Den sista maj hämtade jag en blek långhårig pojke från dagis. Imorgon får han fara tillbaka igen, den här gången brun som en pepparkaka med kort hår och omplåstrade sommarknän.
Det har varit en sommar som ingen annan. Oliver har fått dela hela sommaren med Oskar, och det har varit underbart att se honom växa som storebror. Nu tycker han inte längre att vi skall lämna tillbaka Oskar till sjukhuset, han vill pussas och kramas och när han är ledsen lägger han sig på golvet bredvid Oskar och söker tröst. Ingenting tröstar så bra som knubbiga små babyarmar och det där fantastiska babyleendet som syns i hela kroppen.
Samtidigt har det varit en tung sommar för Oliver, just för att han har tvingats dela hela sommaren med Oskar. Det har varit så varmt att det har varit snudd på omöjligt att tillbringa tid utomhus med en baby på 3 månader. Oliver har gråtit, tjatat, gnällt och skrikit medan jag matat/gungat/diskat tuttflaskor/bytt blöjor. Han, som förtjänar och vill ha så mycket uppmärksamhet, har fått tillbringa alltför mycket tid med bara Netflix som sällskap. "Kan inte Oskar bli här hemma ensam medan vi far och cykla?"
Igår låg han på golvet och grät för att han ville ha en kompis att leka med, och det är orsaken till varför jag med gott samvete för honom till dagis imorgon, trots att jag är hemma med Oskar. Det blir dagis tre dagar i veckan och så fyradagars veckoslut däremellan. Och jag hoppas innerligt att jag får hem en glad och nöjd pojke som äntligen får träffa kompisar och röra på sig på dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar