Jag körde till Åbo idag för ett besök som jag kände mig tveksam inför. Vinden slet i bilen och halvvägs till Åbo började det snöa. Små små flingor som virvlade runt i luften. Vinden gjorde dem förvirrade och de tappade bort sig på väg ner till marken. Tusen och åter tusen vilsna snöflingor letade efter fast mark, och jag kände igen mig.
Två timmar senare var jag på väg hem igen, lite klokare, men fortfarande med en oro i kroppen som fick mig att skruva upp volymen to stereon tills musiken dränkte mina tankar. Några snöflingor hade äntligen hittat ända ner till marken och låg i vindpinade drivor längst med vägrenen. Min blick föll på en död räv intill vägen och jag sörjde det förlorade livet i de tre sekunderna det tog att köra förbi. 75 km/h föder likgiltighet.
Dagis, vinden biter i mina kinder och trollungen vill inte komma hem. När jag äntligen får hem honom till vår egen gård är han arg på mig och skriker och gråter. Han vill leka ute men jag måste få maten i ugnen. Jag förklarar och lockar, resonerar och talar vänligt men bestämt. Ingenting hjälper och gråten eskalerar tills jag får bära in honom.
Men sedan, ilskan rinner av honom och vi torkar tårarna. Tillsammans häller vi grädde och ost över kycklingen och Oliver stjäl en bit bacon innan den åker in i ugnen. Senare smeker han mig på kinden och säger att mamma har fint hår. Kärleken finns i de små gesterna. Det blir nog bra. Snart hittar vi också ner till fast mark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar