Julkänsla

Tio månader

Klockan är mycket, men nu sätter jag mig äntligen ner för att skriva lite. En månad har gått igen, och dagarna blir bara mer och mer intensiva. Oliver är nu tio månader gammal, och det firade han genom att göra ett ordentligt lass i pottan för första gången. 

Som tio månader gammal är han väldigt aktiv. Om han är vaken är han i rörelse. Han kryper och ställer sig upp mot varje stol, vägg och möbel han ser. Står sedan nöjt där och ser på världen från 70 cm. Släpper taget lite försiktigt och står och svajar en sekund. Det är inte riktigt lika lätt att sätta sig ner, och det händer oftare än jag skulle vilja att han faller och slår sig. Han har full tillit till att någon är där och fångar honom när han faller, och de gångerna vi inte hinner dit i tid får han bulor och blåmärken och blir så sur att han slänger leksaker och nappar omkring sig.

Temperament har han så det räcker och blir över. Får han inte sticka fingrarna i eluttaget blir han riktigt arg och tycker han att något är roligt skrattar han så han kiknar. Han förstår mycket mer än man tror, och när han har ätit färdigt och inte vill ha mera klappar han i händerna för att säga "tack tack". Han kan skaka på huvudet när man frågar, och vet var olika saker finns. 

I munnen syns nu fyra fina vita mjölktänder. För tillfället verkar det inte vara flera på kommande. Maten sjunker fint, och på kvällen äter han en stor tallrik gröt för att orka sova. Oftast vaknar han ändå tidigt på morgonen, och då hjälper det inte annat än att stiga upp med honom, för att ligga kvar i sängen och bara slappa är otänkbart för trollungen.

Oliver håller på att utvecklas till en helt egen liten person nu. Mer och mer försöker han slita sig loss från mig och bli självständig. Det känns lite vemodigt att den där lilla bebisen som låg i min famn och tittade på mig med stora nyfikna ögon är borta, och nu har jag en vild krabat som totalt vägrar sitta i famnen, men samtidigt är det så otroligt givande att se honom utvecklas och upptäcka världen.

Fina trollunge, ha inte så bråttom, du hinner nog bli stor.  

När det doftar lavendel och kärlek

Det finns saker som alltid kommer att påminna en om en viss händelse, ett visst ställe, en viss känsla. Lavendel är en sådan sak för mig. När jag känner doften av lavendel befinner jag mig plötsligt på Cypern. Det är vår och min älskade syster har genomlidit det värsta året i sitt liv. För sex månader sedan var hon döende.

Vi har gråtit. Bönat och bett till alla gudomer som lyssnat. Vi har varit iskalla in i själen. Livrädda.

Men nu är vi på Cypern, hon och jag. Hon är blek och väger ingenting, och jag har djupa veck i pannan efter alla dessa månader av oro. Nu är det äntligen vår tid. Vi sitter i en taxi, och försöker skrattande uttala namnet på vårt hotell. Krielka, säger vi, och taxichauffören slår ut med händerna och skakar på huvudet. Chrielka! utbrister han på grekiska och det låter antikt och rätt. Träden blommar, luften doftar av salt och sand, och Malins hår kittlar min arm.

Här börjar läkningen.

Vi tillbringar två veckor på Cypern. Vi lever på Yum-Yum-nudlar och medelhavssol. På kvällarna går vi längs med stranden och äter grillade majskolvar under stjärnorna. På nätterna dansar vi med främlingar, och på dagarna ligger vi i solen och låter sakta själen tina igen. Vi firar livet med en fin middag på en restaurang, och när vi ätit färdigt kommer servitören med en liten lavendelbakelse som doftar utsökt men smakar tvål.

Vi är på Cypern och det är här vi äntligen känner att vi nog kommer att bli hela igen. Vi lever och ler. Vi går vilse och hittar tillbaka igen. Vi går till strid mot kackerlackor och vinner slaget. Vi kommer hem brunbrända och glada, och de osynliga ärren efter sjukdomen som nästan tog Malin har äntligen börjat blekna.

