För ett halvår sedan ojade jag mig över att Oliver redan var ett år. Ett halvår har gått och det känns både som en evighet och som bara en sekund. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här nu, så mycket har ändrat, och ändå inte. Vi var till rådgivningen igår, och Oliver är nu 10,3 kg och 81 cm. Liten, men perfekt. När de gjorde någon sorts avancerad längduppskattning på basen av min och Martins längd, lovade de 168 ståtliga centimetrar åt honom. Det är ändå en hel centimeter längre än hans hobbit till pappa, så om 15 år lär Oliver bli den som får ta ner kärlen från de höga skåpen här i huset.
Han går, springer, hoppar och skuttar, och har en fantastisk humor. Han har blivit en riktigt liten personlighet, som älskar att charma flickor. Han smyger in på grannens gård och äter deras svarta vinbär, och vill undersöka alla bilar han ser.
Han har munnen full med tänder och skrapsår på knäna. Han leker med Lego och vill alltid vara med, vad man än gör. Han visar kärlek, ilska, besvikelse och glädje. Det ryms så mycket känslor i en så liten kropp att han ibland inte riktigt vet vad han ska göra av alla känslor och det bara svämmar över.
Han förstår allt man säger, men har själv inte ännu börjat prata. Med större insikt om världen, har det också kommit mardrömmar, och ibland vaknar han mitt i natten och gråter åt osynliga monster. Jag lägger en hand på hans rygg och berättar åt honom hur mycket jag älskar honom. Sjunger Vargsången i mörkret, och känner hur hans andning blir lugn igen.
Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar