Om att ha en operation på kommande

De första bleka solstrålarna kämpar sig upp över horisonten och jag ser att himlen är blå och nästan helt klar, så när som på ett rosa moln i formen av ett långfinger. Det kommer att bli kallt idag. Jag drar rocken tätare omkring mig och försöker se glad och tålmodig ut medan Oskar släpar fötterna efter sig och pratar om Pokémon. Eller Minecraft? Eller kanske korvsoppa.

Jag läser upp vad det blir för mat på dagis idag, hänger upp ytterkläder, tvättar händer, lämnar, kramar, pussar, vinkar och kör sedan äntligen iväg mot jobb. Jag har ännu en lång dag framför mig. Jag försöker jobba in timmar för att kunna vara hemma med Oliver. 

För många år sedan skrev jag om Olivers fot. Då visste vi inte hur lång vår resa skulle bli, men nu, åtta år senare, efter intensiv fysioterapi, fem år av ortoser och otaliga besök på ortopediska polikliniken, står vi inför en stor operation. Landets ledande ortoped kommer från Helsingfors för att operera Olivers fötter, och jag känner mig vilse.

Jag har oroat mig, funderat, ältat och grämt mig. Jag har ringt runt till olika sjukhusavdelningar, släpat pojken på labbprov, röntgen och nu senast, på ett möte i skolan med hans lärare, rektor, speciallärare och blivande personliga assistent. Och fast jag oroat mig, funderat, ältat och grämt mig, så kan jag inte annat än känna en stor tacksamhet för dessa fantastiska vuxna. Sjukskötaren jag pratade med på kirurgiska avdelningen, som hörde hur orolig jag var och svarade på alla mina frågor med ett lugn som smittade av sig. Labbskötaren som fyllde rör efter rör med snabba händer och berömmande ord. Röntgenskötaren som dammade av sin skolsvenska för pojken som inte förstår ett ord finska. Och framför allt personalen i skolan som presenterade en plan för oss som var så genomtänkt, uppoffrande och genuint hade Olivers allra bästa i fokus att jag blev alldeles varm i själen. Oliver ska sitta i rullstol i 6 veckor, och skolan kommer att klara det galant.

Nu kör vi, på onsdag gäller det. 

Fyra år

Svanarna har flyttat från Vapparn och höstvinden har klätt träden bara. På marken ligger den första snön kall och vit. Vi är i slutet av november, och jag som skulle skriva redan i april. 

"Kram och puss!"

Jag har bråttom men stannar i dörren och hukar mig ner. Oskar kommer rusande runt hörnet och slänger sina starka små armar om min hals. Jag ställer mig upp och låtsas gå ut genom dörren medan han hänger kvar som ett 14-kilos halsband. Det är vår lek, och han kiknar av skratt. "Orkar du nästan inte, mamma?" 

Nej, älskling, du bara växer och växer, och snart är du för tung - men inte ännu. Ännu får du hänga runt halsen på mig, jag bär dig vart du än vill. 

Han fyllde fyra år i april, min solstråle. Han med underbar humor, fantastisk fantasi och hår rakt ur romersk mytologi. Oskar sätter ord på alla sina känslor, och berättar mycket och gärna. Bäst är det när han får förklara något för oss som vi inte ännu vet, som t.ex. varför smöret smälter på det rostade brödet, eller att jordgubbar växer på träd.

Vi arbetar ännu på sanningshalten i hans påståenden. 

Helst vill han göra allt själv, förutom det såklart som jag skulle vilja att han gör själv. Han pratar tills orden fastar i ivern, och lyssnar man inte så blir han sårad. Alla ljuden finns inte ännu i talet, men det går bättre och bättre. I soffan sätter han sig så nära storebror han bara kan utan att sitta i famnen på honom, trots att hela stora soffan är ledig. 

Jag förundras dagligen av berättarförmågan han besitter, för enligt Oskar har han levt många liv före han kom till oss. Först var han en stjärna på himlen, sedan blev han uppäten av en drake. En gång var han ett lejon och bodde i en grotta, en gång i ett träd med dinosaurier, och en gång var han i min mage och då var han fast i mig med ett rep. Och tänk vilken tur att han efter så många äventyr nu finns hos oss. Hos oss där han hänger runt min hals så hans gyllne hår kittlar min kind. "Orkar du nästan inte, mamma?" 

