Tvåtiden på natten den 11 februari hade jag haft regelbundna värkar i nästan tio timmar. De kom med 90 sekunders mellanrum och räckte 60 sekunder.
400 sammandragningar, lite grovt räknat.
Nu var pojken trött. Han som jag aldrig hade träffat men redan älskade mer än livet. Jag var själv lika trött, och när läkarna hade börjat prata om att lägga på mera värkstimulerande dropp bad jag äntligen om att få epidural.
Jag hade just fått den när de kom inrusande och sade att nu är det bråttom.
Tjugo minuter senare skrek Oliver för första gången medan sköterskorna bar ut honom och jag fick ligga kvar på ett hårt bord under starka lampor. Rummet var fullt av människor som stansade ihop min mage, men aldrig har jag känt mig så ensam. Jag skakade i hela kroppen. Nu var jag mamma.
Det var inte så här det skulle gå.
Och ändå var det precis så här det skulle gå.
För han levde och mådde bra. Och jag levde och mådde bra. Och jag fick äntligen träffa honom.
Den där första natten tillbringade jag ensam med Oliver under blusen. Han var liten med spinkiga armar och ben och huvudet fullt av tjockt svart hår. Min lilla trollunge. Kärleken och tacksamheten jag kände den natten går inte att beskriva. Sedan dess har den bara vuxit, och jag har fått inse att människohjärtat är miljoner gånger större än jag någonsin trodde. Kärleken jag känner för den lilla krabaten går inte att beskriva i ord.
Varför skriver jag om det här?
Jo, för de senaste dagarna har jag kramat Oliver extra hårt. Jag har hållit honom en sekund längre, strukit handen över hans hår en extra gång.
På internet sprids en bild av en livlös liten pojke som ligger på en strand i Turkiet med ansiktet i strandvattnet, och jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Liksom miljontals andra syrier tvingades han och hans familj lämna sitt hem, sina ägodelar, sina vänner. Allt som var bekant och tryggt lämnade de bakom sig. Resan till säkerhet gick över Medelhavet, men det var bara pappan som kom fram. Någonstans på vägen hamnade familjen i vattnet och salta vågor slet en liten hand ur sin mammas.
Medan jag sitter här i mitt varma hem och kramar min vackra trollunge, andas in hans mjuka doft av vanilj och toffee, flyr miljoner syrier krigets hemskheter. Och jag kan inte låta bli att undra; skulle vi kunna ta med Olivers lejon? Skulle vi få med oss mjölk åt honom? Skulle vi få med oss varma kläder och filtar, eller skulle han frysa och vara hungrig i ett överfullt flyktingläger?
Överallt fylls sociala media av hat mot de desperata människor som flyr för sina liv, och hatet får mig att må illa. Det finns ingenting vi kan göra för den lilla pojken på stranden. Tiden rann ut för honom. Men vi kan göra någonting för de som fortfarande flyr. På Röda Korsets hemsidor finns en lista på hur du kan hjälpa. Donera den där gamla vinterrocken. Ge bort de där handdukarna ni fick i bröllopsgåva som ni aldrig har använt. Välj bort ett biobesök och donera pengarna istället. Hit kan du föra saker du vill donera, och här kan du skänka en slant.
Jag har studerat folkrätt, mänskliga rättigheter. Jag har skrivit min kandidatavhandling om ensamkommande flyktingbarn. Men ingen kris har berört mig som den här. När jag ser bilden av den lilla pojken så ser jag Oliver framför mig.
Om ni inte kan hjälpa till, så skänk ändå en tanke till dem som aldrig kom fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar