Om att ha höst och dagis

Himlen är full av dem nu. Fåglarna. De tar sikte på ställen som är lite varmare, lite ljusare, lite vänligare, och flyger iväg i stora plogar. Jag kör igenom dimman på morgonen och funderar på vart jag skulle fara om jag var en flyttfågel. Italien, kanske. Någon liten by i Toscana där tillvaron är lite varmare, lite ljusare, lite vänligare. 

Hösten är här och mitt hjärta är fortfarande kvar i sommarens kravfria dagar. Dagis har börjat nu, och det märks. Hur har det gått? Ja, vad ska man säga. Nog har det ju gått bra. Inte en enda gång har jag lämnat ett gråtande barn på dagis, men vissa dagar ser jag hur tankarna snurrar där bakom ögonen på honom när han tveksamt vinkar hejdå. 

Sådana dagar har jag väldigt svårt att få ro här hemma med gradun. Jag läser artklar men märker att jag läser samma mening om och om igen utan att förstå någonting. Jag sitter med dokumentet öppet och tar alltför lång tid på mig att skriva ner några ynkliga rader.

Och så kommer dagarna när han har svårt att sova på dagis, och hem får jag en utmattad lite pojke som tar ut all sin besvikelse och trötthet på mig. När jag hämtar honom är han glad och pigg, och sekunden vi stiger in genom dörren här hemma sätter han sig ner på golvet och bara gråter. Jag kramar och tröstar och sväljer mitt dåliga samvete som bränner som tårar bak i halsen.

Men det går ju ändå så bra. Personalen är varm och vänlig, och det finns hela korgar fulla till bredden av små bilar. Där sitter han och plockar och undersöker och radar upp dem. Han har vänner, gemenskap och roligt program. All blir lättare med tiden. Hoppas jag. 

Älskade trollunge, det blir nog bra fast hösten är här. 

Höstlistan

För några dagar sedan publicerade min vän Pernilla ett inlägg på sin blogg där hon hade svarat på frågor i en höstlista. Hon skrev ett meddelande och tyckte att jag också borde svara på den, och jag kan ju inte annat än hålla med henne. Här är alltså ett lite för långt inlägg om hösten.

Visa en bra höstbild från ditt arkiv.

Ni får två bilder. En färggrann bild för att symbolisera energin i hösten då naturen dör med en färgsprakande fest, och vi människor börjar om på nytt med nya kalendrar, nya projekt, nytt hår, ny energi och nya utmaningar.

Och en lite mindre färggrann bild för att symbolisera lite hur jag känner mig just nu inför hösten med alla nya, och gamla, utmaningar.

Beskriv din kommande höst i tre ord.

Separationsångest, skrivarbete, ovisshet.

Vilka är dina bästa minnen från sommaren 2016?

De varmaste dagarna då trollungen sprang naken på gräsmattan och skrattade med hela kroppen.

Vad är det bästa/sämsta med hösten?

Det allra bästa med hösten är den där sagolika stunden om kvällarna när mörkret sänker sig över gatorna och himlen plötsligt förvandlas till rymden.

Hur höstmyser du?

Jag skulle gärna säga, "med en kopp varm kakao, en bra bok och en brasa i spisen," men närmare sanningen är nog, "med datorn i famnen framför tv:n efter 21 när trollungen äntligen somnat."

Vilka böcker har du planerat att läsa i höst?

Ja ni... The International Politics of the Environment står näst i kö, mest för att den inte går att förnya på ÅA:s bibliotek mera. Sedan blir det några dussin andra böcker med orden environmental law, human rights, international law, victim och locus standi radade efter varandra i varierande konstellationer. Jag hoppas ändå att jag i något skede, kanske en sen kväll när ingen ser och bara katterna håller mig sällskap, skall kunna läsa en icke-akademisk bok. Överst i min alltför stora hög av böcker ligger just nu Odinsbarn av Siri Pettersen.

Dina 3 bästa hösttips - alla kategorier?

Jag vet inte vilka kategorier som menas här, men ett hösttips kanske skulle vara Rupi Kaur, för alla er som behöver lite poesi i höst:

“i want to apologize to all the women i have called beautiful

before i’ve called them intelligent or brave

i am sorry i made it sound as though

something as simple as what you’re born with

is all you have to be proud of

when you have broken mountains with your wit

from now on i will say things like

you are resilient, or you are extraordinary

not because i don’t think you’re beautiful

but because i need you to know

you are more than that”

-Rupi Kaur

Hur ser din höstoutfit ut?

Jeans, yllesockor, en tröja med matrester kärleksfullt ditklottade av små barnahänder, skinn på näsan och en beslutsam min.

Har skol/jobbstarten fört med sig några insikter?

Dagisstarten som vi håller på att förbereda oss inför just nu har kanske fört med sig de största insikterna i höst, varav den svåraste kanske är att ibland måste man bara släppa taget, hur jobbigt det än känns, och saker och ting går nog oftast bra ändå.

Vad har du på TO-DO listan just nu?

Alltför mycket.. Men i grova drag?

- Skriva en gradu.

- Skaffa jobb.

- Anlita en advokat för att samtala lite vänligt med ett par personer som förorsakat oss en massa problem.

- Se till att garaget får väggar, dörrar, fönster och inredning.

-Överlev Olivers dagisstart.

Några tips på hur man botar höstdeppigheten?

Nej. Men om ni har några så kan ni ju dela med er?

Bästa musiken för regniga dagar?

Kent - Järnspöken

Vad är två nya grejer du vill lära dig i höst?

Det finns mycket jag skulle vilja lära mig. Kalligrafi, t.ex. Eller hur man skriver en bok. Ryska. Att jonglera. Eller hur man gör sådana där fantastiskt vackra fiskbensflätor på sig själv som ser ut som om man bara slängt ihop den lite snabbt medan köttbullarna står på spisen och som har den perfekta mängden lösa slingor och nonchalans och fransk attityd och som jag aldrig någonsin lyckats göra. Ja, jag skulle till och med vilja lära mig hur man talar inför en publik utan att bli stel av skräck, eller hur man vet att en avokado är lagom mogen. Men det som jag allra mest skulle behöva lära mig är nog ändå hur man säger nej när man egentligen inte har tid eller energi att säga ja.

Har du någon inplanerad resa för den närmaste framtiden?

Nej, men det skulle nog göra gott med en resa. Martin och jag reste mycket innan Oliver föddes, och jag kom alltid hem från de resorna full av energi och skrivarglädje.

Hur förbereder du dig för vintern?

Jag är knappt redo för hösten ännu, jag har ingen aning om hur jag ska förbereda mig för vintern. Jag antar att det mestadels kommer att handla om att hitta kläder som kan hålla mig och mina ängsliga tankar varma.

1,5 år

För ett halvår sedan ojade jag mig över att Oliver redan var ett år. Ett halvår har gått och det känns både som en evighet och som bara en sekund. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här nu, så mycket har ändrat, och ändå inte. Vi var till rådgivningen igår, och Oliver är nu 10,3 kg och 81 cm. Liten, men perfekt. När de gjorde någon sorts avancerad längduppskattning på basen av min och Martins längd, lovade de 168 ståtliga centimetrar åt honom. Det är ändå en hel centimeter längre än hans hobbit till pappa, så om 15 år lär Oliver bli den som får ta ner kärlen från de höga skåpen här i huset. 

Han går, springer, hoppar och skuttar, och har en fantastisk humor. Han har blivit en riktigt liten personlighet, som älskar att charma flickor. Han smyger in på grannens gård och äter deras svarta vinbär, och vill undersöka alla bilar han ser. 

Han har munnen full med tänder och skrapsår på knäna. Han leker med Lego och vill alltid vara med, vad man än gör. Han visar kärlek, ilska, besvikelse och glädje. Det ryms så mycket känslor i en så liten kropp att han ibland inte riktigt vet vad han ska göra av alla känslor och det bara svämmar över.  

Han förstår allt man säger, men har själv inte ännu börjat prata. Med större insikt om världen, har det också kommit mardrömmar, och ibland vaknar han mitt i natten och gråter åt osynliga monster. Jag lägger en hand på hans rygg och berättar åt honom hur mycket jag älskar honom. Sjunger Vargsången i mörkret, och känner hur hans andning blir lugn igen. 

Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig. 

Om att ha pappasommar och semester

Semester. Vår lilla familj har en enda ledig vecka tillsammans på hela sommaren, och den veckan är nu. Resten av sommaren kommer att förlöpa i olika konstellationer av jobb och hemmaliv. På måndag börjar jag jobba, och Martins pappasommar börjar. Det blir fem veckor av pappatid för Oliver och Martin, och sedan tar Olivers momi över som barnvakt medan jag och Martin båda jobbar. Jag ser fram emot Martin och Olivers sommar tillsammans; det kommer att göra dem båda gott att få tillbringa så mycket tid tillsammans och lära av varandra. Det blir också intressant för mig att se hur det känns att jobba heltid ett par månader. 

Men först, semester. Det är redan onsdag, märker jag när jag ser på kalendern, men för mig är varje dag lördag. Långa kravlösa dagar, fyllda med lek och skratt och långa kvällspromenader där jag och Martin kan prata som två vuxna medan Oliver tittar på bilar och förundras över världen. Vi går olika rutter varje dag, och för varje kilometer blir Olivers värld lite större, fylls med nya bilar, nya träd och nya dofter. Jag ser världen genom ögon som ser den för första gången, och återupptäcker den, en bil och ett träd i taget.

Idag fick jag några timmar egentid, och satt och halvsov i en frissastol i nästan tre timmar. Resultatet var tio cm kortare, ett par nyanser ljusare i topparna, och fantastiska lockar med en livstid på tre timmar men som fick mig att känna mig som en filmstjärna för en liten stund. 