Doften av lavendel kommer för all framtid att ta mig tillbaka till den resan. Och den kommer alltid att  få mig att känna en oändlig tacksamhet över att du finns, Malin.

Grattis på födelsedagen, systramin. Någon gång skall jag baka en äcklig lavendelbakelse åt dig.

När det värker så förståndet slirar

Tandvärk, det måste nog vara djävulens påfund. Martin är i Vasa på karateläger och jag är ensam hemma med en trollunge och en infernalisk tandvärk. När värkmedicinens effekt avtar börjar först käken bulta, sedan sprider sig smärtan till hela sidan av ansiktet, halsen, örat, huvudet. Två timmar tills jag nästa gång vågar ta medicin. Akuttid till tandläkare som skrev ut penicillin och en så fjuttig mängd Burana att jag inte ens löste ut den i apoteket. Lättnaden när den egna medicincocktailen äntligen börjar verka är himmelsk. Tre timmar av vila. Äntligen orkar jag mata, leka, äta, vara mamma igen. Och så börjar det om från början.

Helgen i siffror

Helgens saldo:

8 sommardäck bytta till ungefär lika många vinterdäck (Martins förtjänst)
3 influensavacciner (en var åt mig, Martin och Oliver)
2 pizzor (åt mig och Martin, inte Oliver)
30 minuter i simbassängen (alla tre)
1 spya på golvet (katten, inte Oliver)
1 spya i bassängen (Oliver, inte katten)
2 nätter ensamma i sovrummet (Olivers första nätter i eget rum)

Nio månader

Det är onsdag kväll och det här inlägget har legat öppet och halvfärdigt på min dator sedan imorse.  Min fina trollunge är nio månader gammal idag. Han har tillbringat dagen hos sin momi, och själv har jag varit på vift i Åbo, handlat en massa mat, bakat kex, slagits med dammsugaren och lekt med katterna.

Sin nio-månadersdag till ära har trollungen en tredje tand på kommande. Där i övre käken skymtar den redan, ett litet riskorn som får honom att dregla okontrollerat och tugga på allt. Dessutom lyckades han med konststycket att skaffa sig ett blått öga, lagom till sin nio-månadersdag. Nu vet vi att hyllan i Olivers rum definitivt är hårdare än hans huvud.

Under den gångna månader har trollungen blivit allt mer rörlig. Han ålar sig fram och går upp i krypställning, där han sedan står på alla fyra och gungar fram och tillbaka. Både huvud och bak väger för mycket, tycker han, och kan inte riktigt koordinera händer och fötter rätt ännu. Med stöd står han fint och länge, och vill inte sitta stilla en sekund. Han tycker om att leka med allt som är färggrannt och har ljud, och ger man honom ett mjukt kramdjur så kramar han det hårt och ger det en blöt puss.

I matväg äter han allt större bitar, men det går långsam att tugga när man bara har två och en halv tand. Han tycker om det mesta som bjuds, men godast är nog frukt och majs.

Sömen är det lite si och så med. Han somnar oftast bra på kvällarna, men vaknar lite för tidigt får våra morgontrötta huvuden. På bilden här nedan har vi riktig sovmorgon en vacker lördag. Klockan är 8 och vi har varit vakna länge, men på något vis har trollungen hållits nöjd och glad och ligger och sparkar på sin stackars pappa som försöker kolla mailen på telefonen.

Älskade trollunge, du är det bästa som har hänt mig. I nio månader växte du under mitt hjärta, och i nio månader har du nu förgyllt min vardag. Världen är en vackrare plats nu.

En sådan där dag

Det var en sådan där dag idag.

Ni vet, en sådan då ingenting riktigt går som det skall. Två fjuttiga timmar sömn. En snorig trollunge som vägrar sova dagssömn. Kylskåpet tomt. Grus och katthår under fötterna. Högar av byk och inga rena kläder. Barnmat över kläder, väggar, golv. Mörkare inne än ute.

Som tur är det en ny dag imorgon. Godnatt!