort, men är oftast ganska glad och harmonisk.



Han sover bra om natten, vaknar bara en gång för att äta, och har så småningom börjat inse att man också kan sova på dagen när man är trött. Helst i famnen då, men ibland duger också vagnen. Han trivs bäst på axeln där han kan se sig omkring, men trivs också på golvet där han ligger och försöker äta sina händer. 



I mitt sinne sitter svårigheterna med att bli gravid fortfarande stadigt kvar, för varje dag när jag kramar Oskar slår det mig igen hur otroligt lyckligt lottade vi är att ha honom hos oss nu. Han är rund och go och alldeles perfekt. 


Jag tittar på honom när han sover och njuter av varje ögonblick. Min vackra lilla pojke som nästan inte kom. Var liten en stund till, älskade barn, tiden går alltför fort. 





onsdag 1 augusti 2018

Om att börja dagis igen

Den sista maj hämtade jag en blek långhårig pojke från dagis. Imorgon får han fara tillbaka igen, den här gången brun som en pepparkaka med kort hår och omplåstrade sommarknän. 

Det har varit en sommar som ingen annan. Oliver har fått dela hela sommaren med Oskar, och det har varit underbart att se honom växa som storebror. Nu tycker han inte längre att vi skall lämna tillbaka Oskar till sjukhuset, han vill pussas och kramas och när han är ledsen lägger han sig på golvet bredvid Oskar och söker tröst. Ingenting tröstar så bra som knubbiga små babyarmar och det där fantastiska babyleendet som syns i hela kroppen.



Samtidigt har det varit en tung sommar för Oliver, just för att han har tvingats dela hela sommaren med Oskar. Det har varit så varmt att det har varit snudd på omöjligt att tillbringa tid utomhus med en baby på 3 månader. Oliver har gråtit, tjatat, gnällt och skrikit medan jag matat/gungat/diskat tuttflaskor/bytt blöjor. Han, som förtjänar och vill ha så mycket uppmärksamhet, har fått tillbringa alltför mycket tid med bara Netflix som sällskap. "Kan inte Oskar bli här hemma ensam medan vi far och cykla?" 



Igår låg han på golvet och grät för att han ville ha en kompis att leka med, och det är orsaken till varför jag med gott samvete för honom till dagis imorgon, trots att jag är hemma med Oskar. Det blir dagis tre dagar i veckan och så fyradagars veckoslut däremellan. Och jag hoppas innerligt att jag får  hem en glad och nöjd pojke som äntligen får träffa kompisar och röra på sig på dagarna.



torsdag 26 juli 2018

Om att känna sig älskad

"Jag älskar dig, mamma."

Hans gråa ögon är fulla av kärlek, och han vilar sin kind mot min. Mitt mammahjärta värker av glädje. Det är det här som föräldraskap handlar om. Förbehållslös kärlek gör det värt alla tårar och skrik, alla slänga-sig-på-golvet-i-mataffären-utbrott, alla sömnlösa nätter och halvätna chokladstänger för "mamma, jag vill också ha!!!". Han älskar mig.

Sedan ser han Puppe på golvet. Puppe får en kram och en stor puss.

"Jag älskar Puppe."

Jaha. Nå men den där skitiga kaninen är ju faktiskt med honom överallt, det är väl helt okej att älska kaninen lika mycket som sin mamma.

"Jag älskar bilen. Och den där skalbaggen. Och den här snorkråkan."

Justså.



måndag 23 juli 2018

Om att bryta löften

Jag sitter och surfar på mol.fi. Kock på Fazer, månne jag kunde bli det?

Antagligen inte.

Men jag har inget jobb att fara tillbaka till heller. Nej, på hälsocentralen drogs mattan kallt bort från under fötterna på mig. Jobbet som lovades åt mig ända från början har nu givits åt någon annan. Det utlystes som ett vikariat på 6 månader medan jag är mammaledig, i årsskiftet skulle det göras till en ordinarie befattning och jag skulle komma tillbaka på jobb. Trodde alla i hela huset.

Men nej, hon som anställdes som vikarie för 6 månader har nu fått den ordinarie befattningen som inte ens existerar ännu. Som ingen annan fått söka. Och ingen har meddelat detta åt mig, utan det fick jag veta när jag hälsade på på jobb och skulle önska min VIKARIE lycka till.

200.

Det är antalet skilda arbetskontrakt jag skrivit på med Pargas stad de senaste 10 åren. Gångerna som jag tvingats tacka  nej när någon ringt och frågat om jag kan komma på jobb kan jag räkna på en hand. Jag har varit lojal, jag har ställt upp, jag har gjort allt för den här arbetsplatsen. Jag har i ett år gått i tron om att jag skall få en befattning. År efter år har jag ställt upp, jobbat, utvecklat arbetet och gjort allt och lite till.

Och detta är tacken.