Efter frissan hade jag stämt träff med en vän som jag inte träffat på över ett år. Vi åt och drack och föll sakta tillbaka till den där bekväma vänskapen som aldrig försvinner, oberoende av hur många år som går. Jag kom hem igen med vindrufsiga lockar och lätt i själen.

Om att vandra med sina tankar

Himlen var någon sorts stålgrå sörja som hängde lågt och tungt över grantopparna idag medan jag gick kilometer efter kilometer med Oliver, som aldrig tidigare krävt att vagnen ska vara i rörelse för att han ska kunna sova. Hade det funnits något sätt att se hur mina tankar såg ut så skulle dom väl ha sett ut ungefär som himlen; djupa lager av ömsom gråa funderingar, ömsom försiktigt vita insikter. 

Situationen med vårt halvfärdiga garage är komplicerad. Svår, till och med. Det har skett försummelser och felaktigheter före vår tid, och nu får vi försöka reda ut allt. Vi väntar, väntar. 

Gradun stressar mig igen, fortfarande. Vitsord är irrelevant sedan länge tillbaka, nu finns det bara "färdigt" eller "inte färdigt". Än så länge känns det som om "inte färdigt" kommer att vinna, en känsla som bara förstärks varje gång jag tackar ja till mera jobb. På fredag offrar jag igen en skrivdag för jobb. Snart är det juni och då är det slut på mina skrivdagar för den här sommaren.

Men sen igen så är jag ju igång med den nu. Jag har ett tiotal sidor text. Det har ingen betydelse om jag blir färdig nu eller om tre månader eller om ett år, jag har fått början och oberoende av hur långsamt det går så kommer det att gå. Livet efter Gradun ska bli verklighet en dag.

Om koltrasten som sjunger på morgonen

Klockan 7 igår morse öppnade jag terassdörren för att släppa in koltrastens sång. Svart och stolt satt han på en solvarm sten och sjöng. I handen hade jag min gröttallrik och i bakgrunden hörde jag Martin och Oliver som borstade tänderna tillsammans. Det var äntligen fredag.

Två veckor på jobb är nu förbi. Nästa vecka är jag hemma med Oliver igen, och ett par dagar är reserverade för gradun. Den som finns i mina tankar 24 timmar i dygnet och som igen legat orörd alltför länge.

Ibland tänker jag på Livet efter Gradun. Finns det något sådant? I så många år har jag haft kronsikt dåligt samvete dag ut och dag in. Varje gång jag läst en bok som inte handlat om Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis. Jag har mått dåligt varje lediga dag som jag inte lyckades ta mig i kragen och jobba på gradun. Ännu tror jag inte riktigt på Livet efter Gradun, jag har inte skrivit tillräckligt för att våga tro på att den någonsin blir färdig, men kanske den dagen kommer. Kanske det kommer en dag då koltrasten sjunger på morgonen och jag inte har dåligt samvete mera. 

Idag är det valborgsmässoafton. Här i blåa huset har det inte märkts på annat sätt än att butiken var full med folk då vi skulle handla mat. Dagen har vi fyllt med gårdsarbete, städning och grillning, och imorgon får vi besök av Oliver's farmor och farfar.

Om att behöva lite mera tid

Jag såg tussilago igår när jag var ute och gå med vagnen. Små tappra gula bevis på att våren är här. I strandvattnet låg den allra sista isen kvar som ett tunt lager snöslask på vattenytan, och mitt hår blev vått av regn.

Vårregn är nog den bästa sortens regn, rofyllt och livgivande. Det söker sig in under höstens ruttna kvarlevor och väcker det som sover. Snart ruskar världen på sig och ömsar skinn. 

Här hemma på Medvinden ruskar vi också på oss efter en vecka av hosta, feber och halsont. Både trollungen och jag har varit sjuka, och det har bråkat med mina tidtabeller. Stressen tar igen tag i mig och påminner mig skadeglatt om att jag minsann aldrig kommer att lyckas skriva den där gradun.

Ovissheten tittar också in och nämner i förbifarten att snart är det höst igen, och vad händer då? Borde jag söka jobb nu redan, och hur ska jag hinna med det? Kommer jag att vara arbetslös? Kommer jag överhuvudtaget att vara färdig med gradun? Och Oliver, har vi råd med att jag är hemma med honom eller blir det dagvård? Jag vet ingenting. 

Mina tankar känns trötta och långsamma när jag försöker skjuta undan oron och koncentrera mig på skrivarbetet. Mer tid än jag har råd med går åt till att försöka läsa material och hitta rätt i djungeln. Det är inte höst ännu. Vi får ta det sen när det kommer. Nu är det vår, och framför mig har jag många vikariat på hälsocentralen, och lika många tomma vita sidor i mitt dokument. 

Ute faller ett nästintill obefintligt vårregn igen och väcker lite mer av världen. Det är bara någon droppe, men i min fantasi spänner jag upp ett gigantiskt paraply och skjuter upp våren lite till. Jag behöver bara lite mera tid.