söndag 18 december 2016

Om att få en gåva

Hans hand är så liten och mjuk i min, huden nästan genomskinlig. Jag har glömt hur man håller ett spädbarn, han väger nästan ingenting och kroppen är mjuk som kärlek. Det här är ingen snart två-åring som spjärnar emot med händer och fötter när man försöker bära honom och ropar "kan själv!" för full hals.

Nej, Elias är en famnfull tillit, med den där doften som bara spädbarn har. Prästen välsignar honom och välkomnar honom in i församlingen. Han får ett alldeles eget namn, och två överlyckliga faddrar.

Vi sjunger psalmer och jag känner hur mitt hjärta växer i bröstet. Växer av tacksamhet inför äran och hedersuppdraget jag fått, växer för att göra en alldeles egen plats för Elias, och framför allt växer det inför den varma insikten om hur lycklig man kan vara för andras lycka.

Lilla Elias, du gör så många människor lyckliga, inte minst dina föräldrar. Och vilken tur du har som fått födas just här och just nu, till just dina föräldrar. Välkommen till världen, vackra barn. Du och jag ska bli bästa vänner.


tisdag 13 december 2016

Om att vara hemma igen

Så var det gjort. Sent igår fick jag komma hem från sjukhuset, mörbultad, vagt illamående och med två nya hål i magen. Den tredje operationen på under två år, och min mage börjar se ut därefter. Ett stort ärr har jag tvärs över där Oliver plockades ut, fyra mindre från då gallblåsan togs bort, och nu två till. 

Värkmedicinen jag fick med mig hem kunde ha varit bättre, men på det stora hela mår jag bra. Lite vila bara så blir jag bättre än innan, och förhoppningsvis smärtfri i fortsättningen.

Nu ska jag vila lite till, för snart kommer Oliver hem från dagis, och då blir det liv och rörelse här. Hur jag skall klara av att inte lyfta honom på två veckor vet jag inte, men det skall väl lösa sig på något sätt. 








söndag 11 december 2016

Om att inte vara redo

Låt oss göra en resa tillbaka i tiden. Det är fredag för två dagar sedan. Jag sitter i bilen på väg för att hämta trollungen från dagis och det är som om någon har stulit alla färger ur världen. Vägen är mörk trots att eftermiddagen ännu är ung, och stora regndroppar hänger i luften och bildar en dimma som gör hela världen suddig.

Mitt grepp om ratten är hårt och mina knogar vita. Jag tänker på måndagen och den kommande operationen. Nålar och skalpeller och andningstuber. Och konvalescenstiden. Jag har inte handlat julklappar ännu. Jag har inte blivit färdig med gradun. Jag har inte, jag har inte. Det är så mycket jag inte har gjort och så mycket jag borde ha gjort, för nu blir det en paus vare sig jag vill eller inte.

I bilen känner jag den bittra smaken av adrenalin bak på tungan när känslorna tar över. Nervositet kommer samman med dåligt samvete och jultidspanik i något sorts osunt äktenskap där parterna egentligen borde ha skiljt sig för länge sedan men stannat ihop för barnens skull. 

Min existentiella ångest när sin kulmen i en av stadens många rondeller. Jag signalerar plikttroget när jag kör ut, och försöker slå bort alla regntunga tankar med andra handen. 

Fast forward till idag, söndag. Vi stressar iväg till Skanssi för att få någon sorts start på julklapparna. Alltför många människor, hungrig trollunge, idélösa huvuden, och mitt i kaoset ringer en sjukskötare från TYKS och meddelar att min operation är först klockan 12 på måndag, och om jag inte vill svälta så kan jag köpa en näringsdryck från apoteket som jag får dricka klockan 6 på morgonen, men det är bara en viss sort som duger. Klockan är 17 på söndag. Inget apotek i närheten har just den drycken. 

Vi shoppar vidare, hittar ingenting, jag tappar bort telefonen och letar efter den på alla ställen förutom i rätt ficka. Mina kinder hettar och jag får finna mig i att leva på ett glas vatten imorgon. Pulsen ligger på 150 hela tiden. 

Imorgon är det dags.






fredag 2 december 2016

Om smärta

Det är fredag kväll och jag sitter och plockar punschknapparna ur påsen med lösgodis. Om jag äter tillräckligt många så kanske jag känner någon bedövande effekt utan att behöva korka en vinflaska.

Min vänstra stortå är röd och svullen och nageln har samma stålblåa färg som en ovädershimmel i augusti. Genast när jag tappade skivan visste jag att nu går det dåligt, och ibland hatar jag verkligen att ha rätt. Skivan landade rakt på min tå med kanten före. Nu får jag bara på mig gummistövlar och ligger allra helst med foten i vädret.

