Om koltrasten som sjunger på morgonen

Klockan 7 igår morse öppnade jag terassdörren för att släppa in koltrastens sång. Svart och stolt satt han på en solvarm sten och sjöng. I handen hade jag min gröttallrik och i bakgrunden hörde jag Martin och Oliver som borstade tänderna tillsammans. Det var äntligen fredag.

Två veckor på jobb är nu förbi. Nästa vecka är jag hemma med Oliver igen, och ett par dagar är reserverade för gradun. Den som finns i mina tankar 24 timmar i dygnet och som igen legat orörd alltför länge.

Ibland tänker jag på Livet efter Gradun. Finns det något sådant? I så många år har jag haft kronsikt dåligt samvete dag ut och dag in. Varje gång jag läst en bok som inte handlat om Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis. Jag har mått dåligt varje lediga dag som jag inte lyckades ta mig i kragen och jobba på gradun. Ännu tror jag inte riktigt på Livet efter Gradun, jag har inte skrivit tillräckligt för att våga tro på att den någonsin blir färdig, men kanske den dagen kommer. Kanske det kommer en dag då koltrasten sjunger på morgonen och jag inte har dåligt samvete mera. 

Idag är det valborgsmässoafton. Här i blåa huset har det inte märkts på annat sätt än att butiken var full med folk då vi skulle handla mat. Dagen har vi fyllt med gårdsarbete, städning och grillning, och imorgon får vi besök av Oliver's farmor och farfar.

Om att behöva lite mera tid

Jag såg tussilago igår när jag var ute och gå med vagnen. Små tappra gula bevis på att våren är här. I strandvattnet låg den allra sista isen kvar som ett tunt lager snöslask på vattenytan, och mitt hår blev vått av regn.

Vårregn är nog den bästa sortens regn, rofyllt och livgivande. Det söker sig in under höstens ruttna kvarlevor och väcker det som sover. Snart ruskar världen på sig och ömsar skinn. 

Här hemma på Medvinden ruskar vi också på oss efter en vecka av hosta, feber och halsont. Både trollungen och jag har varit sjuka, och det har bråkat med mina tidtabeller. Stressen tar igen tag i mig och påminner mig skadeglatt om att jag minsann aldrig kommer att lyckas skriva den där gradun.

Ovissheten tittar också in och nämner i förbifarten att snart är det höst igen, och vad händer då? Borde jag söka jobb nu redan, och hur ska jag hinna med det? Kommer jag att vara arbetslös? Kommer jag överhuvudtaget att vara färdig med gradun? Och Oliver, har vi råd med att jag är hemma med honom eller blir det dagvård? Jag vet ingenting. 

Mina tankar känns trötta och långsamma när jag försöker skjuta undan oron och koncentrera mig på skrivarbetet. Mer tid än jag har råd med går åt till att försöka läsa material och hitta rätt i djungeln. Det är inte höst ännu. Vi får ta det sen när det kommer. Nu är det vår, och framför mig har jag många vikariat på hälsocentralen, och lika många tomma vita sidor i mitt dokument. 

Ute faller ett nästintill obefintligt vårregn igen och väcker lite mer av världen. Det är bara någon droppe, men i min fantasi spänner jag upp ett gigantiskt paraply och skjuter upp våren lite till. Jag behöver bara lite mera tid.