Jodå, vännen, jag orkar nog. Och när jag inte längre orkar bära dig runt min hals, så håller jag din hand. Oroa dig inte, jag släpper aldrig taget.

Sju år

I en säng som snart är för kort, i ett rum där leksakerna sakta byts ut mot böcker och tekniklego, vaknade i fredags en sjuåring. En sjuåring som läser och räknar och som är omtänksam och smart och som hatar när hans rum är råddigt. En sjuåring som älskar när man läser mysterieböcker för honom, som har hår som helst vill stå rakt upp, och som vet alldeles för mycket om Roblox och Minecraft. Han som somnar på två minuter varje kväll, med sin kanin tätt intill.

I augusti kommer Oliver att börja skolan och jag ser med fasa framför mig hur åren går. Skola, moped, kärlek... Hur kommer världen att behandla honom? Ännu vet han ingenting om dieseldoft och hjärtesorg och hur han kommer att kämpa med det där håret som står rakt upp.  Han vet inget om hur världen kan vara så otroligt orättvis, men också hur fantastiskt mycket skönhet och glädje det finns. Han vet ingenting om hur ett leende från rätt person kan få magen att pirra till, eller hur ett ont ord kan såra ända in i själen. Hur ska jag kunna stå vid sidan och se honom växa när allt jag vill är att få hålla hans hand medan han somnar och se honom ligga där med sin kanin i famnen? 

Men ännu får han som tur vara Oliver, 7 år, med hår som står på ända och Roblox på hjärnan. Oliver som spelar fotboll och tillbringar timmar med sina vänner. Och tänk vilken tur jag har, som får vara mamma till en så fantastik sjuåring och se honom upptäcka livet. 

Om att känna kylan

Jag tycker om den här tiden på året. Ni vet, när det nyss blivit kallt. Marken är hård och frusen och det doftar is och brasa i luften. Världen blir stilla när det är kallt. Solen tvekar och det enda tecknet på att vi är här är vår andedräkt som syns i gatlyktornas sken.

I bilen framför mig gasar föraren och lämnar ett moln av avgaser efter sig. Molnet lägger sig som en tjock matta över marken, för tung för att stiga i kylan. Jag kör efter och lämnar en likadan matta av avgaser på den svarta isen. Det är inte ens två veckor kvar till jul nu. Oliver sitter i baksätet och reflekterar över julpynt. Vi har inte tillräckligt av det. Jag tar av mig vantarna och låter rattens kyla bränna handflatorna. 

Det blir en annorlunda jul i år. Hela världen håller andan, väntar. Coronavåren övergick i coronahösten och coronahösten i coronavintern. Jag lever med en konstant oro i kroppen som jag försöker bota med promenader och socker. Ingendera hjälper, men med lite tur tar de åtminstone ut varandra. 

Jag hoppas vi får en vit jul. För barnens skull. För min del räcker det om det är kallt.

Om att ha årets ljusaste nätter

Svetten lackar i min panna. Oskars kind smakar salt. Midsommarsolen kysser deras hy och bleker deras hår tills hy och hår möts i samma ton. På kvällen lägger jag två gyllene pojkar. Guld från topp till tå. Knäna är skrapade, armbågarna täckta med plåster, men ögonen skimrar. Det ryms så mycket liv i en så liten kropp. 

På kvällen fyller vi våra glas och ser på solen som envist hänger kvar. Kvällen är vacker och varm. I glasen dansar tusentals bubblor. Glatt föds de och under sekunden det tar för dem att nå ytan hinner de leva ett helt liv. Jag skivar jordgubbar till glassen och letar efter en ny serie på Netflix. Det har varit en tung vår och försommar, men visst har vi det oförskämt bra ändå. 

Glad midsommar från oss här på Medvinden!

Två år

Det är maj 2020 och du har fyllt två år redan för en och halv månad sedan. Du fick inget blogginlägg då - jag hade ingen info om din vikt eller hur lång du är, för världen är inte som den brukar vara just nu. Du har inte varit hemifrån på två månader, men du trivs bra här. Nu har vi trots allt äntligen fått besöka rådgivningen, och du är 84 cm lång och väger 10,5 kg.

