Om att bryta löften

Jag sitter och surfar på mol.fi. Kock på Fazer, månne jag kunde bli det?

Antagligen inte.

Men jag har inget jobb att fara tillbaka till heller. Nej, på hälsocentralen drogs mattan kallt bort från under fötterna på mig. Jobbet som lovades åt mig ända från början har nu givits åt någon annan. Det utlystes som ett vikariat på 6 månader medan jag är mammaledig, i årsskiftet skulle det göras till en ordinarie befattning och jag skulle komma tillbaka på jobb. Trodde alla i hela huset.

Men nej, hon som anställdes som vikarie för 6 månader har nu fått den ordinarie befattningen som inte ens existerar ännu. Som ingen annan fått söka. Och ingen har meddelat detta åt mig, utan det fick jag veta när jag hälsade på på jobb och skulle önska min VIKARIE lycka till.

200.

Det är antalet skilda arbetskontrakt jag skrivit på med Pargas stad de senaste 10 åren. Gångerna som jag tvingats tacka  nej när någon ringt och frågat om jag kan komma på jobb kan jag räkna på en hand. Jag har varit lojal, jag har ställt upp, jag har gjort allt för den här arbetsplatsen. Jag har i ett år gått i tron om att jag skall få en befattning. År efter år har jag ställt upp, jobbat, utvecklat arbetet och gjort allt och lite till.

Och detta är tacken.

Från lyckligt mammaledig med framtiden under kontroll till arbetslös tvåbarnsmamma på två kalla sekunder.