fredag 31 juli 2015

Om att förverkliga drömmar

Min farmor växte upp i en tid då flickor hade sin bestämda plats i samhället. De skulle gå grundskolan, hitta en man, gifta sig och sköta hemmet och barnen. Det här var även vad som väntades av min fammo, och någon vidareutbildning kom inte på fråga. Men min fammo nöjde sig inte med det, och drömde om en värld där alla hade möjlighet till samma utbildning, oberoende av kön eller ekonomisk situation. 

Hon hade många drömmar, min fammo. Hon ville ha egen butik. Hon ville resa och se världen. Hon var viljestark, stolt och företagsam, och såg till att hon fick vad hon ville. Hon startade inte en, utan två butiker. Hon reste runt världen och såg exotiska länder och fantastiska ställen. I en ålder av 62 år satte hon sig på tåget och åkte transsibiriska järnvägen. 

För mig var hon alltid fammo, och när Malin och jag hälsade på fick vi gröt till morgonmål med smöröga och lite mer socker än hon egentligen ville ge. I hennes köksskåp fanns torkade frukter, och i hennes bokhylla fanns mängder av böcker. Jag valde länge och väl innan jag bestämde mig för vad jag ville läsa. 

Det var fammo som gav mig den bok som fick mitt 13-åriga jag att stanna upp och tänka efter. Sofies värld lärde mig om filosofi och om världen. Fantasi och antikens greker i en salig röra som jag älskade och uppskattade. När fammo och faffas hus tömdes fick jag biblioteket. Sofies värld fanns inte bland böckerna, den fick jag redan för 17 år sedan, men där fanns otaliga verk som jag ser fram emot att läsa. 

Läsa och minnas. För idag begravde vi min fammo. 

Nu får hon vara tillsammans med sin älskade Nisse igen. En sista, fantastisk resa. 


Maj-Lis
1924-2015

tisdag 28 juli 2015

En dröm om semester

Semester, kallar dom det. Den där tiden när man ska njuta av familjelivet, grilla korv och marshmallows över öppen eld, sitta vid havet med fötterna i vattnet och blicken vilande på horisonten. När man ska göra romantiska promenader, dricka champagne i badkaret och läsa ut bok efter bok medan solen förnöjt glider fram över himlen.

Och inte nog med det, man förväntas också umgås med släkt och vänner, ordna grillfest, bila, renovera, måla, bygga, städa, fixa, rensa, ordna, finna sig själv och vila upp sig inför hösten.

Och Martin och jag har grillat, renoverat, byggt, målat, kluvit, radat, rensat, städat, fixat, ordnat... Vi är trötta nu.

Semester, kallar dom det. Vardag är vad det är. En lite annorlunda vardag som är minst lika krävande som arbetsåret.

Idag på eftermiddagen var Martin och jag rörande överens om att det var dags att dra på sig handskarna och gödsla gräsmattan. Men sedan nämnde någondera av oss hallonen vi köpte. Och den andra drömde om glass. Och sen blev det tal om kinuskisåsen i kylskåpet.

Och så förblev gräsmattan ogödslad, och där satt vi på terassen, för första gången den här sommaren. Solen tittade fram lite försiktigt, och i skålarna hade vi vaniljglass med hallon och kinuskisås.

onsdag 15 juli 2015

Om att ha de tuffaste skorna i stan

Oliver har klumpfot på höger sida. Klumpfot innebär alltså en felställning i foten och vristen. Fotsulan är vänd upp mot vaden och om man lämnar den obehandlad så kan man inte gå på foten. Vi fick veta det redan på ultraljudet i vecka 21 medan han låg i min mage och simmade runt. Det har varit en lång resa med hans fot. Vid en månads ålder och vid en vikt på knappa tre kilogram fick han sitt första gips. Varje vecka byttes gipset och foten sattes i ny, korrigerad, vinkel. Före sin två-månadersdag genomgick han sin första operation. Hälsenan förlängdes och han fick gips igen medan senan läkte.



Och som han var olycklig med gipsen. Det finns inget så hjärtskärande som att höra honom skrika hysteriskt av smärta. Han fick Panadol efter Panadol och vi vaggade och kramade och tröstade. Ibland efter omgipsningarna var det värre, ibland bättre.

Men när han väl vant sig vid den nya ställningen i foten efter varje gipsning så gick vardagen nog över förväntan. Bada fick vi bara göra vid gipsbytena på TYKS, och någon tvätt i samband med blöjbyte kom inte på fråga. Eftersom vår trollunge var så liten och späd så hade vi som tur inga problem med att hitta kläder som gick över gipset, och använde gladeligen byxor i storlek 50 i över två månader.

Efter sju veckor med gips fick vi äntligen hem en baby utan gips från TYKS. Istället fick han skor och skena för att hålla foten i rätt vinkel. Det besöket var nog det värsta av alla. När vi äntligen var färdiga somnade han genomsvettig och utmattad av allt skrikande i min famn.

Här tar Taina bort gipset för sista gången.