Du är en envis och viljestark tvååring. Du har ett outtömligt förråd av energi och kärlek. Vart du än är på väg så springer du, och du klättrar upp på alla bord, stolar och hyllor. Vi har aldrig klippt ditt hår, och du är själv lite sur över det här och visar ofta att du gärna skulle vilja bli av med de störande lockarna. Men vem skulle ha hjärta att klippa dem?

Din favoritperson i hela världen just nu är mamma, med Oliver som en nära tvåa. Det går inte att lämna dig oövervakad i en minut ens, för på den tiden har du antingen hunnit slå dig eller söndrat något. Du sover bra, men vaknar gärna tidigt, såsom din bror. 

Du pratar inte. Du säger några enstaka ord men de är inte många, och du sätter inte ihop dem till meningar. Istället visar du med gester vad du vill. Om du försöker prata så pratar Oliver över dig. Ändå är Oliver den person du ser mest upp till. Ni busar så vilt tillsammans att det är ett under att ingen slagit sig värre ännu.

Och du är älskad, min vackra rufsiga baby. Om du bara visste hur älskad du är. Jag försöker berätta det för dig, men det finns saker som bara inte går att förklara med ord.

Fem år

Idag fyller Oliver fem år. Min kloka, nyfikna, vilda virvelvind. Denna vackra lilla varelse som har ärvt sin pappas mattehuvud och sin mammas kärlek för historier. Han med de gråa ögonen som ibland ser långt ut i ingenstans när han funderar på något riktigt svårt. Han som fortfarande klättrar upp i min famn och kramar mig riktigt hårt när han behöver lite trygghet, och som älskar när dynan och täcket är svala mot huden. 

Han pratar nonstop. Han kan räkna enkel addition i huvudet. Han skriver sitt namn och "mamma" utan modell och har koll på de flesta bokstäverna i alfabetet. Hans absoluta favoritfärg är blå - möjligen för att det är hans momis favoritfärg, möjligen för att det är "coolt".

Oliver har hittat egna hobbyer, går på musiklekis, tränar fotboll och dansar. Han älskar sina vänner med en intensitet och självklarhet som värmer mitt hjärta. Han har lätt för att skratta och lätt för att gråta, och han pratar med ett språk som känns så vuxet att jag ibland har svårt att komma ihåg att han bara är ett litet barn, 106,5 cm lång och 17 kg tung. Men oj, vad han kan vara envis, för att inte tala om högljudd, när han inte får som han vill. 

När Oliver föddes för fem år sedan hade jag ingen aning om hur mycket han skulle ge mig. Hur mycket han skulle lära mig och hur mycket jag skulle kunna älska en annan person. Han har själv sagt att nu medan han är liten är han en funderare, men när han blir stor blir han en vetare. Och så är det nog, för han funderar väldigt mycket. Oftast kommer de svåra frågorna på kvällen när jag kysser honom på pannan och berättar för honom att jag älskar honom.

"Mamma," kan han säga då, "vad händer när man dör?"

Eller, "Mamma, hur långt är det till månen?"

Älskade barn, så länge jag andas kommer jag att (försöka) svara på alla dina frågor och krama dig när du behöver trygghet. 

"Gå och lägg dig, mamma!"

Vi firar farsdag utan pappan i huset. Utomhus regnar det, och Oskar släcker alla lampor han når till. Jag tänder dem och Oskar släcker. Oliver är uttråkad och jag försöker pyssla någon sorts figur av kartong med honom. Oskar äter kattmat. Jag försöker dammsuga och Oliver är uttråkad igen. Oskar försöker dyka från soffan och Oliver klättar på väggarna.

Imorgon kommer Martin hem. Jag har för få armar för att valla dessa barn genom alla rutiner. Oliver frågar igen när pappa kommer hem, mest för att det är han som har lösenordet till App Store och kan ladda ner nya spel till iPaden.

Imorgon. 

Jag stiger ut ur Oskars rum efter en krånglig nattning och går in till Oliver. Han sover och jag smeker honom på håret. Hans ljudbok spelar på sista versen och jag inser att det innebär att jag suttit med Oskar i 45 minuter. På skivspelaren sjunger Mamma Mu, "Mamma är trött och sur."

