Om att vara hemma igen

Så var det gjort. Sent igår fick jag komma hem från sjukhuset, mörbultad, vagt illamående och med två nya hål i magen. Den tredje operationen på under två år, och min mage börjar se ut därefter. Ett stort ärr har jag tvärs över där Oliver plockades ut, fyra mindre från då gallblåsan togs bort, och nu två till. 

Värkmedicinen jag fick med mig hem kunde ha varit bättre, men på det stora hela mår jag bra. Lite vila bara så blir jag bättre än innan, och förhoppningsvis smärtfri i fortsättningen.

Nu ska jag vila lite till, för snart kommer Oliver hem från dagis, och då blir det liv och rörelse här. Hur jag skall klara av att inte lyfta honom på två veckor vet jag inte, men det skall väl lösa sig på något sätt. 

Om att inte vara redo

Låt oss göra en resa tillbaka i tiden. Det är fredag för två dagar sedan. Jag sitter i bilen på väg för att hämta trollungen från dagis och det är som om någon har stulit alla färger ur världen. Vägen är mörk trots att eftermiddagen ännu är ung, och stora regndroppar hänger i luften och bildar en dimma som gör hela världen suddig.

Mitt grepp om ratten är hårt och mina knogar vita. Jag tänker på måndagen och den kommande operationen. Nålar och skalpeller och andningstuber. Och konvalescenstiden. Jag har inte handlat julklappar ännu. Jag har inte blivit färdig med gradun. Jag har inte, jag har inte. Det är så mycket jag inte har gjort och så mycket jag borde ha gjort, för nu blir det en paus vare sig jag vill eller inte.

I bilen känner jag den bittra smaken av adrenalin bak på tungan när känslorna tar över. Nervositet kommer samman med dåligt samvete och jultidspanik i något sorts osunt äktenskap där parterna egentligen borde ha skiljt sig för länge sedan men stannat ihop för barnens skull. 

Min existentiella ångest när sin kulmen i en av stadens många rondeller. Jag signalerar plikttroget när jag kör ut, och försöker slå bort alla regntunga tankar med andra handen. 

Fast forward till idag, söndag. Vi stressar iväg till Skanssi för att få någon sorts start på julklapparna. Alltför många människor, hungrig trollunge, idélösa huvuden, och mitt i kaoset ringer en sjukskötare från TYKS och meddelar att min operation är först klockan 12 på måndag, och om jag inte vill svälta så kan jag köpa en näringsdryck från apoteket som jag får dricka klockan 6 på morgonen, men det är bara en viss sort som duger. Klockan är 17 på söndag. Inget apotek i närheten har just den drycken. 

Vi shoppar vidare, hittar ingenting, jag tappar bort telefonen och letar efter den på alla ställen förutom i rätt ficka. Mina kinder hettar och jag får finna mig i att leva på ett glas vatten imorgon. Pulsen ligger på 150 hela tiden. 

Imorgon är det dags.

Om smärta

Det är fredag kväll och jag sitter och plockar punschknapparna ur påsen med lösgodis. Om jag äter tillräckligt många så kanske jag känner någon bedövande effekt utan att behöva korka en vinflaska.

Min vänstra stortå är röd och svullen och nageln har samma stålblåa färg som en ovädershimmel i augusti. Genast när jag tappade skivan visste jag att nu går det dåligt, och ibland hatar jag verkligen att ha rätt. Skivan landade rakt på min tå med kanten före. Nu får jag bara på mig gummistövlar och ligger allra helst med foten i vädret.

Samtidigt är det den där tiden på månaden när jag annars heller inte kan röra mig en centimeter utan att ha ont. Endometrios, sa läkaren, när hon kände på knölen i min mage, och nickade igenkännande när jag beskrev mina smärtor.

Men förhoppningsvis är det här den sista gången jag har så här ont, för om en dryg vecka ska jag lägga mig på operationsbordet och knölen skall bort. Tån lär jag få behålla, trots att det just nu känns tveksamt. Nageln överlever nog inte. 

Och nu är punschknapparna slut också.

Om den arga vita mannen

Världen är en skrämmande plats just nu. Mycket har skrivits om valet i USA, och mycket kommer ännu att skrivas. Min åsikt om resultatet är inte unik, och jag kan inte säga det bättre än någon annan heller. Så istället för att skriva om hur förödande det är, både för medmänskligheten och miljön, försöker jag hålla hoppet uppe. Bland de som är födda efter 1982 röstade en stor majoritet för Clinton. Det ger mig hopp. Den arga vita mannen som står med geväret laddat och slänger tegelsten efter tegelsten på gränsen är på väg att dö ut. Hans dödsvrål ekar i fyra år till, sedan får vi se om hans tid äntligen är förbi.

På Medvinden sitter jag med min gradu igen, och väntar på att få se teater ikväll. Peter Pan har premiär på ÅST och vi har barnvakt. 

Om snökristaller och pärlor

En vecka i mitt liv, fredag till fredag, begravning till begravning.