Samtidigt är det den där tiden på månaden när jag annars heller inte kan röra mig en centimeter utan att ha ont. Endometrios, sa läkaren, när hon kände på knölen i min mage, och nickade igenkännande när jag beskrev mina smärtor.

Men förhoppningsvis är det här den sista gången jag har så här ont, för om en dryg vecka ska jag lägga mig på operationsbordet och knölen skall bort. Tån lär jag få behålla, trots att det just nu känns tveksamt. Nageln överlever nog inte. 

Och nu är punschknapparna slut också.

torsdag 10 november 2016

Om den arga vita mannen

Världen är en skrämmande plats just nu. Mycket har skrivits om valet i USA, och mycket kommer ännu att skrivas. Min åsikt om resultatet är inte unik, och jag kan inte säga det bättre än någon annan heller. Så istället för att skriva om hur förödande det är, både för medmänskligheten och miljön, försöker jag hålla hoppet uppe. Bland de som är födda efter 1982 röstade en stor majoritet för Clinton. Det ger mig hopp. Den arga vita mannen som står med geväret laddat och slänger tegelsten efter tegelsten på gränsen är på väg att dö ut. Hans dödsvrål ekar i fyra år till, sedan får vi se om hans tid äntligen är förbi.

På Medvinden sitter jag med min gradu igen, och väntar på att få se teater ikväll. Peter Pan har premiär på ÅST och vi har barnvakt. 






fredag 4 november 2016

Om snökristaller och pärlor

En vecka i mitt liv, fredag till fredag, begravning till begravning.

Fredag
Kents sista konsert. Jag dansar och sjunger som om jag vore 17 igen. I konfettiregnet håller vi händer och tar farväl av en allomfattande känsla.

Lördag
Sovmorgon, och en längtansfull insikt om att jag inte alls skulle sakna de där luddiga vakna timmarna mellan 6 och 9 om vi mot förmodan någon gång skulle få sova till 9 igen. Sedan kommer Oliver hem igen och en kram senare skulle jag gladeligen genomleva en miljon sådana luddiga timmar bara för att få känna hans armar kring min hals. 

Söndag
Den yngsta medlemmen i vår familj vaknar på uselt humör, och hela dagen är en enda lång kamp. Vilja mot vilja, itkupotkuraivarit. Jag höjer rösten och mår dåligt. 

Måndag
Hemmadag med Oliver. Fysioterapi på morgonen som går fantastiskt bra, musiklekis på eftermiddagen. Den är underbar, musikens glädje. Min trollunge upptäcker sång och dans, trummor och maracas. Gömmer sig i sina händer och säger kukkuu när Stampe tittar fram.

Tisdag
Fotografering. Först fotar jag en bebis som doftar som livet när det är alldeles nytt, sedan har Oliver porträttfotografering på kvällen. Kvällen är så mörk så mörk, och medan jag försöker styra bilen genom skuggorna undrar jag om alla orättvisor i världen har färgat november mörkare i år. Tre timmar senare kommer snön och lägger ett ljust täckte över orättvisorna. Det man inte ser skadar en inte. 

Onsdag
ENJO-demo hemma hos mig. Snön ligger fortfarande kvar som naturens eget Kalle Anka-plåster. Brie och salta kex. Chokladkaka och pastéis de nata. 

Torsdag
Den stora jakten på Halloween-utstyrseln. Maskerad på dagis imorgon, ingenting skrämmande, tack. I butikerna finns bara skelett och yxmördarmasker. Underbara grannar kommer till min räddning.

Fredag
Jag skickar ett litet lejon till dagis, sedan stryker jag min svarta kjol och plockar fram mina pärlor. Vi skall ta farväl av en kvinna som gav så många så mycket. I kapellet lämnar vi ett hav av rosor och tårar. Snön ligger kvar på marken, men mellan skimrande snökristaller kan jag se livets orättvisor titta fram.



fredag 28 oktober 2016

Om att bevittna slutet på en kärlekshistoria

Förhållanden tar slut.

Det är hemskt och tragiskt och ledsamt. Ni har älskat. Som ni har älskat. Men nu är det slut. Du vet hur det är.

Fast egentligen hade ni kanske lite mer av ett distansförhållande. Och om vi ska vara helt ärliga kanske du älskade honom lite mer än han älskade dig. Men han behövde ändå din kärlek. Han var till och med beroende av den. Ni träffades med jämna mellanrum, på stranden eller i huvudstaden, och däremellan skrev han kärleksbrev till dig. Ibland var det poesi, ord bevingade som fjärilen, ibland lyssnade du hänfört på hans samhällskritik och cynism där han stod på sin piedestal och passionerat orerade om samtiden.

När ni träffades viskade han hemligheter i ditt öra, lovade att du och jag ska aldrig dö. Orden smekte din själ, fastnade i ditt hår. Bland tusen andra fanns bara du och han. Jag kan få dig när du vill. 

