torsdag 27 augusti 2015

Om att känna en doft av höst

Ni vet den där känslan när sommaren tar slut? När man står där på gården med tårna i gräset och ansiktet mot solen som tittar fram mellan molnen, och trots att gräset är mjukt och solen varm så är det någonting som är annorlunda. Ljuset har ändrat. Blivit mer mättat. Solen skiftar inför höstens röda gula orangea.




Och plötsligt doftar världen annorlunda. Sommarens mjuka kryddiga doft av varm asfalt och nyklippt gräs har fått ge vika för höstens arom av förmultning och regn, mossa och svamp. Träden suckar och förbereder sig för vila. Ännu finns det grönska på marken, men i luften doftar det kallt.

Och när naturen förbereder sig för vila så sträcker dess invånare på sig. Utvilade kroppar och själar skakar loss de sista resterna av semesterlättja och tar tag i vardagen med ny energi. De har nyklippt hår, nya kläder, nya idéer och mer entusiasm än förstånd. Fjällräven på ryggen och Macen under armen. Medan naturen varvar ner varvar vi upp.



Det kan ännu ändra, förstås. Indiansommaren kan slå till ännu ett varv och för en liten stund faller människosläktet tillbaka i sommardvala. Mörka nätter, varma dagar och barfota barn på dammiga sandvägar. Men hur varmt det än blir, hur hårt sommaren än försöker hålla sig kvar, så har hösten ändå slagit rot.

På gräsmattan hittar jag gula eklöv. Nu är det dags.


söndag 23 augusti 2015

Om att vara tre igen

Visst är det otroligt hur saknad kan göra så gott.

Martin kom hem när klockan slog 23, och med sig hade han fina kläder åt Oliver, världens godaste fudge, och sinnet fullt av glädje. Minutvisaren tickade på, och medan världen tystnade satt vi i vardagsrummet och pratade om livet, tacksamhet och kärlek. Medan klockan slog midnatt satt vi i soffan och Martin var äntligen hemma. Nyförälskad. I mig, i Oliver, i karate. 

Det är fint att vara tre igen. 

fredag 21 augusti 2015

Önsketänkande

Imorgon kväll kommer Martin äntligen hem. Veckan ensam med Oliver har nog gått bra, men visst kan det ju vara lite jobbigt att vara ensam med en liten vildunge. Vem har uppfostrat den ungen riktigt? Emellanåt tycker jag så synd om mig själv när jag går och plockar och diskar och byker och dammsuger och matar och leker och sjunger att jag kommer på mig själv med att gå och nynna mössens arbetssång ur Askungen; "Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta. Putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma."

För att inte bli helt galen tog jag brorsan under ena armen och trollungen under andra och hälsade på vår momi igår. Det blir alltför sällan att ses, något som nog är mitt fel. Man blir så lätt fast i vardagslunken och kommer sig inte för att fara iväg. Men ja, igår samlades vi kring Olivers skratt och åt bulla och pratade en stund. 



Nu skall jag sova och imorgon kväll kommer Martin äntligen hem utan jetlag och utvilad efter sitt träningsläger, redo att ta hand om Oliver precis hela dagen så att jag får sova.

Man kan ju alltid hoppas.


onsdag 19 augusti 2015

Om att få nytt liv

Dränk dem, sa hon.

Jag gjorde det och nu har någonting hänt som jag aldrig i livet trodde skulle hända. I tio år har jag väntat på det här, och nu har det äntligen skett. 

Jag fick alltså rådet att dränka dem. Låt dem stå i vatten hela tiden, sa Maria på Flowers & Fantasy. Så jag vattnade och vattnade, lät dem stå i vatten i veckor, månader. Och nu blommar de! Inte bara en av mina orkidéer, utan två stycken! Mina botaniska kunskaper är obefintliga, och sannolikheten att jag överhuvudtaget skulle lyckas hålla en orkidé vid liv är vansinnigt liten. Det är inte bara en och två som jag har fått slänga efter att blommorna fallit av kan jag berätta. 

Men där står de nu i hjälpköket och blommar för fullt. Vackra exotiska bevis på att jag minsann kan följa anvisningar. Det gäller ju förstås att njuta av blommorna nu för jag lär väl få vänta tio år på att se blommor igen. 


måndag 17 augusti 2015

Om att ha en favorit

Det var kärlek vid första ögonkastet.

En liten en med knubbiga armar och gnistrande ögon och en ännu mindre med mjuk päls och snälla tassar. Oliver föll pladask för det här lejonet. Ännu vet jag inte hur länge kärleken varar, men för tillfället är de två oskiljaktiga. En liten trollunge och ett litet lejon med en dragkedja på ryggen och en liten ficka där småpojkar kan gömma sina allra heligaste ägodelar.

En liten en och en mindre en och en kärlek större än båda två.













lördag 15 augusti 2015

Om att vara på tumis

Nu är vi ensamma, trollungen och jag. Halv sextiden i morse åkte Martin iväg till England. Tanken var väl nog att han skulle åka aningen tidigare än så, men det är sådant som händer med två utmattade spädbarnsföräldrar som stänger av väckarklockor i sömnen och bara vaknar till babyläten och kärnvapenkrig. Som tur har vi en baby med tidiga vanor.

