Svanarna har flyttat från Vapparn och höstvinden har klätt träden bara. På marken ligger den första snön kall och vit. Vi är i slutet av november, och jag som skulle skriva redan i april.
"Kram och puss!"
Jag har bråttom men stannar i dörren och hukar mig ner. Oskar kommer rusande runt hörnet och slänger sina starka små armar om min hals. Jag ställer mig upp och låtsas gå ut genom dörren medan han hänger kvar som ett 14-kilos halsband. Det är vår lek, och han kiknar av skratt. "Orkar du nästan inte, mamma?"
Nej, älskling, du bara växer och växer, och snart är du för tung - men inte ännu. Ännu får du hänga runt halsen på mig, jag bär dig vart du än vill.
Han fyllde fyra år i april, min solstråle. Han med underbar humor, fantastisk fantasi och hår rakt ur romersk mytologi. Oskar sätter ord på alla sina känslor, och berättar mycket och gärna. Bäst är det när han får förklara något för oss som vi inte ännu vet, som t.ex. varför smöret smälter på det rostade brödet, eller att jordgubbar växer på träd.
Vi arbetar ännu på sanningshalten i hans påståenden.
Jag förundras dagligen av berättarförmågan han besitter, för enligt Oskar har han levt många liv före han kom till oss. Först var han en stjärna på himlen, sedan blev han uppäten av en drake. En gång var han ett lejon och bodde i en grotta, en gång i ett träd med dinosaurier, och en gång var han i min mage och då var han fast i mig med ett rep. Och tänk vilken tur att han efter så många äventyr nu finns hos oss. Hos oss där han hänger runt min hals så hans gyllne hår kittlar min kind. "Orkar du nästan inte, mamma?"
Jodå, vännen, jag orkar nog. Och när jag inte längre orkar bära dig runt min hals, så håller jag din hand. Oroa dig inte, jag släpper aldrig taget.
