Om att ha en liten sjukling

Han lägger en iskall hand på min kind och jag känner mig lättad, kanske febern har gått ner nu. Men pannan är fortfarande het och de röda kinderna strålar värme. Han lägger sin kind mot min och ger mig en slemmig och snorig puss. 

Sedan bär det av igen. På nyupptäckta fötter går han ostadigt iväg mot nästa äventyr. Han hinner inte vara sjuk, det finns hela världar att upptäcka, universum är hans.

Jag följer efter, redo att hoppa in och fånga honom när han snubblar och faller. Redo att lägga en sval hand på hans varma panna och locka fram ett leende ur hans feberglansiga ögon. Han faller inte. Sätter sig bara försiktigt på golvet och vilar blicken på någonting bortom min fantasi. Torkar sedan näsan på ärmen och stiger upp igen. Nu hinner han faktiskt inte vara sjuk, universum väntar.

Älskade trollunge.

Om att förlora en vän

Sommaren 2013 var varm i New York City. Det var en sorts värme som lade sig som en fuktig filt över huden, som strålade upp från het asflat och fastnade i skyskrapslabyrinten. Varma svettiga kroppar trängdes på gatorna.

Vi var också där, Martin och jag, och likaså var min goda vän Nicky från Kanada. Hon hade kört ner från Montreal för att tillbringa ett veckoslut på Manhattan med oss. Det var första, och sista, gången vi träffades, men vi kände varandra väl från otaliga konversationer på internet, och många timmar på Skype. 

Vi åt, drack, och promenerade. Vi hade picknick i Central Park och gick över Brooklyn Bridge. Vi satt i den varma neonbelysta natten och pratade och skrattade. 

Jag saknade henne när vi kom hem, och idag saknar jag henne igen. Efter en lång och tapper resa förlorade Nicky kampen mot cancern idag. Nicky finns nu kvar bara i våra minnen. Där på Brooklyn Bridge i ett fuktigt och varmt New York City går hon och ler när jag vill ta ännu en bild. 

Tack för din vänskap. 

Om att ta tag i ett gammalt projekt

Det är dåligt med uppdateringar här på bloggen, och orsaken är en krånglig historia. Den började någon gång kring 2008 när jag hade studerat folkrätt några år och skulle börja skriva min pro gradu-avhandling. Åren gick och pro gradun och jag fick så småningom ändra vår facebookstatus från "sambo" till "it's complicated" och till sist till "singel" då det helt enkelt inte blev någonting av mitt skrivande, trots otaliga försök.

Nu är jag här igen. Skrivbordet är fullt med litteratur, huvudet fullt av spöken, och på datorn sitter dokumentet som jag döpt till "pro gradu - nu jävlar" och hånar mig. Men det finns en sak som skiljer den här gången från alla andra gånger, och det är att nu kommer det inga fler chanser som den här. Mamma är alterneringsledig och tar hand om Oliver några dagar i veckan så att jag kan skriva, och jobb har jag bara någon vecka då och då. Om jag någon gång vill bli pol.mag så är det nu det gäller. 

Men de gångna årens misslyckanden knackar på i bakhuvudet, viskar elaka ord om hur jag aldrig kommer att bli färdig. Tankarna om gradun lägger sig över mig tidigt på morgonen i sängen medan världen ännu är grå och Oliver envist klappar mig i ansiktet för att få mig att leka med honom. Tankarna är blytunga och nattsvarta, jag finner ingen glädje i projektet.

Den första deadlinen var den här veckan. Handledaren och jag hade kommit överens om att jag skall lämna in en inledning, frågeställningar och en struktur. Och visst gjorde jag det. Nu har jag äntligen kommit igång. Fem sidor skrivna, bara 95 kvar. Den här gången måste det gå vägen.