Men nu är det slut. Du vet hur det är. Förhållanden som varat i decennier tar slut en helt vanlig fredag kväll i oktober. Han frågar gråter du. Du smakar salt.

Du på väg till ert allra sista möte. I bilen på vägen dit lyssnar du på samlingsskivor. Kollar att t-skjortan med hans namn inte är skrynklig. Du behöver en ny. En sista. Den här börjar vara sliten.

Så är du äntligen där. Resan har varit lång. Medan musiken växer minns du hur han sjöng på ditt bröllop. Du kan inte ens gå utan hans luft i dina lungor. Bland tusentals andra är du ensam, förälskad, förtvivlad.

Vägen hem är lång. Hes och rödögd sitter du i bilen. I dina öron hör du fortfarande ekot av den sista sången. 

Det är över nu. Farväl.



Kent 1990 - 2016

söndag 23 oktober 2016

Om att få uppleva ett första möte

För några veckor sedan blev jag nästan rörd till tårar av en underbar fråga. Det var min vän som undrade om jag och Martin kunde tänka oss att bli faddrar till deras lilla bebis som då ännu låg i magen och myste. Svaret var såklart ja, ett stort och lyckligt ja. 

Nu är han äntligen här, och igår var vi och hälsade på en splitterny liten människa. En liten liten pojke som redan nu har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. En liten pojke som har hela livet och hela världen framför sig, som har hud som sammet och som doftar drömmar och värme.

Jag hade glömt hur små bebisar är, och plötsligt blev Oliver hur stor som helst. Visst är det magiskt, hur de växer? Magiskt, förfärligt och underbart på en gång.



fredag 21 oktober 2016

Om att ha ett projekt som går framåt

Nätterna är lite kallare än annanstans här i Ljusudda. På morgnarna är hela världen gnistrande vit och så också bilarna. Jag skrapar rutor och fryser, och kör sedan till dagis där ingen annan bil är täckt av frost.

Tydligen är det bara här nere vid havet som det är så kallt och fuktigt att frosten lägger sig som ett täcke över allt under bar himmel. Så vackert och stillsamt, men ändå är jag nog väldigt glad över att äntligen få köra in bilen i garaget; våra nya garagedörrar kom nämligen igår. 

De är vita och vackra och går upp och ner med endast ett knapptryck inifrån bilen. Lyxen är obeskrivlig efter flera långa vintrar med bilarna under bar himmel. Ännu under hösten blir det några nätter ute i friska luften då det sista skall göras på garaget, men jag ser ljuset i slutet av tunneln. 

Nu gäller det att maximera det användbara utrymmet i garaget. Både garagedelen och förrådsdelen kommer att vara varma, vilket behövs då vi har ytterst lite förvaringsutrymme i huset. Allt vi inte använder regelbundet kommer att föras ut i förrådet. 

Det ska också bli otroligt skönt att få tömma terassen på gamla elgrillar, bildäck, tomma blomkrukor och annat som stått där och skräpat de senaste två åren. Bitarna håller på att falla på plats när det gäller garaget, och för varje sak som blir färdig lyfts en tyngd från mina axlar.

Före dörrarna.

Dörrar på gång. 





fredag 14 oktober 2016

Om att hitta juveler i solskenet

Det är något speciellt med ljuset i oktober, eller hur? Någonting händer när solen står lågt på himlen och luften doftar snö. Solljuset blir alldeles gyllene och varmt, och i skenet blir gräset smaragder och löven rubiner. Min kamera står orörd i skåpet trots att det riktigt kliar i mina fingrar att gå ut och fota. När jag letade igenom min telefon hittade jag den här småvissna bilden som jag säkert har tagit då jag egentligen velat gå in och hämta min Canon men haft fullt upp med att stoppa trollungen från att riva terassen. 



Eftersom jag inte har några vackra bilder på rubiner och smaragder att bjuda på, så får ni istället en bonusbild på mig och Oliver, som tyvärr inte kan sitta stilla länge nog för att posera för en bild. 




Trevlig fredag! 

fredag 30 september 2016

Om att ha veckoslut

Marken var täckt av gyllene löv när vi tog en kvällspromenad idag. Vinden gjorde oss sällskap, och Oliver pekade ivrigt på alla bilar han såg. Ju fler däck, desto större leende. Det är fredag. På TV pratar Skavlan med Paul Simon och i sitt rum sover trollungen. Martin och jag sitter på soffan med varsin laptop i famnen. Hans fingrar flyger vant över tangenterna, jag bråkar med min trasiga trackpad. En alldeles vanlig, underbar fredag.

