söndag 19 maj 2019

Om att ha sista sidan




Inatt när jag går och lägger mig stänger jag boken som heter mammaledig. Oskar är ett år gammal och jag börjar jobba imorgon. Trots att jag känner mig helt redo att börja jobba igen så känns det ändå vemodigt att lämna pojkarna hemma med Martin och själv fara iväg. 

Jag är så lyckligt lottad som har fått vara hemma över ett år med Oskar, och fast jag skulle ha kunnat stanna hemma ännu längre ledigförklarades en befattning vid hälsocentralen som helt enkelt var för bra för att låta bli att söka. En tillsvidare befattning. I Pargas. Nära barnens dagvårdsplatser. Nära vårt hem. Ett arbete som jag trivs med och arbetskamrater som jag tycker om. Jag var minst sagt glad när jag fick höra att jag fått jobbet. 

Men nu sitter jag då här, med boken som heter mammaledig i handen och tummar på sista sidan. Det är en välläst bok med sliten pärm och gulnade sidor med hundöron vid de kapitlen vi tyckt extra mycket om.

Under det här året som gått har jag älskat mer än jag någonsin älskat förr. Jag har tröstat och skrattat och gråtit och lekt. Jag har burit på små barnkroppar, både i mina armar och i mitt hjärta. Jag har kramat och pussat och blåst på små sår och borstat bångstyriga lockar. 

Och jag har slagits av hur man kan älska två varelser precis lika mycket, men på helt olika sätt. 

Oliver, min förstfödde, han som kom och gjorde mig odödlig. Jag älskar honom med en intensitet som tar andan ur mig. En kärlek lika vild som en tsunami, en orkan, en urkraft som ödelägger allt. 

Oskar, min baby, han som kom och förankrade mig. Jag älskar honom med en självklarhet och trygghet som ger mig lugn ända in i själen. En kärlek lika orubblig som bergen, som himlen, som havet. 

Klockan går. Det är natt nu.