måndag 24 april 2017

Om böcker och minnen

Klockan slår den blåa timmen. Det är den där tiden på dygnet mellan ljust och mörkt då skuggor blir djupare och ansiktsuttryck svårtydda. Jag sitter på golvet i övre våningen, i rummet som skall bli vårt arbetsrum, men som nu fungerar som förråd för bland annat ett par hundra böcker som jag ärvt efter mina farföräldrar.

När livet tog slut och det var dags att tömma huset, det som vi alltid bara kallade för Skogen, fick jag frågan om det var någonting jag ville ha. Böcker, sade jag, och böcker fick jag. Hundratals. Tyvärr har jag inte plats för hundratals böcker utöver de hundratals jag redan har, så nu sitter jag här på golvet, i rummet som skall bli vårt arbetsrum, i den blåa timmen, med en bok i min famn och tre högar framför mig. Sådant jag läst eller inte är intresserad av, sådant jag tror att pappa vill läsa, och så det som jag vill spara. I den sistnämnda högen ligger redan några klassiker, en del böcker om Pargas, några romaner som såg speciellt intressanta ut, och en himla massa minnen.

Jag känner igen fammos bokcirkelböcker på de små prydliga åldersgula lapparna som är tejpade på insidan av pärmen.

Svea Henriksson, januari
Brita Gustafsson, februari
Sara Landén, mars
Denise Bäcklund, april
Anna Kronberg, maj
Alda Abrahamsson, juni
Inga Bergenvall, juli
Else Christersson, augusti
Ines Blessing, september
Glory Wiss, oktober
Maj-Lis Elmvik, november

Många böcker har någon redan börjat läsa och sedan lagt undan med ett vykort som bokmärke. I En midsommarnattsdröm hittar jag hälsningar från den franska rivieran. I en roman om det irländska inbördeskriget önskar Ritva och Björn mig glad påsk.

Jag bläddrar och låter tankarna gå tillbaka till fammo och faffa. Jag vet ungefär vem som läst vilka böcker. Jag undrar varför det är så många som är påbörjade men aldrig avslutade. Eller kanske det är andra eller tredje gången som de lästes som de blev på hälft. Eller kanske dementin redan spökade och fammo glömde vilken bok hon höll på och läsa, och varje kväll gick hon och tog en ny bok och ett nytt vykort och lämnade minnen från familj och vänner i alla sina böcker.

Ingen kommer någonsin att få svar på den frågan. Men jag bläddrar vidare, och låter den tredje högen växa.