Nu tar vi veckoslut, kära vänner. Ett par dagar med tid för familj, promenader, god mat och ivriga barnhänder som tar min hand och drar mig till LEGO-korgen där bara fantasin sätter gränser. Och gravitationen, förstås.






tisdag 27 september 2016

Om att ha höst och dagis

Himlen är full av dem nu. Fåglarna. De tar sikte på ställen som är lite varmare, lite ljusare, lite vänligare, och flyger iväg i stora plogar. Jag kör igenom dimman på morgonen och funderar på vart jag skulle fara om jag var en flyttfågel. Italien, kanske. Någon liten by i Toscana där tillvaron är lite varmare, lite ljusare, lite vänligare. 



Hösten är här och mitt hjärta är fortfarande kvar i sommarens kravfria dagar. Dagis har börjat nu, och det märks. Hur har det gått? Ja, vad ska man säga. Nog har det ju gått bra. Inte en enda gång har jag lämnat ett gråtande barn på dagis, men vissa dagar ser jag hur tankarna snurrar där bakom ögonen på honom när han tveksamt vinkar hejdå. 

Sådana dagar har jag väldigt svårt att få ro här hemma med gradun. Jag läser artklar men märker att jag läser samma mening om och om igen utan att förstå någonting. Jag sitter med dokumentet öppet och tar alltför lång tid på mig att skriva ner några ynkliga rader.

Och så kommer dagarna när han har svårt att sova på dagis, och hem får jag en utmattad lite pojke som tar ut all sin besvikelse och trötthet på mig. När jag hämtar honom är han glad och pigg, och sekunden vi stiger in genom dörren här hemma sätter han sig ner på golvet och bara gråter. Jag kramar och tröstar och sväljer mitt dåliga samvete som bränner som tårar bak i halsen.

Men det går ju ändå så bra. Personalen är varm och vänlig, och det finns hela korgar fulla till bredden av små bilar. Där sitter han och plockar och undersöker och radar upp dem. Han har vänner, gemenskap och roligt program. All blir lättare med tiden. Hoppas jag. 

Älskade trollunge, det blir nog bra fast hösten är här. 

tisdag 30 augusti 2016

Höstlistan

För några dagar sedan publicerade min vän Pernilla ett inlägg på sin blogg där hon hade svarat på frågor i en höstlista. Hon skrev ett meddelande och tyckte att jag också borde svara på den, och jag kan ju inte annat än hålla med henne. Här är alltså ett lite för långt inlägg om hösten.

Visa en bra höstbild från ditt arkiv.

Ni får två bilder. En färggrann bild för att symbolisera energin i hösten då naturen dör med en färgsprakande fest, och vi människor börjar om på nytt med nya kalendrar, nya projekt, nytt hår, ny energi och nya utmaningar.


Och en lite mindre färggrann bild för att symbolisera lite hur jag känner mig just nu inför hösten med alla nya, och gamla, utmaningar.



Beskriv din kommande höst i tre ord.
Separationsångest, skrivarbete, ovisshet.

Vilka är dina bästa minnen från sommaren 2016?
De varmaste dagarna då trollungen sprang naken på gräsmattan och skrattade med hela kroppen.

Vad är det bästa/sämsta med hösten?
Det allra bästa med hösten är den där sagolika stunden om kvällarna när mörkret sänker sig över gatorna och himlen plötsligt förvandlas till rymden.

Hur höstmyser du?
Jag skulle gärna säga, "med en kopp varm kakao, en bra bok och en brasa i spisen," men närmare sanningen är nog, "med datorn i famnen framför tv:n efter 21 när trollungen äntligen somnat."

Vilka böcker har du planerat att läsa i höst?
Ja ni... The International Politics of the Environment står näst i kö, mest för att den inte går att förnya på ÅA:s bibliotek mera. Sedan blir det några dussin andra böcker med orden environmental law, human rights, international law, victim och locus standi radade efter varandra i varierande konstellationer. Jag hoppas ändå att jag i något skede, kanske en sen kväll när ingen ser och bara katterna håller mig sällskap, skall kunna läsa en icke-akademisk bok. Överst i min alltför stora hög av böcker ligger just nu Odinsbarn av Siri Pettersen.

Dina 3 bästa hösttips - alla kategorier?
Jag vet inte vilka kategorier som menas här, men ett hösttips kanske skulle vara Rupi Kaur, för alla er som behöver lite poesi i höst:

“i want to apologize to all the women i have called beautiful
before i’ve called them intelligent or brave
i am sorry i made it sound as though
something as simple as what you’re born with
is all you have to be proud of
when you have broken mountains with your wit
from now on i will say things like
you are resilient, or you are extraordinary
not because i don’t think you’re beautiful
but because i need you to know
you are more than that”
-Rupi Kaur

Hur ser din höstoutfit ut?
Jeans, yllesockor, en tröja med matrester kärleksfullt ditklottade av små barnahänder, skinn på näsan och en beslutsam min.

