För ett år sedan stod tiden stilla. Det var påsk och vi väntade på stormen. I vårt lilla blåa hus kände jag laddningen i luften, havet låg spegelblankt och förväntansfullt i våra sinnen.
Snart.
Vi hade ett datum, vi hade ett slut i siktet, och vi njöt av de sista timmarna tillsammans före stormen skulle komma. Och som den kom. Med blixt och dunder och värkar som sköljde över mig som regn. Och när stormen bedarrat och regnet torkat låg han där på mitt bröst. Min son. Pusselbiten som fattades.
Men så kom vi hem från TYKS, och vår blev sommar, och sommar blev höst och höst blev vinter, och nu... nu har vintern givit vika för en ny vår. Både kalendern och rynkorna i min panna säger att det har gått ett år, men i mitt hjärta känns det som om det var igår jag kom hem från TYKS med min lilla buse. Jag har inte hunnit med.
Hur jag än räknar så har det faktiskt gått ett år. Oskars babytid är förbi. Han står stadigt med stöd, går längs med möbler och väggar och släpper taget för att kolla hur det känns. Än pratar han inte, men säger nog "mamma" i en väldigt uppmanade ton när han är missnöjd med något. Han har fyra små tänder i munnen, och flera på kommande.
Och jag hann inte med. När hände det här? Jag tittade bort bara för en sekund, och nu är han ingen baby mera. Han är 74 cm lång och väger 8315 gram och han kommer aldrig mera att vara den där lilla hjälplösa varelsen som kunde ligga i min famn i timmar och bara titta på mig. Nu hinner han inte sitta stilla mer än två sekunder i taget, sedan bär det av på nya äventyr igen.
Älskade unge, ha inte så bråttom.