Sent nästa lördag kommer han hem igen så tills dess får Oliver och jag ta hand om varandra. Jag ser till att Oliver får mat i sig, och han ser till att jag inte sover för mycket. Det är en bra arbetsfördelning tycker jag. Fast vi får nog ändå hitta på något program, tror jag, så att vi inte klättrar på väggarna här när Martin kommer hem.

Så idag packade vi ihop oss och for till Olivers momi på besök. Där fick vi mat, en tupplur och en utflykt till loppis i Pjukala. Allt jag hade i plånboken var nio euro i småpengar, och det här är vad jag fick för det:


fredag 14 augusti 2015

Om att ha den sötaste kattungen i stan

Han heter Rambo och är en Ragdoll, precis som Pepsi och Yoda, och rör sig så där som bara kattungar gör, både klumpigt och graciöst samtidigt. Oroa er inte, vi har inte skaffat en till; Rambo är Antons och Sandras kattunge. Fem månader gammal och fantastiskt söt. Vi fick nöjet att hälsa på häromdagen, och det är nog få saker som gör så gott åt blodtrycket som att krama tre kilo lurvig kattunge och gömma ansiktet i päls mjuk som moln.

Ja, det är något magiskt med kattungar.





Och eftersom jag inte kan låta bli...

Så här såg Pepsi och Yoda ut då de var tre månader gamla. Kanske det ändå vore på sin plats med en liten till?


torsdag 13 augusti 2015

Om att ha hjälp av den allra bästa

Lyft- och bärförbud. Två små obetydliga ord som kirurgen slängde ur sig utan minsta tanke på att de varken är små eller obetydliga för mig.  Hemma hade jag 7,2 kilo sprattlande, sparkande, krävande baby och en man som var på väg tillbaka på jobb efter semestern.

Som tur vann jag på systerlotteriet för 29 år sedan, och till min undsättning red vackra moster Malin på en röd buss tidigt på måndag morgon. Hela veckan har hon burit och lekt och skuffat barnvagn och matat och bytt blöjor och kuskat oss omkring och låtit Oliver tanka närhet och kärlek.





Jag har ett tiotal stygn i magen som snart borde lösas upp och falla bort, och så småningom får jag försiktigt börja använda kroppen igen. I eftermiddag far Malin hem tillbaka till sin mysiga storstadslägenhet, till sköna musikfestivaler och långa nätter av dans och vänner, så i morgon är jag och Oliver ensamma igen. Trots att jag får vara jätteförsiktig så ser jag fram emot att få ta hand om Oliver igen. Jag har saknat kontakten som har blivit så självklar; en mjuk och sömnvarm baby som nöjt sitter i famnen och lutar huvudet mot mitt bröst medan han sakta vaknar efter dagssömnen, små bestämda händer som drar mig i håret och håller mig i handen, fötter som sparkar av glädje när jag sträcker mig ner för att lyfta upp honom och det förtjusta skrattet som han gömmer i min nacke när jag pussar honom på kinden.

Ja det ska bli skönt att ta hand om honom igen, men den här veckan av vila behövdes verkligen och Malin har varit guld värd. Nu ska vi njuta av vår sista dag tillsammans. Vi tar radion ut på terassen, äter glass och dricker kallt och underhåller Oliver med historier om lejon och mumin. Så i eftermiddag säger vi tack och hejdå till Malin och önskar henne världens skönaste semester. 



tisdag 11 augusti 2015

Sex månader

Idag är Oliver sex månader gammal. I ett helt halvår har jag haft lyckan att vara hans mamma, och hans utveckling sker otroligt snabbt. Han är en helt annan varelse nu än för ett par månader sedan. Det finns ingenting så fint som när han ser mig på morgonen och skrattar högt av glädje. Gladare unge får man leta efter.



På en månad har den största förändringen skett i kroppen. Han vrider och vänder sig och försöker svänga sig på mage. Han sitter otroligt stadigt och behöver knappt något stöd alls. Ryggen är stadig och benen starka.



Ett halvår gammal äter trollungen kött, grönsaker, frukt och gröt med god aptit. Han har helt förstått hur det här med sked fungerar, och hugger efter den när han är riktigt hungrig. Allt är gott, och maten hamnar runt hela ansiktet. När han inte vill ha mera så visar han det bestämt.

Han har börjat uppskatta leksaker på ett helt annat sätt, och kan sysselsätta sig i långa stunder med att undersöka lejonets svans eller öra med pannan i djupa veck. Allt hamnar i munnen, men inga tänder skymtar där ännu.





