torsdag 11 februari 2016

Tolv månader

Så var vi plötsligt här, vid den sista månadsrapporten om Olivers utveckling. Nu slutar vi räkna hans ålder i månader och börjar istället tänka i år. Halva år kanske, till en början, men år ändå. Babyåret är slut och nu har vi en ettåring i huset.

Oliver har nu nått de flesta milstolparna som hör babyåret till. Han säger några ord, förstår enkla uppmaningar, står stadigt med stöd, och gör små försök till att släppa taget. Han går längs med soffor, bord och väggar, och söker sig emellanåt tillbaka till mig för att tanka trygghet.

Han är fortfarande extremt aktiv, hålls inte stilla en sekund, men som tur blir han stadigare på benen hela tiden och faller inte riktigt lika ofta. Bästa leksakerna är allt han egentligen inte får peta på, och då tittar han pillemariskt på oss och väntar på att vi ska säga nej. Det värsta han vet är att tvingas ligga stilla, så blöjbyten får lov att ske stående och kvickt, annars är det gallskrik som gäller.

Åtta små tänder har han i munnen, och tredagarsfebern har han stökat undan. Förutom det har han inte varit sjuk en enda gång på hela året, trots att vi vuxna nog dragit på oss en del förkylningar.

Det här året har varit det mest omvälvande i mitt liv. Det startade mitt i natten på TYKS den 11 februari. Den där första natten låg jag bara och beundrade det lilla livet som vi skapat och trodde att jag aldrig skulle kunna känna mer kärlek än just då. Nu, ett år senare, växer kärleken fortfarande varje dag, den bygger på gårdagen och växer lite i taget med den nya dagens leenden, den nya dagens kramar och pussar och den nya dages skratt och långa monologer på något språk som han hittat på helt själv och tar för givet att jag förstår. Jag hade ingen aning om att man kan älska någon så totalt förbehållslöst, så intensivt. I ett år har jag haft lyckan att vara Olivers mamma, och det är fortfarande magiskt.

Då, 2690 gram, 47 cm.



Nu, 9,0 kg, 75 cm.