Har skol/jobbstarten fört med sig några insikter?
Dagisstarten som vi håller på att förbereda oss inför just nu har kanske fört med sig de största insikterna i höst, varav den svåraste kanske är att ibland måste man bara släppa taget, hur jobbigt det än känns, och saker och ting går nog oftast bra ändå.

Vad har du på TO-DO listan just nu?
Alltför mycket.. Men i grova drag?
- Skriva en gradu.
- Skaffa jobb.
- Anlita en advokat för att samtala lite vänligt med ett par personer som förorsakat oss en massa problem.
- Se till att garaget får väggar, dörrar, fönster och inredning.
-Överlev Olivers dagisstart.

Några tips på hur man botar höstdeppigheten?
Nej. Men om ni har några så kan ni ju dela med er?

Bästa musiken för regniga dagar?
Kent - Järnspöken

Vad är två nya grejer du vill lära dig i höst?
Det finns mycket jag skulle vilja lära mig. Kalligrafi, t.ex. Eller hur man skriver en bok. Ryska. Att jonglera. Eller hur man gör sådana där fantastiskt vackra fiskbensflätor på sig själv som ser ut som om man bara slängt ihop den lite snabbt medan köttbullarna står på spisen och som har den perfekta mängden lösa slingor och nonchalans och fransk attityd och som jag aldrig någonsin lyckats göra. Ja, jag skulle till och med vilja lära mig hur man talar inför en publik utan att bli stel av skräck, eller hur man vet att en avokado är lagom mogen. Men det som jag allra mest skulle behöva lära mig är nog ändå hur man säger nej när man egentligen inte har tid eller energi att säga ja.

Har du någon inplanerad resa för den närmaste framtiden?
Nej, men det skulle nog göra gott med en resa. Martin och jag reste mycket innan Oliver föddes, och jag kom alltid hem från de resorna full av energi och skrivarglädje.

Hur förbereder du dig för vintern?
Jag är knappt redo för hösten ännu, jag har ingen aning om hur jag ska förbereda mig för vintern. Jag antar att det mestadels kommer att handla om att hitta kläder som kan hålla mig och mina ängsliga tankar varma.


fredag 12 augusti 2016

1,5 år

För ett halvår sedan ojade jag mig över att Oliver redan var ett år. Ett halvår har gått och det känns både som en evighet och som bara en sekund. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här nu, så mycket har ändrat, och ändå inte. Vi var till rådgivningen igår, och Oliver är nu 10,3 kg och 81 cm. Liten, men perfekt. När de gjorde någon sorts avancerad längduppskattning på basen av min och Martins längd, lovade de 168 ståtliga centimetrar åt honom. Det är ändå en hel centimeter längre än hans hobbit till pappa, så om 15 år lär Oliver bli den som får ta ner kärlen från de höga skåpen här i huset. 








Han går, springer, hoppar och skuttar, och har en fantastisk humor. Han har blivit en riktigt liten personlighet, som älskar att charma flickor. Han smyger in på grannens gård och äter deras svarta vinbär, och vill undersöka alla bilar han ser. 










Han har munnen full med tänder och skrapsår på knäna. Han leker med Lego och vill alltid vara med, vad man än gör. Han visar kärlek, ilska, besvikelse och glädje. Det ryms så mycket känslor i en så liten kropp att han ibland inte riktigt vet vad han ska göra av alla känslor och det bara svämmar över.  










Han förstår allt man säger, men har själv inte ännu börjat prata. Med större insikt om världen, har det också kommit mardrömmar, och ibland vaknar han mitt i natten och gråter åt osynliga monster. Jag lägger en hand på hans rygg och berättar åt honom hur mycket jag älskar honom. Sjunger Vargsången i mörkret, och känner hur hans andning blir lugn igen. 



Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig. 






onsdag 8 juni 2016

Om att ha pappasommar och semester

Semester. Vår lilla familj har en enda ledig vecka tillsammans på hela sommaren, och den veckan är nu. Resten av sommaren kommer att förlöpa i olika konstellationer av jobb och hemmaliv. På måndag börjar jag jobba, och Martins pappasommar börjar. Det blir fem veckor av pappatid för Oliver och Martin, och sedan tar Olivers momi över som barnvakt medan jag och Martin båda jobbar. Jag ser fram emot Martin och Olivers sommar tillsammans; det kommer att göra dem båda gott att få tillbringa så mycket tid tillsammans och lära av varandra. Det blir också intressant för mig att se hur det känns att jobba heltid ett par månader. 

Men först, semester. Det är redan onsdag, märker jag när jag ser på kalendern, men för mig är varje dag lördag. Långa kravlösa dagar, fyllda med lek och skratt och långa kvällspromenader där jag och Martin kan prata som två vuxna medan Oliver tittar på bilar och förundras över världen. Vi går olika rutter varje dag, och för varje kilometer blir Olivers värld lite större, fylls med nya bilar, nya träd och nya dofter. Jag ser världen genom ögon som ser den för första gången, och återupptäcker den, en bil och ett träd i taget.

