torsdag 13 augusti 2015

Om att ha hjälp av den allra bästa

Lyft- och bärförbud. Två små obetydliga ord som kirurgen slängde ur sig utan minsta tanke på att de varken är små eller obetydliga för mig.  Hemma hade jag 7,2 kilo sprattlande, sparkande, krävande baby och en man som var på väg tillbaka på jobb efter semestern.

Som tur vann jag på systerlotteriet för 29 år sedan, och till min undsättning red vackra moster Malin på en röd buss tidigt på måndag morgon. Hela veckan har hon burit och lekt och skuffat barnvagn och matat och bytt blöjor och kuskat oss omkring och låtit Oliver tanka närhet och kärlek.





Jag har ett tiotal stygn i magen som snart borde lösas upp och falla bort, och så småningom får jag försiktigt börja använda kroppen igen. I eftermiddag far Malin hem tillbaka till sin mysiga storstadslägenhet, till sköna musikfestivaler och långa nätter av dans och vänner, så i morgon är jag och Oliver ensamma igen. Trots att jag får vara jätteförsiktig så ser jag fram emot att få ta hand om Oliver igen. Jag har saknat kontakten som har blivit så självklar; en mjuk och sömnvarm baby som nöjt sitter i famnen och lutar huvudet mot mitt bröst medan han sakta vaknar efter dagssömnen, små bestämda händer som drar mig i håret och håller mig i handen, fötter som sparkar av glädje när jag sträcker mig ner för att lyfta upp honom och det förtjusta skrattet som han gömmer i min nacke när jag pussar honom på kinden.

Ja det ska bli skönt att ta hand om honom igen, men den här veckan av vila behövdes verkligen och Malin har varit guld värd. Nu ska vi njuta av vår sista dag tillsammans. Vi tar radion ut på terassen, äter glass och dricker kallt och underhåller Oliver med historier om lejon och mumin. Så i eftermiddag säger vi tack och hejdå till Malin och önskar henne världens skönaste semester. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar