onsdag 30 september 2015

Om att se den bästa av filmer

Meg Ryan, Tom Hanks och 90-talets vackraste kärlekshistoria. Jag fastnade framför Sleepless in Seattle och nu måste jag ju se hur det slutar. Även om jag redan vet exakt hur det går. Jag har sett filmen ett dussin gånger. Spöktimmen närmar sig, och här sitter jag med datorn i knäet, katten bredvid mig och film på tv medan trollungen snällt sover i sin säng och Martin gör listor med för- och nackdelar med olika telefonmodeller.

En onsdagkväll med varm och välbekant kärlek på tv och en mjuk katt bredvid mig i soffan. Det kunde vara värre. 


måndag 28 september 2015

När morgonen kommer tidigt

Vi har haft några dåliga nätter här i blåa huset. Oliver vaknar mitt i natten och somnar inte om. Vi smeker honom på håret och ger honom nappen, tar honom till vår säng, värmer mjölk och viskar, "sov nu, älskling, det är natt ännu." Ingenting hjälper.

Frustrationen blir stor. Ibland bränner tårarna bakom ögonlocken när jag klockan 5.30 kokar gröt och redan har varit vaken i flera timmar. Men hur dålig natten än är, så blir allt ändå lite bättre när solen går upp. Då kramar jag min utmattade trollunge, lägger honom i vagnen och så går vi en sväng.





Gatan är tyst och vi går ensamma medan dimman ännu ligger i tunga sjok över marken och döljer gårdagen. När vi går längs med gatan skingras dimman och gör plats för den nya dagen. Solljuset filtreras genom höstlöven och på sandvägen möter vi två rådjur som skuttar iväg genom skogsdungen. Tjugo meter bort stannar de och tittar på oss, tillfreds med att dela morgonen med en trött mamma och en trollunge i en vagn. 

I vagnen sover äntligen min trollunge med mössan nerdragen över ögonen och frisk luft i lungorna. När han vaknar igen är han glad och pigg och redo för vad än dagen för med sig.









lördag 19 september 2015

Om att ha varit på utflykt

Vi har haft en händelserik dag idag. Martin är fortfarande i Paris där han äter lite för fin fransk mat och njuter av samvaro med likasinnade. Hundra personer med programmering på hjärnan, och inte en själ som pratar om blöjor och potatispuré. Så för att hitta på någonting lite roligt idag var mamma, Oliver och jag till Åbo.

Där lunchade vi med räksmörgåsar och en liten pirat...



...handlade en fantastiskt mjuk kisse som passade perfekt i Olivers famn och fick en massa blöta pussar...




...träffade en intressant typ vars blonda lockar kittlade Oliver på huvudet medan Oliver mest bara försökte stjäla hans fina solfjäder...



...och till sist tog vi en liten kaffe, och en liten pirat tog en skvätt mjölk.


måndag 14 september 2015

Om att ha en ny vecka

Så kom den ändå, trots att vi försökte vaka lite längre, skjuta fram den lite. Måndag förmiddag och Oliver sover sin första dagssömn medan jag ställer i ordning inför dagen. Diskar, bäddar, torkar gröt från bord och stol och vägg och golv, viker kläder och packar väskor inför dagens utflykter. 

Samvetet började väl kännas tungt någonstans på San Franciscos soliga vägar, för hem kom Martin med både kläder åt Oliver och godis åt mig. Som tur känner han mig så väl redan att han vet att vi har  vitt skilda åsikter om vad som räknas som bra godis.

Åt mig hämtade han sammetslen mörk choklad med härlig hallonkräm. 



Och eftersom det bor en liten tolvåring i Martin så hämtade han åt sig själv något så spännande som giftigt avfall. Galet sura karameller i oidentifierbara smaker. 





Och Oliver fick en fin blus där det står "Keep Calm and Carry Me". Alltid, fina trollunge. Genom hela livet. 



fredag 11 september 2015

Sju månader

Ensam igen. San Francisco kallade och mannen svarade. Eller ja, chefen kallade väl, och mannen svarade. San Francisco råkade bara vara platsen där pjäsen utspelar sig. Martin är alltså på äventyr och jag sitter här med en trollunge, två katter och tre liter korvsoppa. Det kunde ha varit värre, men jag måste medge att jag nog så småningom börjar vara trött på att sköta allt ensam. Och på att äta korvsoppa både till lunch och middag varje dag. Sent på lördag kväll kommer Martin hem, men i mitten av nästa vecka är det redan dags för nästa resa, denna gång till Paris.



Men nu har vi viktigare saker att tänka på än Martins resor. Trollungen är ju sju månader gammal idag! Den största förändringen som har skett den senaste månaden är väl att han nu har två små sylvassa tänder i munnen. De skymtade äntligen efter mycket gråt och gnäll, och nu har de redan kommit fram så mycket att han kan bita fast grötskeden och vägra släppa taget.



Sju månader gammal använder han kläder i storlek 68, och har börjat få ett ordentligt temperament. Han kan bli riktigt arg om man gör något som han inte vill. Men man vet ju förstås aldrig vad han vill och vad han inte vill. Vissa gånger är det bästa som finns att få ligga på golvet och leka, andra gånger blir han förbannad om man lägger ner honom.



Oliver kan nu svänga från rygg till mage, men gör det bara när han vill och ids. Han tycker om när man dansar och sjunger och älskar att bli kittlad. Han sträcker upp armarna när han vill i famnen, och är en riktigt liten pajas ibland. Han skrattar högt när han ser någon han tycker om, och begraver kärleksfullt sina små kladdiga händer i ens hår och drar så hårt han kan.



Han äter med god aptit allt som bjuds, och med magen full av gröt sover han från klockan åtta på kvällen till klockan sex på morgonen. Några gånger får man stiga upp på natten och sätta nappen i munnen, men annars sover han gott med kramdjuret i sina armar och håret på ända.