Jotack. "Mamma är trött och sur. Gå och lägg dig, mamma! Gå och lägg dig, mamma!" 

Jag överväger att göra just det, men i köket står disken, tvätten ligger blöt i maskinen och i sängen finns det inga sängkläder. Arbetspass nummer två börjar nu.

1,5 år

Någon gång under småtimmarna lade sig frosten och stal färgerna ur världen. Mina sommarblommor ser förnärmade ut i sin kruka. Klockan är 7.48 och vi är sena igen. Oskars lilla hand är kall i min, men han vill ändå inte ha sina vantar. Han envisas med att själv gå nerför trappan, men snavar och jag får fånga honom. Alltid.

På dagis är det morgonmål som gäller. Han sitter stilla i sin stol. Han som aldrig sitter stilla. Runt halsen hänger en haklapp. Han som hatar haklappar. Han leker snällt, sover på befallning och går på potta enligt ett schema. Min bångstyriga lilla busunge har blivit ett dagisbarn, stöpt i samma dagisbarnsform som alla andra. 

Pappasommaren tog slut. Martin är nu tillbaka på jobb och Oskar är 1,5 år gammal. Han är 79 cm lång och väger 9,6 kg. (Oliver vid samma ålder var 81 cm lång och vägde 10,3 kg). Oskar älskar sin storebror och ser upp till honom och vill göra allt som Oliver gör. Speciellt sådant som är lite för farligt och alltför svårt. 

Förutom att hitta på hyss med Oliver så älskar Oskar att sitta och bläddra i sina pekböcker och han har också börjat intressera sig för bilar. Ännu pratar han inte, endast några få ord, men han förstår allt man säger. Det finns mycket färre foton på Oskar i den här åldern än det finns på Oliver, och jag har ingen aning om hur många tänder han har i munnen. Livet med två vildungar är minst sagt hektiskt.

Älskade lilla barn, du med det långa håret och mitt hjärta i ditt grepp, vad skulle jag göra utan dig?

Om att ha sista sidan

Inatt när jag går och lägger mig stänger jag boken som heter mammaledig. Oskar är ett år gammal och jag börjar jobba imorgon. Trots att jag känner mig helt redo att börja jobba igen så känns det ändå vemodigt att lämna pojkarna hemma med Martin och själv fara iväg. 

Jag är så lyckligt lottad som har fått vara hemma över ett år med Oskar, och fast jag skulle ha kunnat stanna hemma ännu längre ledigförklarades en befattning vid hälsocentralen som helt enkelt var för bra för att låta bli att söka. En tillsvidare befattning. I Pargas. Nära barnens dagvårdsplatser. Nära vårt hem. Ett arbete som jag trivs med och arbetskamrater som jag tycker om. Jag var minst sagt glad när jag fick höra att jag fått jobbet. 

Men nu sitter jag då här, med boken som heter mammaledig i handen och tummar på sista sidan. Det är en välläst bok med sliten pärm och gulnade sidor med hundöron vid de kapitlen vi tyckt extra mycket om.

Under det här året som gått har jag älskat mer än jag någonsin älskat förr. Jag har tröstat och skrattat och gråtit och lekt. Jag har burit på små barnkroppar, både i mina armar och i mitt hjärta. Jag har kramat och pussat och blåst på små sår och borstat bångstyriga lockar. 

Och jag har slagits av hur man kan älska två varelser precis lika mycket, men på helt olika sätt. 

Oliver, min förstfödde, han som kom och gjorde mig odödlig. Jag älskar honom med en intensitet som tar andan ur mig. En kärlek lika vild som en tsunami, en orkan, en urkraft som ödelägger allt. 

Oskar, min baby, han som kom och förankrade mig. Jag älskar honom med en självklarhet och trygghet som ger mig lugn ända in i själen. En kärlek lika orubblig som bergen, som himlen, som havet. 

Klockan går. Det är natt nu.

Tolv månader

För ett år sedan stod tiden stilla. Det var påsk och vi väntade på stormen. I vårt lilla blåa hus kände jag laddningen i luften, havet låg spegelblankt och förväntansfullt i våra sinnen.

Snart.

