Om det där med att skaffa barn

"När ska ni skaffa ett barn till, då? Nu borde nog Oliver få ett syskon."

Ja, visst borde han det. Och visst finns önskan och hoppet och viljan. Men vi "skaffar" helt enkelt inte barn i den här familjen. Det finns de som bestämmer sig för att de vill ha barn och nästa månad är de gravida. Det finns de som glömmer bort ett piller eller använder en kondom som är gammal, och plötsligt kommer aldrig mensen. Det finns de som tänker "kommer det barn så kommer det", och så kommer det faktiskt barn.

Och så finns det de som önskar och längtar och ber, och som redan älskar ett barn som kanske aldrig kommer att existera, och för varje månad som går så växer längtan, och för varje år som går så dör lite av hoppet.

Låt mig ta er med på en resa i statistik.

19 månader av försök

1 endometriosoperation

9393,21 euro i behandlingar

51 hormonsprutor och alltför många piller att räkna

3 inseminationer

4 IVF-behandlingar

23 äggceller plockade

2 embryon som överlevde ända till insättning

6  negativa graviditetstest

Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag fått svara på frågan om när vi skall skaffa flera barn, men det är många och det tar lika ont varje gång. För en tid sedan pratade jag med en annan förälder på musiklekis. Han tyckte det var underbart att se hurdant sällskap deras pojkar har av varandra. Jag sade någonting om att hos oss är det nog vi föräldrar som får agera leksällskap. Svaret kom ögonblickligen och tvärsäkert.

"Nå, det är bara att skaffa en till!"

Jag försöker tänka tillbaka och inser att jag antagligen själv också fällt samma klumpiga kommentar eller ställt samma smärtsamma fråga. Före jag visste. Nuförtiden ställer jag en annan fråga.

"Önskar ni (flera) barn?"

Ja, vi önskar ett barn till. En baby som doftar tillit och värme och som vuxit under mitt hjärta och som redan vid födseln är så högt älskad att min själ sjunger. En baby som redan nu är en så självklar del av vår familj och vårt hem eftersom det helt enkelt är så det ska vara. Vår familj är inte komplett ännu.

Men vi "skaffar" ju inte barn i den här familjen. Vi blir välsignade med dem, om vi har tur.

Och efter 19 månader av försök, en endometriosoperation, 9393,21 euro i behandlingar, 51 hormonsprutor och alltför många piller att räkna, tre inseminationer, fyra IVF-behandlingar, 23 äggceller plockade, två embryon som överlevde ända till insättning och sex negativa graviditetstest, fattas ännu en sista statistik.

Antalet positiva graviditetstest: Ett.

Om att åka musikalisk tidsmaskin

Visst är det konstigt hur vissa låtar har förmågan att ta en tillbaka i tiden, till en helt annan tid och situation. Jag var ut och gå ikväll, bara jag och Spotify i sommarkvällen. I hörlurarna hörde jag tonerna av Kent, Columbus, och framför mig såg jag hur den sommarvarma sandvägen byttes ut mot slaskig storstadsasfalt. 

Det är januari 2008. Jag arbetar på min kandidatavhandling vid Åbo Akademi och bor ihop med en man. Han och jag kommer att göra slut om två månader. Det är plusgrader fast det är januari och snön ligger i våta högar. Jag har röda mockastövlar med hål i bottnen. Min högra fot är våt och kall och jag traskar hemåt i mörkret till ett olyckligt hem. Kents Columbus spelar i hörlurarna.

Det finns andra sånger som också framkallar en lika levande bild framför mig varje gång jag hör dem. Det är inte alltid sånger som jag tycker att är speciellt bra, eller sånger som jag annars skulle lyssna på, men de framkallar ändå alltid samma reaktion, tar mig tillbaka till samma stund i livet där jag upplevde dem som starkast. Ta t.ex. Delta Goodrem, Innocent Eyes. 

Året är 2003. Jag går sista året i gymnasiet och har nyss blivit tillsammans med pojken som blir mannen som jag gör slut med våren 2008. Jag går i skola på dagarna, jobbar på Hesburger på kvällarna och gör läxor klockan 6 på morgonen. Vid midnatt vänder jag burgare och dricker kakao som jag inte betalar för. Natten är mörk, men inne i restaurangen är det ljust. Delta Goodrems Innocent Eyes spelar på radion och jag sjunger med. 