Fredag

Kents sista konsert. Jag dansar och sjunger som om jag vore 17 igen. I konfettiregnet håller vi händer och tar farväl av en allomfattande känsla.

Lördag

Sovmorgon, och en längtansfull insikt om att jag inte alls skulle sakna de där luddiga vakna timmarna mellan 6 och 9 om vi mot förmodan någon gång skulle få sova till 9 igen. Sedan kommer Oliver hem igen och en kram senare skulle jag gladeligen genomleva en miljon sådana luddiga timmar bara för att få känna hans armar kring min hals. 

Söndag

Den yngsta medlemmen i vår familj vaknar på uselt humör, och hela dagen är en enda lång kamp. Vilja mot vilja, itkupotkuraivarit. Jag höjer rösten och mår dåligt. 

Måndag

Hemmadag med Oliver. Fysioterapi på morgonen som går fantastiskt bra, musiklekis på eftermiddagen. Den är underbar, musikens glädje. Min trollunge upptäcker sång och dans, trummor och maracas. Gömmer sig i sina händer och säger kukkuu när Stampe tittar fram.

Tisdag

Fotografering. Först fotar jag en bebis som doftar som livet när det är alldeles nytt, sedan har Oliver porträttfotografering på kvällen. Kvällen är så mörk så mörk, och medan jag försöker styra bilen genom skuggorna undrar jag om alla orättvisor i världen har färgat november mörkare i år. Tre timmar senare kommer snön och lägger ett ljust täckte över orättvisorna. Det man inte ser skadar en inte. 

Onsdag

ENJO-demo hemma hos mig. Snön ligger fortfarande kvar som naturens eget Kalle Anka-plåster. Brie och salta kex. Chokladkaka och pastéis de nata. 

Torsdag

Den stora jakten på Halloween-utstyrseln. Maskerad på dagis imorgon, ingenting skrämmande, tack. I butikerna finns bara skelett och yxmördarmasker. Underbara grannar kommer till min räddning.

Fredag

Jag skickar ett litet lejon till dagis, sedan stryker jag min svarta kjol och plockar fram mina pärlor. Vi skall ta farväl av en kvinna som gav så många så mycket. I kapellet lämnar vi ett hav av rosor och tårar. Snön ligger kvar på marken, men mellan skimrande snökristaller kan jag se livets orättvisor titta fram.

Om att bevittna slutet på en kärlekshistoria

Förhållanden tar slut.

Det är hemskt och tragiskt och ledsamt. Ni har älskat. Som ni har älskat. Men nu är det slut. Du vet hur det är.

Fast egentligen hade ni kanske lite mer av ett distansförhållande. Och om vi ska vara helt ärliga kanske du älskade honom lite mer än han älskade dig. Men han behövde ändå din kärlek. Han var till och med beroende av den. Ni träffades med jämna mellanrum, på stranden eller i huvudstaden, och däremellan skrev han kärleksbrev till dig. Ibland var det poesi, ord bevingade som fjärilen, ibland lyssnade du hänfört på hans samhällskritik och cynism där han stod på sin piedestal och passionerat orerade om samtiden.

När ni träffades viskade han hemligheter i ditt öra, lovade att du och jag ska aldrig dö. Orden smekte din själ, fastnade i ditt hår. Bland tusen andra fanns bara du och han. Jag kan få dig när du vill. 

Men nu är det slut. Du vet hur det är. Förhållanden som varat i decennier tar slut en helt vanlig fredag kväll i oktober. Han frågar gråter du. Du smakar salt.

Du på väg till ert allra sista möte. I bilen på vägen dit lyssnar du på samlingsskivor. Kollar att t-skjortan med hans namn inte är skrynklig. Du behöver en ny. En sista. Den här börjar vara sliten.

Så är du äntligen där. Resan har varit lång. Medan musiken växer minns du hur han sjöng på ditt bröllop. Du kan inte ens gå utan hans luft i dina lungor. Bland tusentals andra är du ensam, förälskad, förtvivlad.

Vägen hem är lång. Hes och rödögd sitter du i bilen. I dina öron hör du fortfarande ekot av den sista sången. 

Det är över nu. Farväl.

Kent 1990 - 2016

Om att få uppleva ett första möte

För några veckor sedan blev jag nästan rörd till tårar av en underbar fråga. Det var min vän som undrade om jag och Martin kunde tänka oss att bli faddrar till deras lilla bebis som då ännu låg i magen och myste. Svaret var såklart ja, ett stort och lyckligt ja. 

Nu är han äntligen här, och igår var vi och hälsade på en splitterny liten människa. En liten liten pojke som redan nu har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. En liten pojke som har hela livet och hela världen framför sig, som har hud som sammet och som doftar drömmar och värme.

Jag hade glömt hur små bebisar är, och plötsligt blev Oliver hur stor som helst. Visst är det magiskt, hur de växer? Magiskt, förfärligt och underbart på en gång.