fredag 28 oktober 2016

Om att bevittna slutet på en kärlekshistoria

Förhållanden tar slut.

Det är hemskt och tragiskt och ledsamt. Ni har älskat. Som ni har älskat. Men nu är det slut. Du vet hur det är.

Fast egentligen hade ni kanske lite mer av ett distansförhållande. Och om vi ska vara helt ärliga kanske du älskade honom lite mer än han älskade dig. Men han behövde ändå din kärlek. Han var till och med beroende av den. Ni träffades med jämna mellanrum, på stranden eller i huvudstaden, och däremellan skrev han kärleksbrev till dig. Ibland var det poesi, ord bevingade som fjärilen, ibland lyssnade du hänfört på hans samhällskritik och cynism där han stod på sin piedestal och passionerat orerade om samtiden.

När ni träffades viskade han hemligheter i ditt öra, lovade att du och jag ska aldrig dö. Orden smekte din själ, fastnade i ditt hår. Bland tusen andra fanns bara du och han. Jag kan få dig när du vill. 

Men nu är det slut. Du vet hur det är. Förhållanden som varat i decennier tar slut en helt vanlig fredag kväll i oktober. Han frågar gråter du. Du smakar salt.

Du på väg till ert allra sista möte. I bilen på vägen dit lyssnar du på samlingsskivor. Kollar att t-skjortan med hans namn inte är skrynklig. Du behöver en ny. En sista. Den här börjar vara sliten.

Så är du äntligen där. Resan har varit lång. Medan musiken växer minns du hur han sjöng på ditt bröllop. Du kan inte ens gå utan hans luft i dina lungor. Bland tusentals andra är du ensam, förälskad, förtvivlad.

Vägen hem är lång. Hes och rödögd sitter du i bilen. I dina öron hör du fortfarande ekot av den sista sången. 

Det är över nu. Farväl.



Kent 1990 - 2016

söndag 23 oktober 2016

Om att få uppleva ett första möte

För några veckor sedan blev jag nästan rörd till tårar av en underbar fråga. Det var min vän som undrade om jag och Martin kunde tänka oss att bli faddrar till deras lilla bebis som då ännu låg i magen och myste. Svaret var såklart ja, ett stort och lyckligt ja. 

Nu är han äntligen här, och igår var vi och hälsade på en splitterny liten människa. En liten liten pojke som redan nu har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. En liten pojke som har hela livet och hela världen framför sig, som har hud som sammet och som doftar drömmar och värme.

Jag hade glömt hur små bebisar är, och plötsligt blev Oliver hur stor som helst. Visst är det magiskt, hur de växer? Magiskt, förfärligt och underbart på en gång.



fredag 21 oktober 2016

Om att ha ett projekt som går framåt

Nätterna är lite kallare än annanstans här i Ljusudda. På morgnarna är hela världen gnistrande vit och så också bilarna. Jag skrapar rutor och fryser, och kör sedan till dagis där ingen annan bil är täckt av frost.

Tydligen är det bara här nere vid havet som det är så kallt och fuktigt att frosten lägger sig som ett täcke över allt under bar himmel. Så vackert och stillsamt, men ändå är jag nog väldigt glad över att äntligen få köra in bilen i garaget; våra nya garagedörrar kom nämligen igår. 

De är vita och vackra och går upp och ner med endast ett knapptryck inifrån bilen. Lyxen är obeskrivlig efter flera långa vintrar med bilarna under bar himmel. Ännu under hösten blir det några nätter ute i friska luften då det sista skall göras på garaget, men jag ser ljuset i slutet av tunneln. 

Nu gäller det att maximera det användbara utrymmet i garaget. Både garagedelen och förrådsdelen kommer att vara varma, vilket behövs då vi har ytterst lite förvaringsutrymme i huset. Allt vi inte använder regelbundet kommer att föras ut i förrådet. 

Det ska också bli otroligt skönt att få tömma terassen på gamla elgrillar, bildäck, tomma blomkrukor och annat som stått där och skräpat de senaste två åren. Bitarna håller på att falla på plats när det gäller garaget, och för varje sak som blir färdig lyfts en tyngd från mina axlar.

Före dörrarna.

Dörrar på gång. 





fredag 14 oktober 2016

Om att hitta juveler i solskenet

Det är något speciellt med ljuset i oktober, eller hur? Någonting händer när solen står lågt på himlen och luften doftar snö. Solljuset blir alldeles gyllene och varmt, och i skenet blir gräset smaragder och löven rubiner. Min kamera står orörd i skåpet trots att det riktigt kliar i mina fingrar att gå ut och fota. När jag letade igenom min telefon hittade jag den här småvissna bilden som jag säkert har tagit då jag egentligen velat gå in och hämta min Canon men haft fullt upp med att stoppa trollungen från att riva terassen. 



Eftersom jag inte har några vackra bilder på rubiner och smaragder att bjuda på, så får ni istället en bonusbild på mig och Oliver, som tyvärr inte kan sitta stilla länge nog för att posera för en bild. 




Trevlig fredag!