Idag fick jag några timmar egentid, och satt och halvsov i en frissastol i nästan tre timmar. Resultatet var tio cm kortare, ett par nyanser ljusare i topparna, och fantastiska lockar med en livstid på tre timmar men som fick mig att känna mig som en filmstjärna för en liten stund. 

Efter frissan hade jag stämt träff med en vän som jag inte träffat på över ett år. Vi åt och drack och föll sakta tillbaka till den där bekväma vänskapen som aldrig försvinner, oberoende av hur många år som går. Jag kom hem igen med vindrufsiga lockar och lätt i själen.



tisdag 17 maj 2016

Om att vandra med sina tankar

Himlen var någon sorts stålgrå sörja som hängde lågt och tungt över grantopparna idag medan jag gick kilometer efter kilometer med Oliver, som aldrig tidigare krävt att vagnen ska vara i rörelse för att han ska kunna sova. Hade det funnits något sätt att se hur mina tankar såg ut så skulle dom väl ha sett ut ungefär som himlen; djupa lager av ömsom gråa funderingar, ömsom försiktigt vita insikter. 

Situationen med vårt halvfärdiga garage är komplicerad. Svår, till och med. Det har skett försummelser och felaktigheter före vår tid, och nu får vi försöka reda ut allt. Vi väntar, väntar. 

Gradun stressar mig igen, fortfarande. Vitsord är irrelevant sedan länge tillbaka, nu finns det bara "färdigt" eller "inte färdigt". Än så länge känns det som om "inte färdigt" kommer att vinna, en känsla som bara förstärks varje gång jag tackar ja till mera jobb. På fredag offrar jag igen en skrivdag för jobb. Snart är det juni och då är det slut på mina skrivdagar för den här sommaren.

Men sen igen så är jag ju igång med den nu. Jag har ett tiotal sidor text. Det har ingen betydelse om jag blir färdig nu eller om tre månader eller om ett år, jag har fått början och oberoende av hur långsamt det går så kommer det att gå. Livet efter Gradun ska bli verklighet en dag.

lördag 30 april 2016

Om koltrasten som sjunger på morgonen

Klockan 7 igår morse öppnade jag terassdörren för att släppa in koltrastens sång. Svart och stolt satt han på en solvarm sten och sjöng. I handen hade jag min gröttallrik och i bakgrunden hörde jag Martin och Oliver som borstade tänderna tillsammans. Det var äntligen fredag.

Två veckor på jobb är nu förbi. Nästa vecka är jag hemma med Oliver igen, och ett par dagar är reserverade för gradun. Den som finns i mina tankar 24 timmar i dygnet och som igen legat orörd alltför länge.

Ibland tänker jag på Livet efter Gradun. Finns det något sådant? I så många år har jag haft kronsikt dåligt samvete dag ut och dag in. Varje gång jag läst en bok som inte handlat om Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis. Jag har mått dåligt varje lediga dag som jag inte lyckades ta mig i kragen och jobba på gradun. Ännu tror jag inte riktigt på Livet efter Gradun, jag har inte skrivit tillräckligt för att våga tro på att den någonsin blir färdig, men kanske den dagen kommer. Kanske det kommer en dag då koltrasten sjunger på morgonen och jag inte har dåligt samvete mera. 

Idag är det valborgsmässoafton. Här i blåa huset har det inte märkts på annat sätt än att butiken var full med folk då vi skulle handla mat. Dagen har vi fyllt med gårdsarbete, städning och grillning, och imorgon får vi besök av Oliver's farmor och farfar.

fredag 8 april 2016

Om att behöva lite mera tid

Jag såg tussilago igår när jag var ute och gå med vagnen. Små tappra gula bevis på att våren är här. I strandvattnet låg den allra sista isen kvar som ett tunt lager snöslask på vattenytan, och mitt hår blev vått av regn.

Vårregn är nog den bästa sortens regn, rofyllt och livgivande. Det söker sig in under höstens ruttna kvarlevor och väcker det som sover. Snart ruskar världen på sig och ömsar skinn. 

Här hemma på Medvinden ruskar vi också på oss efter en vecka av hosta, feber och halsont. Både trollungen och jag har varit sjuka, och det har bråkat med mina tidtabeller. Stressen tar igen tag i mig och påminner mig skadeglatt om att jag minsann aldrig kommer att lyckas skriva den där gradun.

Ovissheten tittar också in och nämner i förbifarten att snart är det höst igen, och vad händer då? Borde jag söka jobb nu redan, och hur ska jag hinna med det? Kommer jag att vara arbetslös? Kommer jag överhuvudtaget att vara färdig med gradun? Och Oliver, har vi råd med att jag är hemma med honom eller blir det dagvård? Jag vet ingenting. 

