tisdag 17 maj 2016

Om att vandra med sina tankar

Himlen var någon sorts stålgrå sörja som hängde lågt och tungt över grantopparna idag medan jag gick kilometer efter kilometer med Oliver, som aldrig tidigare krävt att vagnen ska vara i rörelse för att han ska kunna sova. Hade det funnits något sätt att se hur mina tankar såg ut så skulle dom väl ha sett ut ungefär som himlen; djupa lager av ömsom gråa funderingar, ömsom försiktigt vita insikter. 

Situationen med vårt halvfärdiga garage är komplicerad. Svår, till och med. Det har skett försummelser och felaktigheter före vår tid, och nu får vi försöka reda ut allt. Vi väntar, väntar. 

Gradun stressar mig igen, fortfarande. Vitsord är irrelevant sedan länge tillbaka, nu finns det bara "färdigt" eller "inte färdigt". Än så länge känns det som om "inte färdigt" kommer att vinna, en känsla som bara förstärks varje gång jag tackar ja till mera jobb. På fredag offrar jag igen en skrivdag för jobb. Snart är det juni och då är det slut på mina skrivdagar för den här sommaren.

Men sen igen så är jag ju igång med den nu. Jag har ett tiotal sidor text. Det har ingen betydelse om jag blir färdig nu eller om tre månader eller om ett år, jag har fått början och oberoende av hur långsamt det går så kommer det att gå. Livet efter Gradun ska bli verklighet en dag.

2 kommentarer:

  1. Du är bra som du är Linda! Oavsett när du blir klar eller om garaget är en hög brädor på gården! Och det kunde ju alltid varit värre. Du kunde ju ha haft skitun.. :D Välkommen till pessimistklubben!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, tack för tt du sätter saker och ting i rätt perspektiv. Tänk om man haft skitun, ja. :D

      Radera