Jag märker att många av de här verkar ha med min studietid att göra; men kanske det är en tid som är speciellt levande i mitt minne. En annan studietidslåt är Tomas Ledin, En del av mitt hjärta, som jag än i denna dag inte kan lyssna på utan att vilja dra på mig min röda studenthalare.

Året är 2004. Det är mitt första år vid Åbo Akademi. På dagarna studerar jag folkrätt och statskunskap, på kvällarna steker jag hamburgare, och på nätterna säljer jag öl på lönnkrog. Min cykel blir stulen, bit för bit, och när timmen blir sen ställer vi oss på borden och sjunger En del av mitt hjärta. 

Det finns en hel rad med andra sånger som för mig tillbaka i tid och rum. Vissa är vackra och starka minnen, t.ex. Utan dina andetag som tar mig tillbaka till minuterna innan jag sade ja till mannen i mitt liv. Andra minnen är smärtsamma men ovärderliga, t.ex. Julen är här, som spelade på radion strax innan min mofi gick bort. Gemensamt för dem är ändå hur de med bara några toner och rader kan ta mig tillbaka i tiden så fullkomligt. Någon gång i framtiden kommer jag att höra en låt, och plötsligt befinna mig här igen; trött och sliten, men störtförälskad i min lilla trollunge med det rufsiga håret och den djupa blicken.

Om böcker och minnen

Klockan slår den blåa timmen. Det är den där tiden på dygnet mellan ljust och mörkt då skuggor blir djupare och ansiktsuttryck svårtydda. Jag sitter på golvet i övre våningen, i rummet som skall bli vårt arbetsrum, men som nu fungerar som förråd för bland annat ett par hundra böcker som jag ärvt efter mina farföräldrar.

När livet tog slut och det var dags att tömma huset, det som vi alltid bara kallade för Skogen, fick jag frågan om det var någonting jag ville ha. Böcker, sade jag, och böcker fick jag. Hundratals. Tyvärr har jag inte plats för hundratals böcker utöver de hundratals jag redan har, så nu sitter jag här på golvet, i rummet som skall bli vårt arbetsrum, i den blåa timmen, med en bok i min famn och tre högar framför mig. Sådant jag läst eller inte är intresserad av, sådant jag tror att pappa vill läsa, och så det som jag vill spara. I den sistnämnda högen ligger redan några klassiker, en del böcker om Pargas, några romaner som såg speciellt intressanta ut, och en himla massa minnen.

Jag känner igen fammos bokcirkelböcker på de små prydliga åldersgula lapparna som är tejpade på insidan av pärmen.

Svea Henriksson, januari
Brita Gustafsson, februari
Sara Landén, mars
Denise Bäcklund, april
Anna Kronberg, maj
Alda Abrahamsson, juni
Inga Bergenvall, juli
Else Christersson, augusti
Ines Blessing, september
Glory Wiss, oktober
Maj-Lis Elmvik, november

Många böcker har någon redan börjat läsa och sedan lagt undan med ett vykort som bokmärke. I En midsommarnattsdröm hittar jag hälsningar från den franska rivieran. I en roman om det irländska inbördeskriget önskar Ritva och Björn mig glad påsk.

Jag bläddrar och låter tankarna gå tillbaka till fammo och faffa. Jag vet ungefär vem som läst vilka böcker. Jag undrar varför det är så många som är påbörjade men aldrig avslutade. Eller kanske det är andra eller tredje gången som de lästes som de blev på hälft. Eller kanske dementin redan spökade och fammo glömde vilken bok hon höll på och läsa, och varje kväll gick hon och tog en ny bok och ett nytt vykort och lämnade minnen från familj och vänner i alla sina böcker.

Ingen kommer någonsin att få svar på den frågan. Men jag bläddrar vidare, och låter den tredje högen växa.

Om att vara vilsen

Jag körde till Åbo idag för ett besök som jag kände mig tveksam inför. Vinden slet i bilen och halvvägs till Åbo började det snöa. Små små flingor som virvlade runt i luften. Vinden gjorde dem förvirrade och de tappade bort sig på väg ner till marken. Tusen och åter tusen vilsna snöflingor letade efter fast mark, och jag kände igen mig.

Två timmar senare var jag på väg hem igen, lite klokare, men fortfarande med en oro i kroppen som fick mig att skruva upp volymen to stereon tills musiken dränkte mina tankar. Några snöflingor hade äntligen hittat ända ner till marken och låg i vindpinade drivor längst med vägrenen. Min blick föll på en död räv intill vägen och jag sörjde det förlorade livet i de tre sekunderna det tog att köra förbi. 75 km/h föder likgiltighet.