Han förändras varje dag, min lilla trollunge, och varje dag berättar jag för honom hur mycket jag älskar honom. Jag stryker honom över det bångstyriga håret och berättar för honom hur fin han är. Jag kittlar honom under fötterna och håller honom så nära att jag kan dra in hans doft i mina lungor. Som jag älskar honom, trollungen, han som doftar som en kombination av mig och Martin. Tillsammans doftar vi himmelskt.




lördag 8 augusti 2015

När trädstammarna glöder

Det är lördag kväll, den där tiden på dygnet när solen har vandrat runt huset och tittar fram bakom knuten och lyser upp de sneda tallstammarna i backen så att barken glöder röd. Det är det sista veckoslutet på semestern. På måndag far Martin tillbaka på jobb. Det är en främmande tanke. Nu är det slut på lediga kvällar och långsamma morgnar. Den senaste veckan verkar Oliver äntligen ha förstått att vi har semester och har börjat vakna först efter sju på morgonen, men nu lär det bli en återgång till de gamla vanliga tidiga morgnarna.

Jag känner mig inte riktigt redo inför tanken på vardag igen. Rastlös, kanske. Jag har haft Martin hemma i fem långa veckor, och nu skall jag och Oliver försöka hitta en ny rutin för oss själva igen. Ännu är jag på inga vis i skick att ta hand om trollungen ensam - jag får inte lyfta honom ännu på några dagar -  så som tur kommer underbara syster Malin och hjälpa till i början av veckan.

Det ska bli skönt med en mjukstart på vardagen, och underbart att få tillbringa några dagar med världens bästa syster. Trots att Helsingfors ju egentligen bara ligger ett par timmar härifrån så känns det ibland som om det skulle vara på andra sidan världen. Telefoner och datorer är fantastiska saker, men ibland behövs en riktig kram och den där djupa enande tystnaden som bara existerar när man sitter axel mot axel i soffan med varsitt glas rött och med huvudet fullt av färska perspektiv.


torsdag 6 augusti 2015

Om att blinka sig igenom en operation

"Hyvää huomenta! Leikkaus meni hyvin."

Vackrare ord har jag sällan hört. Den sista minnesbilden jag har från operationssalen är en ung manlig läkare som bad mig tänka på roliga saker så jag skulle sova gott. Sedan snurrade det ett par varv i huvudet och jag försökte envist blinka bort dimman. Med nästa blinkning skingrades dimman och operationen var över.

Gallblåsan hade varit full med stenar stora som pepparkorn och fyra nätta hål har jag nu i magen, lite som om läkarna i tur och ordning har fått gissa var gallblåsan ligger och de tre första skippat morgonkaffet. Jag fick komma hem sju timmar efter operationen med stränga order om att inte underteckna några viktiga papper de närmaste dagarna, inte lyfta Oliver på minst en, helst två veckor och med fickorna fulla med triangelmedicin.

Mitt mående är det lite si och så med. Triangelmedicinen behövs nog och Burana på det ännu. Min röst är hes och halsen öm efter andningstuben. Det känns allra bäst att ligga ner, men jag skall nog försöka komma igång så att läkningen sker snabbt. Om nio dagar far Martin till England för en vecka, och då gäller det nog att vara i skick igen. 


onsdag 5 augusti 2015

Om att göra sig av med onödiga organ

Nålar, skalpeller, sträva sjukhuskläder och en steril doft av desinfektionsmedel är vad jag har att se fram emot. Idag lägger jag mig på bordet i en operationssal i Loimaa och förhoppningsvis stiger jag upp igen en gallblåsa fattigare.

Det var i december som jag plötsligt fick så ont i magen att jag knappt kunde tänka. Jag ringde jouren vid TYKS, men fick som råd att ta en Burana och vila. Hela natten låg jag och vände och vred mig, kunde varken ligga ner eller sitta upp utan att ha ont. Nästa dag blev jag intagen på TYKS och fick tillbringa ett par nätter där. Gallblåsan var inflammerad kom de fram till efter många om och men, och jag fick starkare medicin, intravenös antibiotika och en operationstid.

Nu är tiden för operationen här. Om några minuter startar jag mot Loimaa, och hem borde jag få komma redan i kväll. För att fira min sista dag med gallblåsa så var Martin och jag ut och äta igår. Får se när jag nästa gång vågar äta pizza igen. 




tisdag 4 augusti 2015

Om att låta dagarna ha namn igen

Medan Martin har haft semester har vi haft mycket lite program och jag har inte haft något som helst behov av att sätta namn på dagarna som kommit och gått. Det har varit otroligt skönt att koppla loss från vardagen så totalt. Vi har vaknat tidigt, tidigt. Legat i sängen i flera timmar och sett de första mjuka solstrålarna dansa över väggarna. Stigit upp först när solljuset fyllt rummet. Grillat både till lunch och middag. Sett filmer sent när åskan har gått och ätit popcorn mitt i veckan.

Men nu smyger den sig på ändå. Vardagen. Nästan obemärkt kommer den, med tveksamma steg och urskuldande viskningar. En tandläkartid här, ett telefonmöte där. Plötsligt har jag koll igen. Dagarna har fått namn. Det är tisdag, klockan är 14, och jag har en telefontid att passa. 

Martin har semester bara den här veckan mera, sedan är det jag och Oliver och vardagen igen.