Fyra år

Jag står i köket och lagar mat. Utifrån hör jag ett svagt "pling". Jag lyfter blicken och genom fönstret ser jag min nyblivna fyraåring som cyklar fram och tillbaka på den lilla randen av torrt grus framför garaget. Det är nu två veckor sedan Oliver fyllde fyra år, han som föddes när vintern var som vackrast. Vi firade honom i dagarna tre med tårta och gåvor och familj och vänner. Min älskade pojke, min förstfödde, jag kan inte förstå att han redan är fyra år.

När man har levt i fyra år så har man sett både sommar- och vinter-OS. Man har upplevt ett skottår, fått 20 tänder, och lärt sig prata ett språk så bra att man helt enkelt inte kan vara tyst mer än tolv sekunder i taget. På fyra år har man vuxit från en hjälplös liten krake på 2690 gram och 47 cm till en självständig ung man på 15,5 kg och 99 cm som kan vara ute och cykla fram och tillbaka helt ensam och "jag kommer in sedan när jag är hungrig, mamma."

På TYKS den där natten när alarmen tjöt och rummet fylldes av sjukhuspersonal hade jag nog ingen aning om att den där lilla varelsen som skulle ut NU, skulle förändra mitt liv så totalt. Kärleken med stort K drog krokben på mig och jag faller fortfarande.

Det är som om den där natten för fyra år sedan när de sprang iväg med mig till operationssalen och använde korta ord och långa nålar, och den där intensiva känslan av att nu är det riktigt riktigt bråttom, formade Oliver för all framtid. Han går inte - han rusar. Han pratar inte - han babblar så snabbt att orden fastnar i varandra och han måste höja rösten för att alla stavelser ska få plats. Till och med hans hår växer som om det gällde liv och död. Min älskade intensiva trollunge.

Och med intensivitet som går ut över allt i ens närhet kommer också skällor och meningsskiljaktigheter. Och med självständighet kommer de tokigaste grälen om de tokigaste sakerna. Men till sist kommer ändå kramarna och de vackraste orden som finns, "jag älskar dig, mamma."

Jag älskar dig med, trollungen min, och jag ser fram emot de kommande åren på den här bergochdalbanan som heter föräldraskap.

Tio månader

Blicken jag får är så full av kärlek att mitt hjärta värker. Oskar är nu tio månader gammal och det finns ingen som ser på mig på samma sätt som han gör, som om jag är solen själv som lyser upp hans värld. Hans knubbiga små armar sträcker sig efter mig och han skrattar av förtjusning. Älskade barn, du växer så snabbt. 

Oskar väger  nu 7830 gram och är 70,5 centimeter lång. Jag har inga siffror för Oliver i samma ålder, vi hoppade tydligen över den frivilliga 10-månaderskontrollen med honom. Oskar använder nu kläder i storlek 74 och har långt hår som lockar sig i nacken när han har varmt. 

Oskar har inte bråttom. När andra i samma ålder kryper omkring och drar sig upp och stå är Oskar nöjd med att sitta och lukta på blommorna. Han tar sig nog framåt om det behövs, men sällan är något så intressant att det skulle motivera till sådana bragder. 

I matväg tycker Oskar om det mesta, och äter duktigt det som bjuds. Han blir arg om något inte fungerar som han vill och tycker att den bästa leksaken är en svindyr iPhone. Storebror är det festligaste som finns, och Oskar och Oliver har redan nu gemensam humor och sitter och skrattar åt varandra och kramar varandra. 

Tio månader har flugit förbi, och vi närmar oss ettårslinjen med stormsteg. Det är alldeles fantastiskt att få följa med Oskars utveckling, och att än en gång få uppleva de där knubbiga babyarmarna runt min hals, de där kladdiga babyhänderna i mitt hår och de där kletiga babypussarna över hela mitt ansikte. Underbara barn, ingen får mig att känna mig lika älskad som du, och ingen kan älska dig mer än jag.