Dagis, vinden biter i mina kinder och trollungen vill inte komma hem. När jag äntligen får hem honom till vår egen gård är han arg på mig och skriker och gråter. Han vill leka ute men jag måste få maten i ugnen. Jag förklarar och lockar, resonerar och talar vänligt men bestämt. Ingenting hjälper och gråten eskalerar tills jag får bära in honom.

Men sedan, ilskan rinner av honom och vi torkar tårarna. Tillsammans häller vi grädde och ost över kycklingen och Oliver stjäl en bit bacon innan den åker in i ugnen. Senare smeker han mig på kinden och säger att mamma har fint hår. Kärleken finns i de små gesterna. Det blir nog bra. Snart hittar vi också ner till fast mark.

Två år

I lördags blev vår lilla trollunge 2 år gammal. Kan ni förstå det? Min förståndiga lilla trollunge med galet hår och stenhård egen vilja som har alltför bråttom med att hitta på hyss för att stanna och ge sin tråkiga mamma en kram.

Än idag, två år senare, växer kärleken för honom varje dag. Stunderna när han har ro att sitta i famnen och mysa blir allt färre, och det är bara om man har riktigt tur som man får krama honom utan att han trycker ifrån och säger "nää".

Igår var vi till rådgivningen och fick nya strategiska mått. 12 kg tung och 86 cm lång. En liten men perfekt gosse.

2 år gammal fokuserar Oliver på att utveckla sitt språk och sin förståelse av världen. Han pratar mycket och har ett stort ordförråd. Många ord tolkar han lite ditåt, men det går ändå att förstå det mesta av vad han säger. Soffan blir fossan, traktor blir kattol, telefonen blir fonen, saft blir fast, ballong blir bong, osv. Sitt eget namn har han lite svårt att uttala så han kallar sig själv Olen.

Det allra bästa han vet är fortfarande bilar. Gula bilar, röda bilar, svarta bilar, stora bilar, små bilar, paketbilar, racerbilar, sportbilar, traktorer, grävmaskiner, brandbilar, polisbilar, pii-paa-bilar, bussar, lastbilar, stockbilar, tankbilar, motorcyklar, mopon, taxibilar... ja, ni förstår. Ofta när man väcker honom från dagssömnen hör man ett sömndrucket "åka mammas bil" under täcket, och när han får åka bil sitter han och tittar ut genom fönstret och pekar ut alla bussar och paketbilar och traktorer. Därför blev det också en tårta med en traktor på kalaset.

Ett år har gått, fullt av nya upplevelser och nya färdigheter. Sakta blir han en alltmer självständig liten människa, full av komplicerade känslor och en önskan att få göra allt själv. Får han inte det eller lyckas han inte göra det han vill så är det kris, och då visar han minsann att han har ett hett temperament. Han kastar saker, skriker rakt ut och stampar i golvet.

Han är också otroligt modig och oförsiktig, vågar göra vad som helst och trivs bland andra barn och vuxna. Oliver är den största kärleken i mitt liv, och varje dag är jag tacksam över att han är vår och att vi får följa med honom på hans resa. Älskade trollunge, du äger mitt hjärta.

Om att ha lite vår i luften

"Det doftar vår i luften," sade jag åt Oliver idag när vi gick hand i hand till bilen efter dagis. Solen låg varm och vänlig i luften, gnistrade i isen på marken, log i frosten på träden. Oliver, min kloka snart-två-åring, lade huvudet på sned och tittade på mig med oändlig visdom i blicken.

"Mamma bil mutsig."

Och ja, visst var ju min bil grymt smutsig.

Det är snart februari och det betyder att i snart en månad har jag tänkt skriva ett blogginlägg om mål och året som gick och allt det där andra nyårsdravlet som hör till och som ordentligt folk gjorde redan för en månad sedan.

Jag gick in i 2016 med tre mål. Inte nyårslöften, direkt, men något att sträva till likväl. Nu står jag här i 2017 med samma tre mål. Vore det inte för Oliver och den ynnest det varit att se honom bli ett år äldre så hade jag nog gärna låtit 2016 falla i glömska.

Men nu är det snart februari, året är 2017, och det här ska bli mitt år. Jag har satt bollar i rullning, jag har gjort planer. Nu behövs bara en hel massa hårt arbete, och en rejäl dos god tur.