Skorna och skenan vande han sig vid på några dagar. Han lärde sig snabbt  att sparka i takt med benen, arbeta med skenan, inte mot den. Han lyfter glatt upp skenan högt över magen, och sen sparkar han ner benen i golvet igen så skenan smäller mot laminaten.



Att sätta på skorna är ingen favoritsysselsättning, men när skorna väl sitter på fötterna är skenan inget problem för Oliver. Han leker och skrattar och växer för fullt, och skorna växer i takt med trollungen. Vi tar av skorna en timme om dagen, uppdelat i en liten stund på kvällen och en lite längre stund om morgonen då han får lufta fötterna och sparka fritt. Oliver njuter av stunderna utan skor och skena då han får sparka fritt, och han blir en sprallig och animerad liten filur.



Ute bland folk väcker skorna ibland mer och ibland mindre uppmärksamhet. Man märker att många ser den, många funderar. Vissa vågar fråga, andra låtsas som ingenting. Jag har ingenting emot att man frågar, och förklarar gärna. Det är ju trots allt en mycket synlig åtgärd, och det är klart det finns dom som funderar på vad det är. Och visst är det ju otroligt hur bra den moderna läkekonsten är. Ännu för tjugo år sedan hade man men för livet om man föddes med klumpfot, och behandlingarna var invasiva och svåra. T.o.m. ännu för mindre än tio år sedan fick man inte alls lika bra resultat som idag sedan man gått in för Ponseti-metoden i TYKS.



Men trots att den här metoden är så bra som är den är så har det inte varit lätt. Som föräldrar var det nog både en och två gånger som vi ifrågasatte oss själva och behandlingen. Den som säger att det är en smärtfri och icke-invasiv behandling har ju nog i princip rätt; för varje vecka då han vande sig vid gipset och varje morgon och kväll då skorna äntligen är på, så är han ju nog en glad och harmonisk pojke; men helt smärtfritt är det inte. Att som förälder ta i och tänja fötterna, höra hur han skriker och protesterar är inte lätt. Att se hur läkarna tar i och bänder ut foten i nya och uppfinningsrika vinklar medan barnet skriker av smärta är inte lätt.

Men är det värt det? Absolut. Från en fot som inte dög att gå på har det nu utvecklats en vacker liten fot som bara väntar på att få känna gräset mellan tårna. Och om ett par veckor har vi kommit så långt i behandlingen att vi får lämna bort skorna och skenan helt under hans aktiva vakentid. I fortsättningen har han skorna enbart när han sover, och för första gången på fyra månader skall vi får njuta av en vardag där vår lilla baby inte är smyckad med gips, metall och hårdplast.




måndag 13 juli 2015

Fem månader

Plötsligt har det gått en månad igen och i lördags blev vår lilla trollunge fem månader gammal. Idag har vi varit på fem-månaderskontroll till rådgivningen och vet att Oliver nu väger 6,5 fina kilogram och är 63 cm lång.



På en månad har ljudförrådet utökats märkbart och Oliver experimenterar med nya ljud och läten. Läpparna pressar han hårt ihop och blåser bubblor så spottet flyger. Han svarar med melodiska utläggningar när man talar med honom, och ibland kan han skrika till riktigt högt och klart.



Han skrattar så han kiknar när någonting är roligt, och har börjat bli kittlig. Han skrattar åt tittut-leken och väntar med skräckblandad förtjusning på när man skall dyka upp bakom soffan igen. När man tittar fram och säger "kukku" så lever han sig in i leken med hela kroppen, benen sprattlar och armarna flaxar.

Utseendemässigt börjar han mer och mer lika sin pappa, och håret är precis lika bångstyrigt som pappas. Han har äntligen upptäckt katterna och sträcker sig aktivt efter dem när de är nära. Han griper tag i leksaker och undersöker dem noga både med händer och mun. Bäst tycker han om små mjuka leksaker som passar bra i handen.



Vid fem månaders ålder äter han med god aptit allt som bjuds. Morot, potatis, batat, majs, avokado, äpple, päron, bär och frukter av alla sorter har han smakat på och gett sitt godkännande åt. Han äter mat två gånger om dagen, annars är det fortfarande mjölk som gäller.

Fem månader. En sekund, en evighet. Underbara unge, väx aldrig upp.

söndag 5 juli 2015

Semester

På fredag kom Martin hem från jobb och började sin semester. Fem veckor har vi tillsammans, och även om det egentligen bara har varit ett helt vanligt veckoslut ännu, precis som så många tidigare, så känns det ändå att det är annorlunda. Det finns flera timmar i dagen. Långsammare rörelser. Större utrymme att andas. Vi glider från promenad till promenad, från måltid till måltid. Vi vaknar långsamt i sängen medan Oliver ligger och pratar och blåser bubblor, och vakar sent efter att han somnat på kvällen. Pratar om dagen med mjuka röster, tittar på film, grillar korv och vattnar gräsmattan i den ljusa sommarnatten.

Allt är grönt och levande och vi har fem veckor semester framför oss. Det är inte så dåligt minsann.