Vi hade ett datum, vi hade ett slut i siktet, och vi njöt av de sista timmarna tillsammans före stormen skulle komma. Och som den kom. Med blixt och dunder och värkar som sköljde över mig som regn. Och när stormen bedarrat och regnet torkat låg han där på mitt bröst. Min son. Pusselbiten som fattades. 

Men så kom vi hem från TYKS, och vår blev sommar, och sommar blev höst och höst blev vinter, och nu... nu har vintern givit vika för en ny vår. Både kalendern och rynkorna i min panna säger att det har gått ett år, men i mitt hjärta känns det som om det var igår jag kom hem från TYKS med min lilla buse. Jag har inte hunnit med.

Hur jag än räknar så har det faktiskt gått ett år. Oskars babytid är förbi. Han står stadigt med stöd, går längs med möbler och väggar och släpper taget för att kolla hur det känns. Än pratar han inte, men säger nog "mamma" i en väldigt uppmanade ton när han är missnöjd med något. Han har fyra små tänder i munnen, och flera på kommande.

Och jag hann inte med. När hände det här? Jag tittade bort bara för en sekund, och nu är han ingen baby mera. Han är 74 cm lång och väger 8315 gram och han kommer aldrig mera att vara den där lilla hjälplösa varelsen som kunde ligga i min famn i timmar och bara titta på mig. Nu hinner han inte sitta stilla mer än två sekunder i taget, sedan bär det av på nya äventyr igen. 

Älskade unge, ha inte så bråttom.

Elva månader

Hörni, det har gått en månad igen. Jag vet, jag är lika chockad som ni. Det känns som om jag skriver de här inläggen ungefär varannan vecka. Men ja, Oskar är nu elva månader gammal och en riktig liten mini-Oliver. Han har så mycket kärlek och glädje i sin lilla kropp. Han far runt på äventyr i huset alldeles ensam och jag får gå runt och leta reda på honom med jämna mellanrum. När jag hittar honom och möter hans blick skrattar han så han tjuter. 

Oskar hoppade helt över krypstadiet och tar sig istället framåt genom att i sittande ställning dra sig fram med bestämda tag. Favoritplatsen är under matbordet där han sitter som en liten hund och letar efter matrester som han kan stoppa i munnen. 

Oskar förstår en del av vad man säger, men ännu har jag inte hört honom säga några tydliga ord annat än "mamma" och "pappa", och då mer som allmänt babbel än som regelrätta ord. Ordet "nej" tycker han inte alls om, speciellt om han just är i färd med att peta på något riktigt intressant som spisen eller eluttaget, och då man ber honom sluta så är undergången nära. 

I munnen skymtar de övre framtänderna nu och han gnisslar med tänderna så jag ryser. Håret är långt, men inte alls lika tjockt och vilt som Olivers var i samma ålder. Energinivån är på topp och Oskar tycker att det tråkigaste som finns är att sitta stilla. 

Om en liten månad är han ett år gammal och babyåret är förbi. Hur ska jag få den här månaden att räcka ett år till? Kära lilla buse, du är ljuset i mitt liv, den som behöver mig allra mest men kräver allra minst trots att jag skulle plocka ner stjärnorna för dig om jag kunde. 

Fyra år

Jag står i köket och lagar mat. Utifrån hör jag ett svagt "pling". Jag lyfter blicken och genom fönstret ser jag min nyblivna fyraåring som cyklar fram och tillbaka på den lilla randen av torrt grus framför garaget. Det är nu två veckor sedan Oliver fyllde fyra år, han som föddes när vintern var som vackrast. Vi firade honom i dagarna tre med tårta och gåvor och familj och vänner. Min älskade pojke, min förstfödde, jag kan inte förstå att han redan är fyra år.

När man har levt i fyra år så har man sett både sommar- och vinter-OS. Man har upplevt ett skottår, fått 20 tänder, och lärt sig prata ett språk så bra att man helt enkelt inte kan vara tyst mer än tolv sekunder i taget. På fyra år har man vuxit från en hjälplös liten krake på 2690 gram och 47 cm till en självständig ung man på 15,5 kg och 99 cm som kan vara ute och cykla fram och tillbaka helt ensam och "jag kommer in sedan när jag är hungrig, mamma."