Mina tankar känns trötta och långsamma när jag försöker skjuta undan oron och koncentrera mig på skrivarbetet. Mer tid än jag har råd med går åt till att försöka läsa material och hitta rätt i djungeln. Det är inte höst ännu. Vi får ta det sen när det kommer. Nu är det vår, och framför mig har jag många vikariat på hälsocentralen, och lika många tomma vita sidor i mitt dokument. 

Ute faller ett nästintill obefintligt vårregn igen och väcker lite mer av världen. Det är bara någon droppe, men i min fantasi spänner jag upp ett gigantiskt paraply och skjuter upp våren lite till. Jag behöver bara lite mera tid. 






torsdag 31 mars 2016

Om att ha en liten sjukling

Han lägger en iskall hand på min kind och jag känner mig lättad, kanske febern har gått ner nu. Men pannan är fortfarande het och de röda kinderna strålar värme. Han lägger sin kind mot min och ger mig en slemmig och snorig puss. 

Sedan bär det av igen. På nyupptäckta fötter går han ostadigt iväg mot nästa äventyr. Han hinner inte vara sjuk, det finns hela världar att upptäcka, universum är hans.

Jag följer efter, redo att hoppa in och fånga honom när han snubblar och faller. Redo att lägga en sval hand på hans varma panna och locka fram ett leende ur hans feberglansiga ögon. Han faller inte. Sätter sig bara försiktigt på golvet och vilar blicken på någonting bortom min fantasi. Torkar sedan näsan på ärmen och stiger upp igen. Nu hinner han faktiskt inte vara sjuk, universum väntar.

Älskade trollunge.


söndag 27 mars 2016

Om att förlora en vän

Sommaren 2013 var varm i New York City. Det var en sorts värme som lade sig som en fuktig filt över huden, som strålade upp från het asflat och fastnade i skyskrapslabyrinten. Varma svettiga kroppar trängdes på gatorna.

Vi var också där, Martin och jag, och likaså var min goda vän Nicky från Kanada. Hon hade kört ner från Montreal för att tillbringa ett veckoslut på Manhattan med oss. Det var första, och sista, gången vi träffades, men vi kände varandra väl från otaliga konversationer på internet, och många timmar på Skype. 

Vi åt, drack, och promenerade. Vi hade picknick i Central Park och gick över Brooklyn Bridge. Vi satt i den varma neonbelysta natten och pratade och skrattade. 

Jag saknade henne när vi kom hem, och idag saknar jag henne igen. Efter en lång och tapper resa förlorade Nicky kampen mot cancern idag. Nicky finns nu kvar bara i våra minnen. Där på Brooklyn Bridge i ett fuktigt och varmt New York City går hon och ler när jag vill ta ännu en bild. 

Tack för din vänskap. 



torsdag 3 mars 2016

Om att ta tag i ett gammalt projekt

Det är dåligt med uppdateringar här på bloggen, och orsaken är en krånglig historia. Den började någon gång kring 2008 när jag hade studerat folkrätt några år och skulle börja skriva min pro gradu-avhandling. Åren gick och pro gradun och jag fick så småningom ändra vår facebookstatus från "sambo" till "it's complicated" och till sist till "singel" då det helt enkelt inte blev någonting av mitt skrivande, trots otaliga försök.

Nu är jag här igen. Skrivbordet är fullt med litteratur, huvudet fullt av spöken, och på datorn sitter dokumentet som jag döpt till "pro gradu - nu jävlar" och hånar mig. Men det finns en sak som skiljer den här gången från alla andra gånger, och det är att nu kommer det inga fler chanser som den här. Mamma är alterneringsledig och tar hand om Oliver några dagar i veckan så att jag kan skriva, och jobb har jag bara någon vecka då och då. Om jag någon gång vill bli pol.mag så är det nu det gäller. 

Men de gångna årens misslyckanden knackar på i bakhuvudet, viskar elaka ord om hur jag aldrig kommer att bli färdig. Tankarna om gradun lägger sig över mig tidigt på morgonen i sängen medan världen ännu är grå och Oliver envist klappar mig i ansiktet för att få mig att leka med honom. Tankarna är blytunga och nattsvarta, jag finner ingen glädje i projektet.

Den första deadlinen var den här veckan. Handledaren och jag hade kommit överens om att jag skall lämna in en inledning, frågeställningar och en struktur. Och visst gjorde jag det. Nu har jag äntligen kommit igång. Fem sidor skrivna, bara 95 kvar. Den här gången måste det gå vägen.


torsdag 11 februari 2016

Tolv månader

Så var vi plötsligt här, vid den sista månadsrapporten om Olivers utveckling. Nu slutar vi räkna hans ålder i månader och börjar istället tänka i år. Halva år kanske, till en början, men år ändå. Babyåret är slut och nu har vi en ettåring i huset.