Från lyckligt mammaledig med framtiden under kontroll till arbetslös tvåbarnsmamma på två kalla sekunder. 


onsdag 4 juli 2018

Tre månader



Hans långa mjuka lockar kittlar min kind och han suckar djupt i sömnen. Jag kysser hans huvud och smeker hans rygg, försöker hålla honom så nära som möjligt. Klockan är 21 och båda pojkarna sover, Oliver i sin säng, och Oskar i min famn. Jag borde lägga ner honom i sin egen säng, ta itu med kvällssysslorna, men istället sitter jag kvar och bara håller honom. Ännu ryms han i min famn, ännu somnar han i mina armar och andas i takt med mina hjärtslag. Jag håller honom så nära jag kan, för snart är han tre år gammal och har inte tid att sitta i min famn mera. 




Men idag är han tre månader. Han ler och jollrar, och viftar vilt med armar och ben när han blir upphetsad över någonting. Han ligger gärna och tittar på Oliver hur länge som helst, och blir glad så fort någon hinner prata med honom. Han har ögon i samma gråa färg som Oliver, och har hår som växer som ogräs. 



Vågen visar för tillfället 4700 gram och han är 56 cm lång. Han växer i jämn takt och allt är bra. Han sover om natten och vaknar en eller två gånger för att äta. På dagarna sover han varierande, och verkar inte gilla vagnen speciellt mycket. Kläder i storlek 56 börjar bli små nu, men 62 är ännu stort. 



Han är för det mesta en lugn och trygg baby, som trivs allra bäst i famnen. Men tiden är emot oss. Tre månader har redan gått, och jag har fått lägga bort en hel garderob med pyttesmå kläder. Älskade lilla unge, låt tiden stå stilla nu så att jag hinner dofta på ditt hår medan du ännu doftar bebis. 


torsdag 7 juni 2018

Två månader

På måndag blev min lilla busunge två månader gammal och igår släpade jag hela cirkusen till rådgivningen och fick nya siffror. 3995 gram väger Oskar nu, och är 53 cm lång. Vi hade dop för ett par veckor sedan, en vacker lördag där Oskar hade turen och lyckan att få ett par underbara faddrar. 



Han sover mindre på dagarna nu, och när huset tystnar på kvällarna börjar han jollra och berätta historier. Han är ganska svårflirtad ännu och ler inte så ofta, men när han väl gör det så är han det vackraste under solen.




I klädväg använder han storlek 50/56, och växer i otrolig fart. Han charmar sin storebror, som delar ut kramar och pussar och skrattar åt alla roliga ljud som Oskar gör. Han sover allra bäst i famnen, med örat mot mitt hjärta. 




Älskade barn, du är mitt lilla mirakel. I två månader har jag redan fått vara din mamma. Tack för att du kom och gjorde vår familj komplett.

söndag 3 juni 2018

En annan tid, en annan plats, en annan födelsedag

Aten sommaren 2011 är varmt och oroligt. Värmen stiger från asfalten i synliga vågor och förvränger det som ligger bakom. Människomassorna rör sig genom smala gränder och på breda gator och protestsångerna ekar mellan stenväggarna. Vi är turister bland starka åsikter och heta känslor. På torget tältar envisa demonstranter under det vakande ögat av poliser och metron står stilla på grund av strejkerna.

Vi är turister. Det är inte vår ekonomiska kris. Vi har pengar i plånboken och en biljett hem. Vi äter och dricker, går på vackra gator och besöker antika monument under stormiga himlar. Vi köper sandaler av en poet och firar min 26:e födelsedag på en liten medelhavsö som doftar sol och salt. På väg tillbaka till hotellet står metron stilla, nya strejker. 

Nästa dag sitter vi på en sighseeingbuss. Högst uppe, där det inte finns något tak och vi får njuta av vinddraget i hettan. Bussen står stilla, vi har inte ännu startat. På den nedre våningen gör sig guiden redo, och några sista passagerare skyndar sig ännu att betala. Fyra filer bort över vägen händer plötsligt någonting. Jag vänder mig om och ser en man. Han ligger på den heta asfalten bredvid sin motorcykel. En bil står stilla mitt i körfilen framför honom och en man stiger ur. Han tvekar. Andra bilar stannar och människor samlas. Mannen på marken ligger i en onaturlig ställning. Han rör sig inte. Han bär ingen hjälm och under hans huvud växer sakta en mörkröd pöl.

Jag stiger upp från mitt säte utan att märka det, och plötsligt knycker bussen till. Vi är på väg. Obönhörligt rör vi oss bort från tragedin, jag kan inte göra någonting. Jag sätter mig ner. Guiden skämtar om politik och pekar ut någon sevärdhet. Jag vet utan tvekan att ett liv just tog slut.

Bussen tar oss vidare genom staden som är i uppror. I bakgrunden hör jag sirener. Jorden snurrar mot regn och vi står på Akropolis, 2500 år och 150 meter ovanför liv och död. Marmorn har sett gudar och gudinnor, vi vanliga dödliga är ingenting.