fredag 30 september 2016

Om att ha veckoslut

Marken var täckt av gyllene löv när vi tog en kvällspromenad idag. Vinden gjorde oss sällskap, och Oliver pekade ivrigt på alla bilar han såg. Ju fler däck, desto större leende. Det är fredag. På TV pratar Skavlan med Paul Simon och i sitt rum sover trollungen. Martin och jag sitter på soffan med varsin laptop i famnen. Hans fingrar flyger vant över tangenterna, jag bråkar med min trasiga trackpad. En alldeles vanlig, underbar fredag.

Nu tar vi veckoslut, kära vänner. Ett par dagar med tid för familj, promenader, god mat och ivriga barnhänder som tar min hand och drar mig till LEGO-korgen där bara fantasin sätter gränser. Och gravitationen, förstås.






tisdag 27 september 2016

Om att ha höst och dagis

Himlen är full av dem nu. Fåglarna. De tar sikte på ställen som är lite varmare, lite ljusare, lite vänligare, och flyger iväg i stora plogar. Jag kör igenom dimman på morgonen och funderar på vart jag skulle fara om jag var en flyttfågel. Italien, kanske. Någon liten by i Toscana där tillvaron är lite varmare, lite ljusare, lite vänligare. 



Hösten är här och mitt hjärta är fortfarande kvar i sommarens kravfria dagar. Dagis har börjat nu, och det märks. Hur har det gått? Ja, vad ska man säga. Nog har det ju gått bra. Inte en enda gång har jag lämnat ett gråtande barn på dagis, men vissa dagar ser jag hur tankarna snurrar där bakom ögonen på honom när han tveksamt vinkar hejdå. 

Sådana dagar har jag väldigt svårt att få ro här hemma med gradun. Jag läser artklar men märker att jag läser samma mening om och om igen utan att förstå någonting. Jag sitter med dokumentet öppet och tar alltför lång tid på mig att skriva ner några ynkliga rader.

Och så kommer dagarna när han har svårt att sova på dagis, och hem får jag en utmattad lite pojke som tar ut all sin besvikelse och trötthet på mig. När jag hämtar honom är han glad och pigg, och sekunden vi stiger in genom dörren här hemma sätter han sig ner på golvet och bara gråter. Jag kramar och tröstar och sväljer mitt dåliga samvete som bränner som tårar bak i halsen.

Men det går ju ändå så bra. Personalen är varm och vänlig, och det finns hela korgar fulla till bredden av små bilar. Där sitter han och plockar och undersöker och radar upp dem. Han har vänner, gemenskap och roligt program. All blir lättare med tiden. Hoppas jag. 

Älskade trollunge, det blir nog bra fast hösten är här.