Det är ett nöje att få vara hans mamma, och det finns ingenting som slår att få se honom upptäcka världen och lära sig mer dag för dag. Så liten ännu, men ändå det största som finns här i världen. Underbara trollunge, du har ingen aning om hur fin du är.



söndag 6 september 2015

När det inte går att blunda mera

Tvåtiden på natten den 11 februari hade jag haft regelbundna värkar i nästan tio timmar. De kom med 90 sekunders mellanrum och räckte 60 sekunder.

400 sammandragningar, lite grovt räknat. 

Nu var pojken trött. Han som jag aldrig hade träffat men redan älskade mer än livet. Jag var själv lika trött, och när läkarna hade börjat prata om att lägga på mera värkstimulerande dropp bad jag äntligen om att få epidural.

Jag hade just fått den när de kom inrusande och sade att nu är det bråttom.

Tjugo minuter senare skrek Oliver för första gången medan sköterskorna bar ut honom och jag fick ligga kvar på ett hårt bord under starka lampor. Rummet var fullt av människor som stansade ihop min mage, men aldrig har jag känt mig så ensam. Jag skakade i hela kroppen. Nu var jag mamma. 

Det var inte så här det skulle gå.

Och ändå var det precis så här det skulle gå. 

För han levde och mådde bra. Och jag levde och mådde bra. Och jag fick äntligen träffa honom.

Den där första natten tillbringade jag ensam med Oliver under blusen. Han var liten med spinkiga armar och ben och huvudet fullt av tjockt svart hår. Min lilla trollunge. Kärleken och tacksamheten jag kände den natten går inte att beskriva. Sedan dess har den bara vuxit, och jag har fått inse att människohjärtat är miljoner gånger större än jag någonsin trodde. Kärleken jag känner för den lilla krabaten går inte att beskriva i ord.



Varför skriver jag om det här?

Jo, för de senaste dagarna har jag kramat Oliver extra hårt. Jag har hållit honom en sekund längre, strukit handen över hans hår en extra gång.

På internet sprids en bild av en livlös liten pojke som ligger på en strand i Turkiet med ansiktet i strandvattnet, och jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Liksom miljontals andra syrier tvingades han och hans familj lämna sitt hem, sina ägodelar, sina vänner. Allt som var bekant och tryggt lämnade de bakom sig. Resan till säkerhet gick över Medelhavet, men det var bara pappan som kom fram. Någonstans på vägen hamnade familjen i vattnet och salta vågor slet en liten hand ur sin mammas.

Medan jag sitter här i mitt varma hem och kramar min vackra trollunge, andas in hans mjuka doft av vanilj och toffee, flyr miljoner syrier krigets hemskheter. Och jag kan inte låta bli att undra; skulle vi kunna ta med Olivers lejon? Skulle vi få med oss mjölk åt honom? Skulle vi få med oss varma kläder och filtar, eller skulle han frysa och vara hungrig i ett överfullt flyktingläger?

Överallt fylls sociala media av hat mot de desperata människor som flyr för sina liv, och hatet får mig att må illa. Det finns ingenting vi kan göra för den lilla pojken på stranden. Tiden rann ut för honom. Men vi kan göra någonting för de som fortfarande flyr. På Röda Korsets hemsidor finns en lista på hur du kan hjälpa. Donera den där gamla vinterrocken. Ge bort de där handdukarna ni fick i bröllopsgåva som ni aldrig har använt. Välj bort ett biobesök och donera pengarna istället. Hit kan du föra saker du vill donera, och här kan du skänka en slant. 

Jag har studerat folkrätt, mänskliga rättigheter. Jag har skrivit min kandidatavhandling om ensamkommande flyktingbarn. Men ingen kris har berört mig som den här. När jag ser bilden av den lilla pojken så ser jag Oliver framför mig.

Om ni inte kan hjälpa till, så skänk ändå en tanke till dem som aldrig kom fram. 

torsdag 3 september 2015

Om att lyxa till det en helt vanlig torsdag

Till min födelsedag fick jag av Martin ett presentkort till ansiktsbehandling. Idag fick jag äntligen användning för det och fick en hel timme av massage, peeling och lugnande masker i ett dunkelt rum. Det var riktigt skönt och avslappnande, och absolut något man borde unna sig oftare än en gång vart 15:e år. I höst ska jag försöka ta hand om mig själv. Nästa på listan är ett besök hos frissan. Håret har tagit illa upp av graviditeten och det hjälper inte att Oliver drar sönder de få hårstrån som finns kvar. Nu måste jag nog klippa bort ungefär 20 cm för att få fram något så när friska lockar, och ny höstfärg skulle ju vara trevligt.

Vi har haft mycket på gång de senaste dagarna. I veckoslutet kom Martins föräldrar på besök och hjälpte oss med diverse jobb här på gården. Vid garaget byggde Martin och hans pappa ett roskistak åt oss. Tyvärr har Martin och jag bara hunnit måla det blåa, och nu verkar det regna varje dag. Men så fort det blir lite uppehåll skall vi försöka måla det vita också.



De förra ägarna verkade ha ett lite slappt förhållande till målfärg. Både på garaget och på huset finns det bräder som var helt omålade. Martins snälla pappa ställde sig således på stegen med penseln i handen och fixade lite. Vissa ställen var lite svårare att nå, så då gjorde Martin en MacGyver med en kratta och lite silvertejp.


När Martins föräldrar farit hem så kom hans bror på besök istället och stannade ett par dagar. Idag begav han sig tillbaka till Kristinestad, så nu är ordningen återställd här hemma. Nu har vi några dagar tillsammans, sedan bär det åter av för Martin, den här gången till San Francisco.