På TYKS den där natten när alarmen tjöt och rummet fylldes av sjukhuspersonal hade jag nog ingen aning om att den där lilla varelsen som skulle ut NU, skulle förändra mitt liv så totalt. Kärleken med stort K drog krokben på mig och jag faller fortfarande.

Det är som om den där natten för fyra år sedan när de sprang iväg med mig till operationssalen och använde korta ord och långa nålar, och den där intensiva känslan av att nu är det riktigt riktigt bråttom, formade Oliver för all framtid. Han går inte - han rusar. Han pratar inte - han babblar så snabbt att orden fastnar i varandra och han måste höja rösten för att alla stavelser ska få plats. Till och med hans hår växer som om det gällde liv och död. Min älskade intensiva trollunge.

Och med intensivitet som går ut över allt i ens närhet kommer också skällor och meningsskiljaktigheter. Och med självständighet kommer de tokigaste grälen om de tokigaste sakerna. Men till sist kommer ändå kramarna och de vackraste orden som finns, "jag älskar dig, mamma."

Jag älskar dig med, trollungen min, och jag ser fram emot de kommande åren på den här bergochdalbanan som heter föräldraskap.

Tio månader

Blicken jag får är så full av kärlek att mitt hjärta värker. Oskar är nu tio månader gammal och det finns ingen som ser på mig på samma sätt som han gör, som om jag är solen själv som lyser upp hans värld. Hans knubbiga små armar sträcker sig efter mig och han skrattar av förtjusning. Älskade barn, du växer så snabbt. 

Oskar väger  nu 7830 gram och är 70,5 centimeter lång. Jag har inga siffror för Oliver i samma ålder, vi hoppade tydligen över den frivilliga 10-månaderskontrollen med honom. Oskar använder nu kläder i storlek 74 och har långt hår som lockar sig i nacken när han har varmt. 

Oskar har inte bråttom. När andra i samma ålder kryper omkring och drar sig upp och stå är Oskar nöjd med att sitta och lukta på blommorna. Han tar sig nog framåt om det behövs, men sällan är något så intressant att det skulle motivera till sådana bragder. 

I matväg tycker Oskar om det mesta, och äter duktigt det som bjuds. Han blir arg om något inte fungerar som han vill och tycker att den bästa leksaken är en svindyr iPhone. Storebror är det festligaste som finns, och Oskar och Oliver har redan nu gemensam humor och sitter och skrattar åt varandra och kramar varandra. 

Tio månader har flugit förbi, och vi närmar oss ettårslinjen med stormsteg. Det är alldeles fantastiskt att få följa med Oskars utveckling, och att än en gång få uppleva de där knubbiga babyarmarna runt min hals, de där kladdiga babyhänderna i mitt hår och de där kletiga babypussarna över hela mitt ansikte. Underbara barn, ingen får mig att känna mig lika älskad som du, och ingen kan älska dig mer än jag. 

Nio månader

I nio månader låg han i min mage och sparkade mig i revbenen och nu är han redan nio månader gammal. Den här nionde månaden har varit en enda lång sjukstuga hos oss.  Oskar har varit förkyld i tre olika omgångar, med feber och hosta och snuva och orimligt dåligt humör. Antagligen har han också en tredje tand på kommande. För tillfället har han äntligen tillfrisknat lite och har som bäst bara lite snuva och hosta kvar. 

Oskar har blivit lite mer rörlig på mage, men är nog fortfarande av den latare sorten. Han har ju också ganska bra underhållning då Oliver varit hemma i två veckor nu och spelat pajas. Enligt Oskar finns det ingen som är så rolig som Oliver.

Oskar sitter duktigt på egen hand, men tar sig inte själv upp i sittande ställning ännu. Han försöker dra sig framåt, men blir mest frustrerad. Han har ungefär alla leksaker i hela världen, men leker helst med fjärrkontrollen eller min telefon. 

Överlag är Oskar en glad typ - då han inte är sjuk. Han sover bra - då han inte är sjuk - och sover hittills åtminstone längre på morgonen än Oliver gjorde i samma ålder. Ännu vaknar han en gång på natten och vill ha en flaska mjölk, men det är oftast före Martin och jag har gått och lagt oss, så vi tycker att han får fortsätta med det.

Älskade barn, ditt leende gör mig till den lyckligaste i världen.