Om att ta tag i ett gammalt projekt

Det är dåligt med uppdateringar här på bloggen, och orsaken är en krånglig historia. Den började någon gång kring 2008 när jag hade studerat folkrätt några år och skulle börja skriva min pro gradu-avhandling. Åren gick och pro gradun och jag fick så småningom ändra vår facebookstatus från "sambo" till "it's complicated" och till sist till "singel" då det helt enkelt inte blev någonting av mitt skrivande, trots otaliga försök.

Nu är jag här igen. Skrivbordet är fullt med litteratur, huvudet fullt av spöken, och på datorn sitter dokumentet som jag döpt till "pro gradu - nu jävlar" och hånar mig. Men det finns en sak som skiljer den här gången från alla andra gånger, och det är att nu kommer det inga fler chanser som den här. Mamma är alterneringsledig och tar hand om Oliver några dagar i veckan så att jag kan skriva, och jobb har jag bara någon vecka då och då. Om jag någon gång vill bli pol.mag så är det nu det gäller. 

Men de gångna årens misslyckanden knackar på i bakhuvudet, viskar elaka ord om hur jag aldrig kommer att bli färdig. Tankarna om gradun lägger sig över mig tidigt på morgonen i sängen medan världen ännu är grå och Oliver envist klappar mig i ansiktet för att få mig att leka med honom. Tankarna är blytunga och nattsvarta, jag finner ingen glädje i projektet.

Den första deadlinen var den här veckan. Handledaren och jag hade kommit överens om att jag skall lämna in en inledning, frågeställningar och en struktur. Och visst gjorde jag det. Nu har jag äntligen kommit igång. Fem sidor skrivna, bara 95 kvar. Den här gången måste det gå vägen.