Jag måste definitivt öva mig på att säga nej

Imorgon skall jag sitta i ett dammigt arkiv precis hela dagen. Åtta timmar av alfabet-upprepning och arkiverande och pensionen som närmar sig, ett pappersark i taget. Jag måste nog ladda iPoden nu tror jag.

Yoda tycker arkivering är roligt. Han har nog inte riktigt alla indianer i kanoten, stackaren.

Nästa gång vill jag ha en doggy bag

Idag har jag suttit hemma med sjukt barn. Med barn menar jag då förstås katt, och med sjuk menar jag testikellös. Sällan har jag sett en så bitter katt som när Yoda vaknade upp från narkosen, stack huvudet mellan benen och insåg att hans manlighet fattades.

Så här såg det ut för ett halvår sedan när Darth Vader misshandlades på samma sätt:

Och så här såg det ut idag när Yoda, stackaren, blev av med släktklenoderna:

Men det som nog är jobbigast är inte att min stackars katt är lite mindre man nu, utan att någonstans i Åbo sitter en veterinär med Yodas kulor i en burk.

Nu behöver jag inte motionera på minst en månad

Idag var M och jag och simmade efter jobb. I simhallen har dom några olika bassänger, som går från stor och iskall till minimal och inte fullt lika kall. Man måste börja i den iskalla, för när man tagit sig till varmare vatten är det totalt fysiskt omöjligt att gå tillbaka till den kallare bassängen. Tro mig, jag har försökt.

Nå, vi började i den iskalla bassängen, den där det är meningen att man skall simma längder. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi valde banan som var full med långsamma pensionärer och påbörjade någonting som bara kan klassas som vattenslalom. Fulla åldringar som inte kan hålla sig i rätt fil, småungar som tror att vi är i England och kör med vänstertrafik, gubbar som tycker att det är lättare att bara flyta med strömmen istället för att faktiskt simma, och tonåringar som dyker under fötterna på en och hoppar bomb om vartannat.

Vi plaskade runt lite halvhjärtat i en halv timme och så fort vi nått vårt mål på en kilometer hoppade vi i bubbelpoolen instället. Där satt vi sedan och var nöjda eftersom vi jobbat så hårt. Väl hemma lagade vi mat och var noggranna med att äta tillräckligt med kalorier så att vi nu helt säkert inte gick på minus bara för att vi simmade lite.

Pepsi, vi älskar dig precis som du är

Min katt vet inte riktigt hur han skall förhålla sig till sin sexualitet.

In i skåpet.

Ut ur skåpet.

In i skåpet.

Ut ur skåpet

Morgonstund har snaps i mund

Efter tre lediga dagar har jag förskjutit min dygnsrytm med ungefär sex timmar. Rent tidszonsmässigt skulle det här placera mig någonstans i Sydamerika, men jag har då verkligen inte suttit på någon strand i Venezuela. Nej jag har läst skräpromaner och sett på dåliga filmer tills jag helt i misstag snubblat in i deras tidszon. Jag har gått och sova klockan 3 och stigit upp klockan 12, men imorgon måste jag sluta med såna fånerier. Klockan 6:20 är det väckning, vare sig det har hunnit vara natt eller inte.

Men jag har en plan. En liten sup på morgonen borde ju få fart på blodcirkulationen, och eftersom jag i princip lever på Venezuela-tid, så är ju klockan egentligen midnatt, så det är inte ens socialt oacceptabelt.

Europa runt på fyra dagar

För flera år sedan lärde jag känna en indier över internet. Indier på internet är ju inte direkt en vanlig syn, så ni kan förstå hur otroligt det här var. Med tiden blev vi goda vänner och när Eesha meddelade att hon kommer till Tyskland som utbytesstudent var det ju klart att vi skulle träffas. Och det gjorde vi. I Prag. Och i Magdeburg. Och i Berlin. Dom verkar vara väldigt dåliga på att hållas på ett ställe dom där indierna.

Så här ser en indier som man har träffat på internet ut.

Vi mötte Eesha i Prag, visserligen var vi 12 timmar försenade, men bra gick det ändå. Som tur attackerade hon oss inte med en yxa och vi spenderade dagen med att gå runt i Prag tillsammans. Tydligen firar dom nyår också i Prag, för vid midnatt ställde någon till med en riktigt imponerande fyrverkerishow, och vi stod på Karlsbron och tittade på det och trängdes med 10000 andra turister

I Prag ligger det kontrabaser på gatorna...

...och istället spelar man på tvättbräda.

Dom har också riktigt konstiga klockor i Prag.

December är ju som känt högsäsong för turism.

Här skall jag bo när jag blir stor.

Nästa dag steg vi upp löjligt tidigt och tog tåget från Prag till Magdeburg så att Eesha skulle få packa sina väskor inför hemresan. Hela tågresan satt vi bredvid en extremt högljudd tysk familj bestående av mamma, mamma II och två barn som hade sjukdomsdiagnosernas motsvarighet till motorcykel-/lastbils-/traktor-/långtradar- och gräsklipparkörkort. Dom var inte tysta en halv sekund ens, och var dom det, så slutade det med att pojken plötsligt vrålade rakt ut. Den natten sov vi i en gammal internatbyggnad som knakade och knäppte och var full av spöken. Vessorna och duscharna fanns längst bort i en korridor lång som ett nödår, och det bodde ingen annan än vi och Eesha i hela gigantiska huset, och jag garanterar att någon hade mördats i vårt rum för 10 år sedan. Som tur sov vi där bara en natt, och sedan bar det av till Berlin med Eesha och hennes tre vänner.

Här spökar det.

På tåget från Magdeburg till Berlin steg en hop högljudda indier på tåget. Dom hade ungefär 27 väskor var, och lät som en flock rabiata hönor. M och jag steg upp från våra platser och skulle just byta tågvagn när vi insåg att det ju var faktiskt Eesha och hennes vänner. Pinsamt. Vi låtsades som om det regnade och fick ont i nacken av att sitta och titta bort från Eesha och company i två timmar.

I Berlin möttes vi av en glad man som på en stor skylt förkunnade att ett barn behöver båda mamma och pappa. Jasså, tyckte vi, och turistade som aldrig förr. M var i sitt element och pratade tyska med alla han hittade, t.o.m. kineserna som på knagglig engelska frågade efter vägen till muren

Minnesmärket för de mördade judarna i Europa.

Så här såg det ut när man försökte ta sig från Östberlin till Västberlin före 1989.

Så här ser det ut när man idag försöker ta sig från Östberlin till Västberlin.

Man kan inte komma till Berlin utan att äta currywurst.

På tisdagen tog i farväl av Eesha och på flygplatsen i Berlin hörde vi för första gången finska igen och jag fick den där bekanta känslan av nostalgi som man får när en resa börjar närma sig sitt slut. Väl i Finland välkomnades vi som tur av busschaufförens lakoniska stämma, och jag kände mig precis som hemma igen.

Herr Ober, warum steht eine Giraffe in meiner Suppe?

Sedan fredagen har vi sovit en natt i Stockholm, en i Prag, en i Magdeburg och nu börjar klockan bli natt i Berlin. Imorgon bär det av hemåt och sedan genast på jobb och mer vardagliga äventyr. Hålls kvar på kanalen för bildregn, hemsökta gästhus, bokstavsbarn på tåget, indier i kubik, anti-fascist propaganda och lite gammal hederlig homofobi.