Oliver har nu nått de flesta milstolparna som hör babyåret till. Han säger några ord, förstår enkla uppmaningar, står stadigt med stöd, och gör små försök till att släppa taget. Han går längs med soffor, bord och väggar, och söker sig emellanåt tillbaka till mig för att tanka trygghet.

Han är fortfarande extremt aktiv, hålls inte stilla en sekund, men som tur blir han stadigare på benen hela tiden och faller inte riktigt lika ofta. Bästa leksakerna är allt han egentligen inte får peta på, och då tittar han pillemariskt på oss och väntar på att vi ska säga nej. Det värsta han vet är att tvingas ligga stilla, så blöjbyten får lov att ske stående och kvickt, annars är det gallskrik som gäller.

Åtta små tänder har han i munnen, och tredagarsfebern har han stökat undan. Förutom det har han inte varit sjuk en enda gång på hela året, trots att vi vuxna nog dragit på oss en del förkylningar.

Det här året har varit det mest omvälvande i mitt liv. Det startade mitt i natten på TYKS den 11 februari. Den där första natten låg jag bara och beundrade det lilla livet som vi skapat och trodde att jag aldrig skulle kunna känna mer kärlek än just då. Nu, ett år senare, växer kärleken fortfarande varje dag, den bygger på gårdagen och växer lite i taget med den nya dagens leenden, den nya dagens kramar och pussar och den nya dages skratt och långa monologer på något språk som han hittat på helt själv och tar för givet att jag förstår. Jag hade ingen aning om att man kan älska någon så totalt förbehållslöst, så intensivt. I ett år har jag haft lyckan att vara Olivers mamma, och det är fortfarande magiskt.

Då, 2690 gram, 47 cm.



Nu, 9,0 kg, 75 cm.



måndag 11 januari 2016

Elva månader

Idag är Oliver elva månader gammal. Själv har jag jobbat hela dagen och Oliver har fått fira sin 11-månadersdag hos momi, och det gör han så gärna. Sträcker sig glatt efter henne så fort vi kommer in genom dörren och ler med hela kroppen så där som bara riktig små barn gör före dom lärt sig tala.





Oliver har otroliga mängder energi, och stunderna när han sitter stilla och lugnt är få. Han sover fortfarande två gånger dagssömn, först ett par timmar på förmiddagen, och sen en kortare lur på eftermiddagen för att orka ända till kvällen. I sängen när vi lägger honom har han fortfarande sådan fart på att minsta lilla distraktion får honom att stiga upp i sängen och kolla vad det är som händer - även om han nyss varit bara sekunder från att somna. 





I munnen har Oliver nu fått två nya tänder i nedre käken, som än så länge bara skymtar lite i tandköttet. Han pratar på för fullt, men än så länge är det svårt att urskilja några ord. Han säger pappa och mamma, men gör ingen skillnad på vad eller vem det är han säger det åt. 





Nu börjar Oliver röra sig mer självsäkert, och faller inte riktigt lika ofta. Ännu kan han falla bakåt när han sitter, och i sin hast att stiga upp och stå missar han ibland med greppet och då gäller det att vara snabb och fånga honom före han faller. När han står släpper han ibland taget och står och svajar en stund före han försiktigt sätter sig ner igen. 




Med sina nya frisyr ser han plötsligt mycket äldre ut, och jag saknar nästan min lilla bebis. Om en månad har vi en ettåring i huset, och det är nog bara att inse att babyåret börjar vara förbi. Min stora fina pojke som skrattar när jag gör fåniga miner och som jagar katterna genom hela huset, du är det största som hänt mig.


onsdag 6 januari 2016

Håret

Från sekunden Oliver föddes var han vår lilla trollunge...



...med en massa svart hår som stod ut åt alla håll. 



Och han var otroligt söt med sitt svarta rufsiga hår...



...speciellt i badet.



Men sedan började det växa.



Och det blev längre...



...och råddigare...



...och ännu längre...



...och ännu råddigare.



Speciellt fin var den kala fläcken i bakhuvudet. 



Och ibland såg håret lika snopet ut som pojkens min.



Morgnarna var rysligt spännande, hårmässigt.



Och inte ens ute bland folk gick det att få fason på håret. 



Jag försökte nog.



Det var ändå bäst att bara låta det vara. 



Det tyckte Oliver också.



Fast lite fåniga var ju nog de där långa lockarna vid öronen...



...för att inte nämna pannluggen...


...som konstant var i ögonen.



Ibland testade vi också den bakåtslickade looken...



...men det slutade ändå alltid i samma vanliga rufs. 



Ända tills igår.



Och nu...



...har vår lilla trollunge plötsligt förvandlats till en 3-åring. 



Så stor och så tuff...



...men fortfarande med världens vackraste leende.