För några veckor sedan blev jag nästan rörd till tårar av en underbar fråga. Det var min vän som undrade om jag och Martin kunde tänka oss att bli faddrar till deras lilla bebis som då ännu låg i magen och myste. Svaret var såklart ja, ett stort och lyckligt ja.
Nu är han äntligen här, och igår var vi och hälsade på en splitterny liten människa. En liten liten pojke som redan nu har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. En liten pojke som har hela livet och hela världen framför sig, som har hud som sammet och som doftar drömmar och värme.
Jag hade glömt hur små bebisar är, och plötsligt blev Oliver hur stor som helst. Visst är det magiskt, hur de växer? Magiskt, förfärligt och underbart på en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar