söndag 18 december 2016

Om att få en gåva

Hans hand är så liten och mjuk i min, huden nästan genomskinlig. Jag har glömt hur man håller ett spädbarn, han väger nästan ingenting och kroppen är mjuk som kärlek. Det här är ingen snart två-åring som spjärnar emot med händer och fötter när man försöker bära honom och ropar "kan själv!" för full hals.

Nej, Elias är en famnfull tillit, med den där doften som bara spädbarn har. Prästen välsignar honom och välkomnar honom in i församlingen. Han får ett alldeles eget namn, och två överlyckliga faddrar.

Vi sjunger psalmer och jag känner hur mitt hjärta växer i bröstet. Växer av tacksamhet inför äran och hedersuppdraget jag fått, växer för att göra en alldeles egen plats för Elias, och framför allt växer det inför den varma insikten om hur lycklig man kan vara för andras lycka.

Lilla Elias, du gör så många människor lyckliga, inte minst dina föräldrar. Och vilken tur du har som fått födas just här och just nu, till just dina föräldrar. Välkommen till världen, vackra barn. Du och jag ska bli bästa vänner.


tisdag 13 december 2016

Om att vara hemma igen

Så var det gjort. Sent igår fick jag komma hem från sjukhuset, mörbultad, vagt illamående och med två nya hål i magen. Den tredje operationen på under två år, och min mage börjar se ut därefter. Ett stort ärr har jag tvärs över där Oliver plockades ut, fyra mindre från då gallblåsan togs bort, och nu två till. 

Värkmedicinen jag fick med mig hem kunde ha varit bättre, men på det stora hela mår jag bra. Lite vila bara så blir jag bättre än innan, och förhoppningsvis smärtfri i fortsättningen.

Nu ska jag vila lite till, för snart kommer Oliver hem från dagis, och då blir det liv och rörelse här. Hur jag skall klara av att inte lyfta honom på två veckor vet jag inte, men det skall väl lösa sig på något sätt. 








söndag 11 december 2016

Om att inte vara redo

Låt oss göra en resa tillbaka i tiden. Det är fredag för två dagar sedan. Jag sitter i bilen på väg för att hämta trollungen från dagis och det är som om någon har stulit alla färger ur världen. Vägen är mörk trots att eftermiddagen ännu är ung, och stora regndroppar hänger i luften och bildar en dimma som gör hela världen suddig.

Mitt grepp om ratten är hårt och mina knogar vita. Jag tänker på måndagen och den kommande operationen. Nålar och skalpeller och andningstuber. Och konvalescenstiden. Jag har inte handlat julklappar ännu. Jag har inte blivit färdig med gradun. Jag har inte, jag har inte. Det är så mycket jag inte har gjort och så mycket jag borde ha gjort, för nu blir det en paus vare sig jag vill eller inte.

I bilen känner jag den bittra smaken av adrenalin bak på tungan när känslorna tar över. Nervositet kommer samman med dåligt samvete och jultidspanik i något sorts osunt äktenskap där parterna egentligen borde ha skiljt sig för länge sedan men stannat ihop för barnens skull. 

Min existentiella ångest när sin kulmen i en av stadens många rondeller. Jag signalerar plikttroget när jag kör ut, och försöker slå bort alla regntunga tankar med andra handen. 

Fast forward till idag, söndag. Vi stressar iväg till Skanssi för att få någon sorts start på julklapparna. Alltför många människor, hungrig trollunge, idélösa huvuden, och mitt i kaoset ringer en sjukskötare från TYKS och meddelar att min operation är först klockan 12 på måndag, och om jag inte vill svälta så kan jag köpa en näringsdryck från apoteket som jag får dricka klockan 6 på morgonen, men det är bara en viss sort som duger. Klockan är 17 på söndag. Inget apotek i närheten har just den drycken. 

Vi shoppar vidare, hittar ingenting, jag tappar bort telefonen och letar efter den på alla ställen förutom i rätt ficka. Mina kinder hettar och jag får finna mig i att leva på ett glas vatten imorgon. Pulsen ligger på 150 hela tiden. 

Imorgon är det dags.






fredag 2 december 2016

Om smärta

Det är fredag kväll och jag sitter och plockar punschknapparna ur påsen med lösgodis. Om jag äter tillräckligt många så kanske jag känner någon bedövande effekt utan att behöva korka en vinflaska.

Min vänstra stortå är röd och svullen och nageln har samma stålblåa färg som en ovädershimmel i augusti. Genast när jag tappade skivan visste jag att nu går det dåligt, och ibland hatar jag verkligen att ha rätt. Skivan landade rakt på min tå med kanten före. Nu får jag bara på mig gummistövlar och ligger allra helst med foten i vädret.

Samtidigt är det den där tiden på månaden när jag annars heller inte kan röra mig en centimeter utan att ha ont. Endometrios, sa läkaren, när hon kände på knölen i min mage, och nickade igenkännande när jag beskrev mina smärtor.

Men förhoppningsvis är det här den sista gången jag har så här ont, för om en dryg vecka ska jag lägga mig på operationsbordet och knölen skall bort. Tån lär jag få behålla, trots att det just nu känns tveksamt. Nageln överlever nog inte. 

Och nu är punschknapparna slut också.