torsdag 6 augusti 2015

Om att blinka sig igenom en operation

"Hyvää huomenta! Leikkaus meni hyvin."

Vackrare ord har jag sällan hört. Den sista minnesbilden jag har från operationssalen är en ung manlig läkare som bad mig tänka på roliga saker så jag skulle sova gott. Sedan snurrade det ett par varv i huvudet och jag försökte envist blinka bort dimman. Med nästa blinkning skingrades dimman och operationen var över.

Gallblåsan hade varit full med stenar stora som pepparkorn och fyra nätta hål har jag nu i magen, lite som om läkarna i tur och ordning har fått gissa var gallblåsan ligger och de tre första skippat morgonkaffet. Jag fick komma hem sju timmar efter operationen med stränga order om att inte underteckna några viktiga papper de närmaste dagarna, inte lyfta Oliver på minst en, helst två veckor och med fickorna fulla med triangelmedicin.

Mitt mående är det lite si och så med. Triangelmedicinen behövs nog och Burana på det ännu. Min röst är hes och halsen öm efter andningstuben. Det känns allra bäst att ligga ner, men jag skall nog försöka komma igång så att läkningen sker snabbt. Om nio dagar far Martin till England för en vecka, och då gäller det nog att vara i skick igen. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar