Om att börja dagis igen

Den sista maj hämtade jag en blek långhårig pojke från dagis. Imorgon får han fara tillbaka igen, den här gången brun som en pepparkaka med kort hår och omplåstrade sommarknän. 

Det har varit en sommar som ingen annan. Oliver har fått dela hela sommaren med Oskar, och det har varit underbart att se honom växa som storebror. Nu tycker han inte längre att vi skall lämna tillbaka Oskar till sjukhuset, han vill pussas och kramas och när han är ledsen lägger han sig på golvet bredvid Oskar och söker tröst. Ingenting tröstar så bra som knubbiga små babyarmar och det där fantastiska babyleendet som syns i hela kroppen.

Samtidigt har det varit en tung sommar för Oliver, just för att han har tvingats dela hela sommaren med Oskar. Det har varit så varmt att det har varit snudd på omöjligt att tillbringa tid utomhus med en baby på 3 månader. Oliver har gråtit, tjatat, gnällt och skrikit medan jag matat/gungat/diskat tuttflaskor/bytt blöjor. Han, som förtjänar och vill ha så mycket uppmärksamhet, har fått tillbringa alltför mycket tid med bara Netflix som sällskap. "Kan inte Oskar bli här hemma ensam medan vi far och cykla?" 

Igår låg han på golvet och grät för att han ville ha en kompis att leka med, och det är orsaken till varför jag med gott samvete för honom till dagis imorgon, trots att jag är hemma med Oskar. Det blir dagis tre dagar i veckan och så fyradagars veckoslut däremellan. Och jag hoppas innerligt att jag får  hem en glad och nöjd pojke som äntligen får träffa kompisar och röra på sig på dagarna.

Om att känna sig älskad

"Jag älskar dig, mamma."

Hans gråa ögon är fulla av kärlek, och han vilar sin kind mot min. Mitt mammahjärta värker av glädje. Det är det här som föräldraskap handlar om. Förbehållslös kärlek gör det värt alla tårar och skrik, alla slänga-sig-på-golvet-i-mataffären-utbrott, alla sömnlösa nätter och halvätna chokladstänger för "mamma, jag vill också ha!!!". Han älskar mig.

Sedan ser han Puppe på golvet. Puppe får en kram och en stor puss.

"Jag älskar Puppe."

Jaha. Nå men den där skitiga kaninen är ju faktiskt med honom överallt, det är väl helt okej att älska kaninen lika mycket som sin mamma.

"Jag älskar bilen. Och den där skalbaggen. Och den här snorkråkan."

Justså.

Om att bryta löften

Jag sitter och surfar på mol.fi. Kock på Fazer, månne jag kunde bli det?

Antagligen inte.

Men jag har inget jobb att fara tillbaka till heller. Nej, på hälsocentralen drogs mattan kallt bort från under fötterna på mig. Jobbet som lovades åt mig ända från början har nu givits åt någon annan. Det utlystes som ett vikariat på 6 månader medan jag är mammaledig, i årsskiftet skulle det göras till en ordinarie befattning och jag skulle komma tillbaka på jobb. Trodde alla i hela huset.

Men nej, hon som anställdes som vikarie för 6 månader har nu fått den ordinarie befattningen som inte ens existerar ännu. Som ingen annan fått söka. Och ingen har meddelat detta åt mig, utan det fick jag veta när jag hälsade på på jobb och skulle önska min VIKARIE lycka till.

200.

Det är antalet skilda arbetskontrakt jag skrivit på med Pargas stad de senaste 10 åren. Gångerna som jag tvingats tacka  nej när någon ringt och frågat om jag kan komma på jobb kan jag räkna på en hand. Jag har varit lojal, jag har ställt upp, jag har gjort allt för den här arbetsplatsen. Jag har i ett år gått i tron om att jag skall få en befattning. År efter år har jag ställt upp, jobbat, utvecklat arbetet och gjort allt och lite till.

Och detta är tacken.

Från lyckligt mammaledig med framtiden under kontroll till arbetslös tvåbarnsmamma på två kalla sekunder. 

Tre månader

Hans långa mjuka lockar kittlar min kind och han suckar djupt i sömnen. Jag kysser hans huvud och smeker hans rygg, försöker hålla honom så nära som möjligt. Klockan är 21 och båda pojkarna sover, Oliver i sin säng, och Oskar i min famn. Jag borde lägga ner honom i sin egen säng, ta itu med kvällssysslorna, men istället sitter jag kvar och bara håller honom. Ännu ryms han i min famn, ännu somnar han i mina armar och andas i takt med mina hjärtslag. Jag håller honom så nära jag kan, för snart är han tre år gammal och har inte tid att sitta i min famn mera. 

Men idag är han tre månader. Han ler och jollrar, och viftar vilt med armar och ben när han blir upphetsad över någonting. Han ligger gärna och tittar på Oliver hur länge som helst, och blir glad så fort någon hinner prata med honom. Han har ögon i samma gråa färg som Oliver, och har hår som växer som ogräs. 

Vågen visar för tillfället 4700 gram och han är 56 cm lång. Han växer i jämn takt och allt är bra. Han sover om natten och vaknar en eller två gånger för att äta. På dagarna sover han varierande, och verkar inte gilla vagnen speciellt mycket. Kläder i storlek 56 börjar bli små nu, men 62 är ännu stort. 

Han är för det mesta en lugn och trygg baby, som trivs allra bäst i famnen. Men tiden är emot oss. Tre månader har redan gått, och jag har fått lägga bort en hel garderob med pyttesmå kläder. Älskade lilla unge, låt tiden stå stilla nu så att jag hinner dofta på ditt hår medan du ännu doftar bebis. 

Två månader

På måndag blev min lilla busunge två månader gammal och igår släpade jag hela cirkusen till rådgivningen och fick nya siffror. 3995 gram väger Oskar nu, och är 53 cm lång. Vi hade dop för ett par veckor sedan, en vacker lördag där Oskar hade turen och lyckan att få ett par underbara faddrar. 

Han sover mindre på dagarna nu, och när huset tystnar på kvällarna börjar han jollra och berätta historier. Han är ganska svårflirtad ännu och ler inte så ofta, men när han väl gör det så är han det vackraste under solen.

I klädväg använder han storlek 50/56, och växer i otrolig fart. Han charmar sin storebror, som delar ut kramar och pussar och skrattar åt alla roliga ljud som Oskar gör. Han sover allra bäst i famnen, med örat mot mitt hjärta. 

Älskade barn, du är mitt lilla mirakel. I två månader har jag redan fått vara din mamma. Tack för att du kom och gjorde vår familj komplett.

En annan tid, en annan plats, en annan födelsedag

Aten sommaren 2011 är varmt och oroligt. Värmen stiger från asfalten i synliga vågor och förvränger det som ligger bakom. Människomassorna rör sig genom smala gränder och på breda gator och protestsångerna ekar mellan stenväggarna. Vi är turister bland starka åsikter och heta känslor. På torget tältar envisa demonstranter under det vakande ögat av poliser och metron står stilla på grund av strejkerna.

Vi är turister. Det är inte vår ekonomiska kris. Vi har pengar i plånboken och en biljett hem. Vi äter och dricker, går på vackra gator och besöker antika monument under stormiga himlar. Vi köper sandaler av en poet och firar min 26:e födelsedag på en liten medelhavsö som doftar sol och salt. På väg tillbaka till hotellet står metron stilla, nya strejker. 

Nästa dag sitter vi på en sighseeingbuss. Högst uppe, där det inte finns något tak och vi får njuta av vinddraget i hettan. Bussen står stilla, vi har inte ännu startat. På den nedre våningen gör sig guiden redo, och några sista passagerare skyndar sig ännu att betala. Fyra filer bort över vägen händer plötsligt någonting. Jag vänder mig om och ser en man. Han ligger på den heta asfalten bredvid sin motorcykel. En bil står stilla mitt i körfilen framför honom och en man stiger ur. Han tvekar. Andra bilar stannar och människor samlas. Mannen på marken ligger i en onaturlig ställning. Han rör sig inte. Han bär ingen hjälm och under hans huvud växer sakta en mörkröd pöl.

Jag stiger upp från mitt säte utan att märka det, och plötsligt knycker bussen till. Vi är på väg. Obönhörligt rör vi oss bort från tragedin, jag kan inte göra någonting. Jag sätter mig ner. Guiden skämtar om politik och pekar ut någon sevärdhet. Jag vet utan tvekan att ett liv just tog slut.

Bussen tar oss vidare genom staden som är i uppror. I bakgrunden hör jag sirener. Jorden snurrar mot regn och vi står på Akropolis, 2500 år och 150 meter ovanför liv och död. Marmorn har sett gudar och gudinnor, vi vanliga dödliga är ingenting.

Om vitsippor, morsdag och tacksamhet

Han sitter uppe på backen omgiven av vitsippor. Solljuset letar sig ner genom trädtopparna och trollungen plockar blommor. "På den här fanns det bara blad, ingen blomma," ropar han åt mig och visar upp en stjälk med bara blad, "du ska få en annan istället." Han plockar vidare och mumlar för sig själv. 

Jag sitter på terassen med babyn i famnen. Jag har solen i ögonen och ro i själen. Tänk vilken ofantlig tur jag har som efter alla långa år av försök faktiskt sitter här, en vacker dag i maj, med mina söner. En som plockar blommor åt just mig, och en som sover i mina armar, trygg i vetskapen om att jag skyddar honom vad som än händer. Uppe på backen stiger trollungen upp med en bukett i handen. Han tar några steg mot trappan, sedan ändrar han sig och går tillbaka. "En till," säger han bestämt, och plockar en blomma till. När han är nöjd överräcker han den vackraste bukett jag någonsin fått.

Det är morsdag, min fjärde. Jag har fått frukost gjord med mer kärlek än finess, oändligt mycket godare än någonting jag själv skulle göra. Gåvor, kramar och pussar och ett snapsglas som vas för mina vitsippor. Det finns inga gränser för min tacksamhet, och mitt hjärta värker för dem som önskar och hoppas, men ännu inte fått sina egna barn att hålla och älska. Må er tid komma snart.