De första bleka solstrålarna kämpar sig upp över horisonten och jag ser att himlen är blå och nästan helt klar, så när som på ett rosa moln i formen av ett långfinger. Det kommer att bli kallt idag. Jag drar rocken tätare omkring mig och försöker se glad och tålmodig ut medan Oskar släpar fötterna efter sig och pratar om Pokémon. Eller Minecraft? Eller kanske korvsoppa.
Jag läser upp vad det blir för mat på dagis idag, hänger upp ytterkläder, tvättar händer, lämnar, kramar, pussar, vinkar och kör sedan äntligen iväg mot jobb. Jag har ännu en lång dag framför mig. Jag försöker jobba in timmar för att kunna vara hemma med Oliver.
För många år sedan skrev jag om Olivers fot. Då visste vi inte hur lång vår resa skulle bli, men nu, åtta år senare, efter intensiv fysioterapi, fem år av ortoser och otaliga besök på ortopediska polikliniken, står vi inför en stor operation. Landets ledande ortoped kommer från Helsingfors för att operera Olivers fötter, och jag känner mig vilse.
Jag har oroat mig, funderat, ältat och grämt mig. Jag har ringt runt till olika sjukhusavdelningar, släpat pojken på labbprov, röntgen och nu senast, på ett möte i skolan med hans lärare, rektor, speciallärare och blivande personliga assistent. Och fast jag oroat mig, funderat, ältat och grämt mig, så kan jag inte annat än känna en stor tacksamhet för dessa fantastiska vuxna. Sjukskötaren jag pratade med på kirurgiska avdelningen, som hörde hur orolig jag var och svarade på alla mina frågor med ett lugn som smittade av sig. Labbskötaren som fyllde rör efter rör med snabba händer och berömmande ord. Röntgenskötaren som dammade av sin skolsvenska för pojken som inte förstår ett ord finska. Och framför allt personalen i skolan som presenterade en plan för oss som var så genomtänkt, uppoffrande och genuint hade Olivers allra bästa i fokus att jag blev alldeles varm i själen. Oliver ska sitta i rullstol i 6 veckor, och skolan kommer att klara det galant.
Nu kör vi, på onsdag gäller det.
